One Earth, One God, One Life

Kalmar triathlon 2011

2011-08-19T11:07:00.005+02:00

Revanschlusten efter en halvbra insats under Ironman France bara sex veckor innan Kalmar, var vad som drev mig att försöka hålla i den goda formen jag hade byggt under vinter och vår trots den mentala urladdning som en Ironmantävling innebär och den planerade slappmånad som juli skulle blivit. Kroppen kändes bättre än vanligt redan två veckor efter Ironman France, och knoppen var helt inställd på revansch, men det var inte förrän ungefär en vecka innan starten I Kalmar som jag verkligen kände att hjärtat (känslomässigt) verkligen var med på tåget. Huruvida kroppen var 100% återhämtad visste jag inte, men det skulle jag antagligen få reda på förr eller senare under loppet, förhoppningsvis senare. Det var värt att testa.

Efter att ha fått en ny referensram under Ironman France runt vad trång och tuff simstart innebär, kändes det som en swim-in-the-park att starta tillsammans med bara 800 andra och få fritt vatten redan efter 200m. Simningen kändes bra, men vid andra bojen tappade jag en grupp på ca 8 simmare som drog på lite hårdare plötsligt. Jag hade nog orkat hänga på om jag bara varit mer beredd och hade antagligen kunnat simma på sub 60 min om jag hade gjort det. Jag låg verkligen inte på max utan kunde hålla bra tempo utan att ta ut mig överhuvudtaget men att jaga ikapp gruppen hade tagit för mycket energi. Varvade på 31.30 och insåg då att sub 60 skulle bli tufft så fokus under andra varvet var att hitta bra fötter i behagligt men snabbt tempo. Upp ur vattnet efter 1.02.46. Nytt personbästa, men inte 100% av min kapacitet för dagen som det kändes. Såg Fredriks Nilssons rygg längre fram i växlingsområdet så spurtade lite för att hinna ifatt och ge en ryggdunk innan jag stack ut på cykeln.

Taktiken på cykeln var att köra relativt hårt de första 2 varven för att hinna ifatt några av de bästa triathleterna som simmat snabbare än jag, för att sedan kunna ta hjälp av dem för att hålla tempot på det tredje och sista varvet. Jag visste att jag hade kapacitet att köra på ner mot 4.40 om allt kändes bra. Planen höll i två varv och jag varvade då på 8e plats, vilket var mycket bättre än väntat. Det visade sig att de flesta i täten cyklade ungefär i samma tempo som jag vilket var uppmuntrande. Tyvärr hade jag inte 100%ig kraft i benen under sista varvet. Kan ha berott på Ironman France sex veckor tidigare, eller att jag valt bort de riktigt långa cykelpassen i år för att testa ett nytt träningsupplägg med mer intensitet och färre långa pass för att få livet i övrigt att gå ihop. Höll ihop cyklingen ok ändå och körde in på 11e plats för andra växlingen efter 4.47.22, vilket också var nytt personbästa.

Jag kände direkt ut på löpningen att jag inte hade samma sting i benen som förra året. Löpträningen hade gått bra och jag tror att detta berodde helt och hållet på Ironman France och sviterna av det. Kunde ändå hålla ok tempo med kontrollerad puls, men med tyngre ben än normalt. Jag hade ätit väldigt mycket på cykeln och strategin var att slippa äta någonting förutom ett par gels på löpningen och förlita mig på langad dricka och cola lite då och då. Det funkade toppen. Jag fick verkligen använda löparna framför mig för att motivera mig att hålla upp tempot men jag sprang jämt med alla i täten utom Pontus Lindberg som flög fram. Inför sista varvet var jag uppe på en 7e plats med ungefär 90 sekunder upp till sjätteplatsen men bara några sekunder bak till 8e. Det motiverade mig att försöka öka något för att om möjligt jaga ikapp och sen plocka en sjätteplats på upploppet. I ett sånt läge är det skönt att veta att man aldrig förlorat en spurt. Då gäller det ju såklart att man kommer ifatt så att det blir en spurtuppgörelse. Det gjorde jag aldrig och även om jag plockade lite tid till Oscar Olsson på sjätteplatsen så kom jag aldrig närmare än 45 sekunder. Dock fick jag spurta ändå eftersom 8e man kom starkt bakifrån under de sista kilometrarna, vilket var kul. Låg på gränsen till kramp under sista 500m men lyckades hålla mig på rätt sida gränsen och spurta ifrån med 200m kvar. I mål efter 3.05.03 i löparskorna, och 8.57.47 totalt. En putsning av personrekordet med knappt en minut, vilket var en rolig avslutning på en rolig dag. Tack till alla supportrar och till er som skänkte mig en tanke under dagen även om ni inte var på plats.

Kalmar Järnmannen 2011

2011-08-09T14:05:00.002+02:00

Fredrik N och jag är med efter 1.45, Klas är med efter 1.50.

Flashbacks from Ironman France

2011-07-18T22:53:00.001+02:00

IRL...

2011-07-14T22:55:00.003+02:00

...but back IVL at least one more time because there is nothing else to do on my 11 hour flight from South East Asia back to Frankfurt/Copenhagen (prepare for a long post). Ever since our son was born almost 11 months ago I´ve become very cautious about putting my time only on things that in the long run brings value or allows me to use life fully in the moment. Spending time writing blogs might give some value to whoever will read it, but is not really something I´ve prioritized during the last year as you might have noticed. This may be the last post, or not, we will see. But I am really happy to spend 100% of my time IRL (in real life) rather than getting stuck IVL (in virtual life) with Facebook or blogging for hours every day, as some people do nowadays.But who am I to judge, as long as it makes you happy, then fine.

I´ve been visiting Shenzhen (China), Hong Kong and Taipei (Taiwan) over the last few days with work, and I can´t wait to get back home to Sara and Vilgot. Too bad teleportation doesn´t exist. I´ve been able to see some of the highlights in both Hong Kong and Taipei, but I hope to be able to go back for vacation (at least to Taiwan) in the future, because that country is just magnificent, and the people are the friendliest I´ve ever met (e.g. they opened the gym 1.5 hours earlier this morning for me to be able to run before leaving for the airport). However the best part of the trip was probably when speaking to Sara and Vilgot over Skype and I think I heard a “pappa” (or at least an attempt) for the first time, while he pointed at the computer screen where I was displayed. Very hard to understand how daddy could speak from the computer and that it wasn´t possible to give me a hug even though I was there (he tried to reach out to hug the computer)…

Adventure running in taipei...

The last 12 months have been the best of my life. And my silent and constant new years resolution to myself which I´ve had for the last 3 years, to try to make the coming year the best in my life (so far), has actually worked out so far. And I plan to make the coming year even better and hope and pray that this will be the case.

A few weeks ago we went to Nice for vacation. Since I had never been to France (other than in flight transit) it was a first both for me, Sara, Vilgot and Sara´s family. We stayed there for 9 days and had a really good time. One of the “objectives” of the trip was to complete Ironman France and try to qualify for Ironman Hawaii. Even though I missed my goal this time (of qualifying) there will be more chances, and I am really happy to have completed the Ironman race in Nice, because it´s one of the toughest courses for Ironman (crazy swim start with 2500 athletes, very hilly and technical bike ride, and a hot hot run) in the world. It´s also a very classical city for triathlon with one of the oldest races (started in the 80s, when Mark Allen used to dominate the dojo) in the world. I´m glad to have completed it, but I will not go back to race there again (at least not if I want to qualify for Hawaii). Next challenge will be Järnmannen in Kalmar for the 4^th year in a row, which is coming up in only 3 weeks. The goal is to beat my personal/club/Blekinge record from last year, but I guess the ultimate goal is to try to have fun in the meanwhile.

Half summer is gone already, but it´s been a good one so far. I´m looking forward to 6 months of paternity leave starting from 1^st of September. Something tells me I won´t have more time to put on blogging then so bye for now. And remember to live your life to 100% (which of course means different things to you than to me) because it´s the only life we´ve got. At least on earth.

Ironman France 2011

2011-07-04T13:27:00.000+02:00

Man kunde nästan ta på spänningen, förväntan och nerverna på morgonen innan start. Det skulle bli en varm dag, utan någon vind eller speciellt stora vågor. 2500 atleter, alla med en egen livssituation och anledning att stå här på stenstranden, men med samma mål just idag, trängdes i vattnet under uppvärmningen. Jag hade haft problem under morgonen med en glappande ventilförlängare på framdäcket, och trodde ett tag att jag skulle få ge upp innan det hade börjat, eftersom jag inte hade något reservhjul, och sannolikheten att någon okänd medtävlande skulle låna ut ett eventuellt framhjul var sjukt liten. Men till slut verkade det som om luften stannade kvar och ventilen hade låst sig. Jag var fortfarande inte övertygad om att glappet skulle klara den bergiga och stötiga cyklingen som väntade, men jag hade inte så mycket att välja på så gick ner mot simstarten, sa lycka till till Pär, som såg taggad ut, och försökte hitta en bra placering någonstans i mitten av 1.02-gruppen. Jag kände att jag borde kunna simma på runt 1.02, och det hade jag säkert kunnat om jag istället ställt mig längst fram i en av de långsammare grupperna istället (tips för nästa gång), för kaoset vid start var totalt. Jag trodde för ett tag att jag skulle drunkna. Vågade inte sätta ner huvudet och simma normalt pga risken för sparkar, bröstsim skulle antagligen göra att jag kickade personerna bakom mig, och att trampa vatten några sekunder för att hämta andan fanns inte på kartan med mängden atleter som befann sig bakom. Jag hade kunnat bryta där och då, men tanken på att de sista 6 månadernas träning var ämnade just för denna dag, och att vi hade åkt så långt gjorde att jag fortsatte. Efter 10 minuter spred fältet ut sig något, och man kunde börja simma med normala armtag och andning. Jag hade dock helt tappat fokus, och orkade mentalt inte pressa mig själv att simma på toppen av min förmåga. Så jag cruisade de resterande 3500 metrarna in till T1, tog det lugnt genom växlingen och bestämde mig för att göra en mental omstart så fort jag kommit på cykeln.

Det fanns fortfarande luft i framdäcket så jag tryckte på i bra tempo de första 2 milen av platt cykling. Passerade nog några hundra personer vilket var ganska kul. I alla fall något positivt med att simma långsammare än normalt. Efter 4 mil kom Pär ikapp mig, han hade kört på bra både uppför och nerför och tagit in ca 1 minut sedan T1. Vi snackade lite, höll ihop ett tag, men under en brant nerförskörning vågade jag inte hänga på (ja, han körde som en galning, och i tempobågen till råga på allt). Jag jagade ikapp igen i nästa uppförskörning och vi höll ihop ett tag till. Jag kände dock där och då att skulle jag tappa så mycket i varje brant och kurvig nerförskörning så skulle det bli svårt att köra på 5.15-5.20 som jag hade satt som ungefärligt mål. Cyklingen var väldigt mycket mer teknisk än jag hade förväntat mig, och med Sverige som enda träningsbas är det helt omöjligt att bli bra på serpentinkörning, även om uppförsklättringarna inte oroade mig så mycket. Men strategin att jaga ikapp de som hade kört ifrån mig nerför i varje efterföljande uppförskörning höll bara ett tag, sen fick jag slå av lite på takten uppför. Dessutom hade jag huvudvärk och hade antagligen druckit för lite så vid varje station saktade jag ner rejält för att få med mig 2 nya vätskeflaskor + mycket energikakor och gels. Utsikten var magnifik, och jag tänkte redan då och där att det antagligen var sista gången jag cyklade i dessa berg så det var lika bra att njuta lite av vyerna när jag ändå hade chansen. Vid ett vändpunktsparti mötte jag Pär, och insåg snart att han hade fortsatt att köra bra och dra ifrån. Det spelade ingen roll hur hårt jag körde på de platta partierna och uppför, jag tappade uppenbarligen tid ändå. Vid ett tillfälle missbedömde jag en kurva i en nerförskörning och bakdäcket slirade rejält och jag trodde att jag skulle krasha. Jag klarade mig som tur var, men det var inte långt borta. Lance Armstrong skriver i sin bok ”Every second counts” att ”You can´t win a race on a descent, but you can lose one, and you can lose your life, too. I don´t want to lose my life, all I have, on a mountainside”. För mig, var det här, i nerförskörningarna som jag förlorade mitt race mot en Hawaii-kvalplats. Även om jag fortfarande höll hoppet uppe under hela cykelsträckan visste jag nog innerst inne att det skulle krävas en omänsklig löptid för att reparera den långsamma simningen och cyklingen. När jag växlade ut till löpningen stod klockan på 6.49. Att döma av förra årets kvaltider skulle det krävas runt 9.50 för att ta en plats i min åldergrupp (det visade sig efter loppet att det i år krävdes sub 9.37 så det var ju kört redan här, men det visste jag inte då) så jag tog en chansning och gick ut i tempo som skulle motsvara en 3-timmarsmara. Förra året i Kalmar höll det hela vägen, men med 30-gradig värme utan skugga och relativt tunga ben från mycket klättring på cykelsträckan, höll det bara halvvägs. Jag insåg då att kvalplats antagligen var kört, så jag saktade ner rejält, såg till att äta och dricka mycket, sprang på gräspartier där det fanns, och varvade löpningen med gång, allt för att spara benen. Djupt inom mig hade nämligen en tanke på att kunna köra Kalmars Järnman bara 6 veckor senare, om jag nu ändå inte skulle till Hawaii, börjat formas. Så det var ju lika bra att spara benen så mycket som möjligt. Att bryta var inget alternativ. Av respekt till alla som inte kan delta i en Ironman av någon anledning, och till alla som skulle vara supernöjda med min sluttid 10.38, är det mot mina principer att bryta av någon annan anledning än skada eller kollaps. Dessutom hade Sara, Vilgot och Saras familj hejat hela dagen för att se mig korsa mållinjen. Har bara brutit ett lopp en enda gång i mitt liv och det var Stockholm maraton 2007 där jag svimmade av värmeslag/vätskebrist. Men jag är övertygad om att när det kommer till att fullfölja saker så stämmer ordspråket ”en gång är ingen gång, två gånger är en vana”. Därför tänker jag fortsätta ta mig i mål, om jag så ska krypa sista biten.

Jag tog mig alltså i mål till slut efter 10.38, relativt fräsch i benen och ganska mätt av all energi jag hade tryckt i mig under sista 2 timmarna. En väldigt rolig och spännande upplevelse, trots alla jobbiga stunder under dagen. Jag rekommenderar definitivt denna tävling om man vill testa sina gränser utanför Sveriges gränser, men kommer antagligen inte köra den igen då det finns så många andra tävlingar som passar mig bättre. De 650 $ som jag hade växlat innan vi åkte till Nice för en eventuell startplats i Hawaii kommer att få ligga kvar i byrålådan tills vidare. Någon gång ska jag väl få användning för dem. Simma lugnt, trampa på och spring för livet!

Hawaii 2010 - recap, visst blir man sugen?

2010-10-18T10:06:00.001+02:00

Kändisspotting efter 7:26 - Ö till Ö-filmen

2010-10-05T13:11:00.002+02:00

Ö till ö 2010 from Swedish Mountain Film on Vimeo.

Ö till Ö

2010-09-09T20:22:00.006+02:00

För att flytta fram sina gränser och utvecklas som person bör man varje år göra något med skräckblandad förtjusning. Det har varit mitt motto de senaste åren. Att övervinna ”skräcken” gör att man flyttar fram vad man tidigare trodde var möjligt, och förtjusningen gör att man kan njuta lite av livet på ett nytt sätt. Årets upplevelse enligt detta motto var Ö till Ö. Vad som började som ett vad i en bar i Stockholms skärgård för sex år sedan, har förvandlats till en av världens tuffaste och mest unika tävlingar i oslagbar skärgårdsmiljö (känner ni igen storyn? Det var väl just så det sägs att Ironman på Hawaii uppkom i slutet på 70-talet). En bra story gör ju bara tävlingen mer mytomspunnen, och 80 st 2-mannalag stod på startlinjen i Sandhamn kl 6.00 i måndags morse. Och vilken dag det blev. Vädret var perfekt och vattentemperaturen runt 15 grader, vilket var behagligt. Rikard och jag hade lagt upp taktiken kvällen innan, tryckt i oss varsin 200g chokladkaka efter en tidig middag och lagt oss vid 8.

Redan under första långsimningen lyckades vi navigera fel och sikta på fel ö, vilket gjorde att vi tappade 11 minuter till tätlagen. Just då kändes det lite frustrerande, men samtidigt ganska skönt att slippa dras med i deras ursinniga tempo. Dessutom kunde vi ju under i stort sett hela dagen plocka placeringar istället för att tappa dem ju längre loppet gick, eftersom vi hade hamnat långt bak i fältet. Vyerna var breathtaking, vi kände oss starka och fulla av energi. Jag fick kämpa under långsimningarna för att hänga med Rikard, som var superstark i vattnet. Vid flera tillfällen fick han stanna upp lite, släppa upp mig på sina fötter, och sen fortsätta trycka vatten bakåt. De snabbaste lagen hade alla valt att köra med paddlar, men vi hade valt att köra så lätt som möjligt och rationaliserat bort allt utom obligatorisk utrustning.

Vi hade kul, småsnackade med varandra och andra lag som vi passerade, tryckte i oss gel, försökte dricka på de få ordentliga stigar som fanns på öarna, då resten av löpningen gick i obanad terräng där det hade varit direkt livsfarligt att försöka sig på att plocka upp flaskan och dricka. Totalt skulle vi avverka 11 km i vattnet och 55 på land. Jag hade aldrig simmat längre än 6km på en och samma dag, och bara en gång tidigare i livet sprungit längre än 55km. Däri låg utmaningen.

Under en av de längre simsträckorna efter kanske sex timmars tävlande, fick jag krampkänning i låren, hade stora problem att hänga med i Rikards tempo och började frysa. Min första tanke var ALDRIG MER Ö TILL Ö, men antagligen för att jag har lärt mig att vara vän med smärtan och svårigheten i sådana här situationer, var min andra tanke NJUT AV STUNDEN, DU KANSKE ALDRIG MER SKA GÖRA DETTA. Om det är något jag vill få ut av att hålla på med de uthållighetssporter som jag gör förutom ett längre liv pga min aktiva livsstil och det roliga jag har för stunden, så är det just denna inställning, som jag försöker ta med mig till andra situationer i livet när det kan kännas tungt.

Efter sju timmar kom vi fram till Ornö som skulle bjuda på dagens längsta sammanhängande löpsträcka på 17 km. Solen hade tittat fram, det stekte rejält på oss och Rikard hade svårt att få i sig tillräckligt med vätska, vilket självklart satte sina spår under en långlöpning i våtdräkt. Vi saktade ner ganska rejält ett tag för att istället kunna avsluta starkt och ta oss i mål. Hade vi nu tagit oss så här långt, lämnat våra familjer för att uppfylla våra egna drömmar, och satt höga förväntningar på oss själva att klara av denna nya utmaning, var det inte värt att chansa på att vi inte skulle kunna ta oss i mål. Det hade blivit ett riktigt antiklimax. Energin återvände, vi kunde börja springa igen, och det var otroligt skönt att komma fram till första simsträckan efter Ornö och få kyla av sig igen. Resten av loppet gick över små obanade öar och relativt korta simsträckor och vi kunde passa på att njuta lite mer av naturen, vår prestation, sällskapet och vetskapen om att vi nu skulle ta oss i mål på en respektabel placering dessutom. När vi korsade mållinjen på Utö och gav varandra en segerkram mer än 11 timmar efter att starten gått från Sandhamn fanns det bara tre saker i mitt huvud. Mat, dusch och att ringa Sara och Vilgot och berätta att jag fortfarande levde. Tack till Rikard för en oförglömlig upplevelse, det gjorde vi bra!

Some media space for Ö till Ö

2010-09-07T19:18:00.000+02:00

Race report Kalmar tri 2010

2010-08-15T18:01:00.006+02:00

Det var något som saknades. Klockan var runt 6.00 och Pär och jag stod i kön till incheckningen. Kroppen kändes bra och lagom utvilad, all utrustning var i ryggsäcken eller på cykeln och maten i magen sedan en timme tillbaka. Det enda jag saknade var ”just idag är jag stark”-låten med Kenta som de alltid brukar spela innan start och som brukar få de sista sovande fjärilarna i magen att vakna till liv. Men å andra sidan är det ju ett gott betyg åt arrangören om just denna lilla detalj är det enda som man i efterhand har att anmärka på.

Det var kallt i vattnet, nästan för kallt, och en gnagande rädsla hos många av oss som skulle jaga personbästatider snarare än placeringar var att de skulle korta ner simningen, vilket hade förminskat ett eventuellt personbästa några snäpp. Men tack och lov fick man förmånen att slita sig igenom 3860 trånga, kalla men ändå sköna meter. Målet var att simma på 1.02 vilket skulle göra att jag hade 4.50 respektive 3.05 på mig för de andra disciplinerna med en total växlingstid på 3 minuter för att klara målet med stort M på sub 9 timmar som jag fokuserat på de senaste 10 månaderna. Men fick inte in någon direkt rytm i simningen förrän på 3e och 4e varvet pga trängseln, och när jag slog ett öga på klockan på väg upp från vattnet hade den runnit iväg till över 1.04, så jag ställde direkt in mig på att försöka plocka in den förlorade tiden genom att köra ganska hårt på första cykelvarvet och sen hitta tänkt tempo resten av varven. 6 flaskor, 3 Chrillekakor (receptet är inte hemligt BTW), 1 snickers, 5 gels, en AHR på 143-145 och 4.49 senare hängde jag cykeln på stället igen.

Jag hade ca 18 atleter framför mig vid växling, men det var jag inte medveten om i det läget, utan fokuserade bara på att kolla noga på klockan vad jag behövde göra maran på för att fortfarande ha chans på 9 timmar. 3.02.30, ok, det blir tufft, men inte omöjligt.

Benen kändes bra, och publikens stöd gjorde att jag fick upp en bra fart direkt. Efter att de första två kilometrarna hade gått på ca 3:40-tempo/km, vilket jag insåg inte skulle funka i längden, hittade jag ett bekvämt 4:10-tempo med pulsen ca 10 slag lägre (AHR 150) än förra året i ungefär samma tempo. Vinterns alla cykel- och löppass i strax under funktionströskeln hade gett resultat och jag kunde hålla det tänkta tempot på långt under den medelpuls jag hade satt upp som maxgräns. Första varvet kändes lätt och gick på runt 56 minuter. Jag började nu snegla på placeringar och märkte att jag hade runt 10 st framför mig. Jag tog in på i stort sett alla, även ledarna, vilket stärkte mitt självförtroende då kroppen fortfarande kändes helt ok och jag kunde hålla det tempo jag ville. Langning av Cecilia och Sara gjorde att jag slapp stanna till vid vätskestationerna, och jag tror att jag sparade minst 1-2 minuter bara på det.

Nu började det bli svårare och svårare att springa ifatt de som låg framför, och när jag väl kom ifatt la jag mig bakom några sekunder, hämtade andan lite och sen tryckte på så att de inte skulle få för sig att ta rygg och hitta oanade krafter till en tempoökning. Jag var inte säker på att jag hade räknat rätt men efter 2 av 3 varv var jag ganska övertygad om att jag hade tagit mig upp till 5e-platsen. Jag visste att topp-4 hade ett ganska stort försprång och att jag snarare skulle fokusera på att se till att ta mig i mål under 9 timmar istället för att jaga fler ryggar. Bakåt kändes det relativt lugnt också så målet var bara att undvika kramp men ändå hålla uppe steget, tempot och huvudet den sista halvtimmen in mot mål. Med 2 km kvar kände jag att jag hade min måltid som i en liten box. Av ren glädje råkade jag öka takten lite, vilket direkt gav mig krampkänning i vaderna. Fokus fokus fokus, avslappnat och med bra stegfrekvens.

Den långa upploppsrakan som var ny för i år hade jag redan innan drömt sköna drömmar om.

Publikens jubel, vissheten om att det mål som jag för 10 månader sedan hade satt upp och har haft som morot under varje träningspass som varit jobbigt och känslan av att veta att jag var på väg mot en femteplats i SM i Ironman gjorde att gåshuden började göra sig påmind. Jag viskade ett kort TACK till gud som jag visste varit med under dagen. Vinkade åt hejaklacken som hade hoppats, hejat, peppat, langat och väntat hela dagen. 8.58.16 stannade den officiella klockan på. Magisk känsla. Glufsade i mig diverse godsaker från post-racebordet, tackade min hejaklack och tog ett segerdopp med kläder och skor direkt från hamnkajen. Mission accomplished.

The official Kalmar tri movie

2010-08-06T14:58:00.003+02:00

The official Kalmar tri movie 2010. After 2.22 you can catch a glimpse of me running from the swim end towards my bike. Might write a short story about the race when I get some inspiration.

SVT från Kalmar triathlon 2010

2010-08-02T11:39:00.001+02:00

Vad världen behöver

2010-04-08T08:00:00.001+02:00

Kolla in denna intressanta nyheten från Vagabond. Kolla även datumet. Men det hade varit en intressant sak, som kanske är precis vad världen behöver. Folk brukar ju bry sig mer om sina plånböcker än sina egna kroppar, så en extra spark i baken för att kunna fynda nästa resa vore ju inte så dumt...

Världshälsodagen

2010-04-07T12:40:00.002+02:00

Idag är det världshälsodagen. Av alla nyinstiftade specialdagar som kanelbullens dag eller våffeldagen så finns det faktiskt en lite mer meningsfull innebörd än att bara få en ursäkt att äta en extra kanelbulle eller ha våffelkalas. Idag kan du göra skillnad för världshälsan genom att börja med dig själv och sedan sprida lite glädje till någon annan. 4 saker DU bör göra idag:

- Ät en extra frukt eller grönsak (helst ekologisk eller närodlad)
- Get off the couch och rör på dig lite mer än vanligt
- Säg till någon att han/hon ser snygg ut idag eller uppmuntra på något annat sätt
- Skänk 100kr till något projekt som främjar världshälsan, t.ex. Individuell Människohjälp så får du också 4 nummer av tidningen Medmänsklighet på köpet

Lätt som en plätt, dessutom kommer du själv att må bättre om du lyckas med alla 4. Skriv gärna en kommentar om du är på!

Slow down

2010-04-06T12:49:00.000+02:00

Omslags-doldis

2010-04-05T15:12:00.004+02:00

Imorgon kommer nya Outside träning ut i butik. Köp den eller låna av mig.

The future of newspapers and magazines

2010-03-11T13:56:00.001+01:00

Living Magazine Cover & Spread - Outside Magazine from Alexx Henry on Vimeo.

Jippi

2010-03-11T10:06:00.001+01:00

hedersvärd utmärkelse

Lovely

2010-03-07T13:54:00.002+01:00

First outdoor biking this year

Maxpuls

2010-02-27T20:27:00.001+01:00

Lactate acid testing

2010-02-27T20:23:00.002+01:00

7 stings and 50 mins later i was exhausted but pleased. This was fun. Result that came out was that I have a Vo2max of 76 ml/kg/min. Found this on wikipedia ;)

"World class male athletes, cyclists and cross-country skiers typically exceed 75 ml/kg/min and a rare few may exceed 85 ml/kg/min for men and 70 ml/kg/min for women."

Slackline - oh thats hard

2010-02-27T20:20:00.001+01:00

Cool hotel

2010-02-27T20:18:00.001+01:00

Stayed at mornington sports hotel in sthlm. First time i have a balance board, pilates ball, lots of adventure books and a basketball basket in my hotel room. Too bad it was too cold to use the climbing wall at the outside wall...

David Blaine - och ni kallar mig galen

2010-02-04T09:55:00.000+01:00

Christherunner - coproducer of this movie

2010-01-04T13:54:00.000+01:00

Simcamp med Colting och Pasi

2009-12-07T11:53:00.005+01:00

Full av nya intryck, proppmätt av en stor portion lunch, och inspirerad till tusen att ta mig an utmaningen att ta nästa steg mot Sverigeeliten i långdistanstriathlon, lämnade jag Herrljunga igår eftermiddag. 2,5 dygn enbart fokuserade på att bli en bättre simmare, i sällskap med andra tri- och träningsnördar, ingen dator, inget jobbande, ingen TV, inget annat att göra (Herrljunga är inte världens centrum precis) än att snacka träning, simma, äta och sova. Skönt att för en gångs skull ta sig tid att stretcha ordentligt, ta en tupplur efter lunch innan nästa träningspass, få mat serverad direkt efter passen och bara fokusera på en sak. Att bli mer lik en fisk. Och med två av Sveriges mest rutinerade triathleter på bassängkanten kunde det ju inte bli annat än kul och inspirerande.

Tack Sara m familj för chansen att få spendera 10 000m i poolen med andra nördar, ivrigt påhejad av två legender. Förvandlingen från medelmåttig simmare till någon att räkna med även under första halvan av tri-tävlingar har börjat. Se upp i vattnet nästa sommar.

Goodiebag

2009-12-05T22:17:00.001+01:00

5200m kakelnötande idag och redan sugen på mer...siminspiration till tusen när man dunkar kakel på banan bredvid colting.

Mmm...sushiwrap

2009-11-07T15:07:00.001+01:00

Up - 3D-bio med snygga glösagon

2009-11-07T00:11:00.001+01:00

Skogspromenad med picknick

2009-10-31T18:27:00.001+01:00

Peppes trailruncup

2009-10-27T21:27:00.002+01:00

Så då var det sammanräknat och avgjort. Mina 3 trailloppsstarter i år räckte ända fram (slutresultatet). Kul att plocka hem en "extravinst" efter att ha kämpat sig igenom 3 ultramaror detta året. Triathlon och traillöpning - den ultimata kombinationen för storslagna naturupplevelser, varierande träning, längre tävlingssäsong och storslagna utmaningar.

Ultranöjd

2009-10-25T10:28:00.007+01:00

Det är inte varje dag man springer 5 mil. Men i lördags var en sådan dag. Regn från start till mål. Vatten, lera och underbart färgglada höstfärger så långt ögat kunde nå. Det hade nog varit ännu roligare om solen hade tittat fram, men man ska inte klaga. Det är inte varje dag man får förmånen att springa 5 mil med 25 andra löpfreaks. Och till råga på allt får förmånen att korsa mållinjen först av alla. Nåja, jag fick ju kämpa lite för det också, så vet inte om man ska kalla det en förmån, men jo, det är en förmån. Det finns så många som aldrig kommer att kunna springa fritt i en gulröd bokskog, plaskandes i vattenpölar, och möta 3 vettskrämda rådjur på bara ett par meters avstånd. Vissa dagar inser jag att jag är väldigt lyckligt lottad. I lördags var en sådan dag.

9.30 gick starten, regnet öste ner, men det var inget som fick oss att tappa modet. Lillebror Fredrik stod också på startlinjen. En ganska långsam öppning där vi i ledarklungan hjälptes åt att hitta rätt väg längs den spindelnätslika Skåneleden snarare än försöka bräcka varandra för att ligga först. Jag var ganska dålig på att hitta och tog fel vägval vid ett par tillfällen men hade som tur var folk runt eller strax bakom mig som visste hur vi skulle springa. Det var som sagt väldigt blött, och efter några kilometer var det bara kul att plaska i vattenpölarna snarare än att försöka trippa runt dem.

Markusloppet var verkligen speciellt i två avseenden. För det första var det nog ingen som inte sprang fel någon gång under loppet, men alla hittade tillbaka till slut. Och för det andra var det nog det bästa loppet jag har sprungit när det gäller att ha dignande energipåfyllningsbord både vid vändpunkten och efter målgång. Eller vad säger ni om bananer, gels, cola, vatten, energidryck, äppeljos, godis, toblerone, kladdkaka med grädde (!), butterkaka och mackor. Dessutom det bästa prisbord jag har varit med om. ALLA fick 2 priser. Vad är det nu för speciellt med detta då. Jo, loppet hade bara 2 FUNKTIONÄRER, tillika race-leaders, fotografer, prisutdelare och allt annat som behövde fixas. Otroligt att ett lopp arrangerat av 2 personer har den bästa supporten jag någonsin varit med om…

Jag sparade ätandet till efter målgång och tryckte bara i mig lite banan och vatten vid vändpunkten. Vid detta laget var jag i delad ledning med Andreas Falk, som för några månader sedan hade spenderat 2 månader med att springa från södra Italien till Nordkap. 10 skor hann han slita ut, och när de (det var alltså en tävling) kom till norra tyskland fick han en inflammation i någon muskel och läkaren som var med ordinerade en veckas gång istället för löpning. Första gången i världshistorien som en läkare ordinerar 50 mils promenad för att komma över muskelinflammation. Respektingivande. Jag tänkte att denna killen bräcker jag nog inte på uthållighet, så lika bra att försöka rycka med en stunds snabblöpning. Efter 35 km lade jag benen på ryggen och tittade inte bakåt mer. Och efter 4 timmar i plaskblöta skor såg jag den efterlängtade målskylten. Dags att smaka på alla godsaker jag hade hoppat över vid vändningen.

I mål i markusloppet

2009-10-24T16:35:00.001+02:00

Regn hela loppet men det var kul ändå.

För er som undrar vad jag har jobbat med sista 6 månaderna

2009-10-22T09:37:00.001+02:00

http://www.appello.se/nav11/appello/portal.jsp?page=news&id=54&language=en

Laddad som bara den

2009-10-15T10:14:00.002+02:00

Lite drygt en vecka kvar nu till sista racet för i år (ja förutom helgens 4,7-km-maxpuls-drabbning i centrala Karlskrona a.k.a Karlskronaloppet). Den 24e drar jag och lillebror Fredrik ner till Markusloppet med start i Skrylle utanför Lund för att spendera 4 timmar på skåneleden i löparskorna. Eller jag ändrar mig, spendera 3.59.59 i skorna, för jag hoppas kunna gå under 4 timmar, slå banrekord (ligger på 4.10) och vinna loppet. För andra gången i år omnämns jag även som en av favoriterna inför ett lopp, vilket ju alltid är trevligt. Det betyder att man gjort något bra under året iallafall som folk har fått upp ögonen för. Hur som helst ska det bli skönt att dunka in de sista 5 milen av tävlande i år för att sedan gå in i uppbyggnad inför nästa år.

Markusloppet är även sista deltävlingen i Peppes Trailruncup som är svenska cupen i traillöpning. Med min 5e-plats från Ursviks Ultra, och 4e-platsen från Soteledens terrängmarathon (SM) tidigare i år ligger jag nu på en total 4e-plats. Det är dock väldigt jämt och om jag kan vinna Markusloppet har jag bra chans att ta hem hela cupen. Vi får se. Håll tummarna så hörs vi. Tudilu.

Hawaii 2011 - Lance and I head to head?

2009-10-10T14:40:00.003+02:00

Ja, man kan ju alltid drömma...

The grand slam of triathlon

2009-10-09T11:24:00.003+02:00

http://ironman.com/

http://www.ironmantalk.com/IMTalk/KonaSuperSpecial.html

Intervjuer med proffsen av mina favvo-podcastare, IM Talk.

Flying high

2009-09-25T10:02:00.004+02:00

Var ute och segelflög i helgen, inget för flygrädda men otroligt kul tyckte jag, eftersom jag inte är flygrädd, aldrig har väl Ronneby sett så vackert ut som från luften...

Första tri-segern...

2009-08-31T08:02:00.003+02:00

...blommor, presentkort, medalj och publikens jubel. Schysst sätt att avsluta sommaren på. Nu är jag redo för höst.

Bananas ARE NOT for monkeys :)

2009-08-21T14:19:00.001+02:00

Water is life

2009-08-18T21:11:00.000+02:00

Karlskrona triathlon

2009-08-13T18:03:00.001+02:00

Dags att testa om du inte gjort det! Alla är välkomna!

Kalmar Järnmannen - nu är du filmstjärna bro

2009-08-10T11:29:00.000+02:00

Kalmar Järnmannen - under ytan

2009-08-03T23:11:00.004+02:00

Hur hamnade jag här? Ja, det var i stort sett min enda tanke där på prisutdelningen, morgonen efter den där dagen som jag kommer minnas för resten av mitt liv. Dagen då över 550 vältränade, superpeppade och kolhydratladdade atleter ställde väckarklockan på 5.00 för att ta sig ett gemensamt och pulsrusande morgondopp i Kalmarsunds vågrika vatten. Efter att ha hälsat på och sagt ”bra kört” till Sveriges triathlonelit i form av de 7 herrar som lyckades slå mig i SM-klassen som av någon anledning hade hamnat på samma scen som jag, så kunde jag till och med njuta av de stela stapplande stegen nerför scentrappan, blodblåsorna på tårna som gjorde sig påminda för varje steg jag tog och den stela nacken. Smärtan under och efter tävling är liksom en del av helhetsupplevelsen, och utan den skulle man inte känna att det man lyckats fullfölja hade varit tillräckligt utmanande. Kalla mig fakir, men viss typ av smärta är faktiskt njutbar. När kroppens alla delar samspelar mot ett och samma mål, trots att alla nervsignaler till hjärnan skriker hjälp, då känner jag att jag lever.

Jag njöt av stämningen redan innan startskottet gick av. På något sätt kände jag mig hemma bland mina medkombattanter, en känsla som aldrig infunnit sig ordentligt innan på någon tri-tävling. Det var det här som jag hade sett fram emot ända sedan jag korsade mållinjen för nästan exakt ett år sedan. Det var dags nu. Det var trångt och man kunde riktigt känna både förväntningar och våtdräktsinklädda kroppar runt sig. Efter ett tag lossnade det, och jag kom in i en bra rytm. Det var motvågor (?) stora delar av banan, och på andra varvet började jag känna mig aningen yr, säkert både pga guppandet och att jag var kall om pannan. Men trots allt hade jag en positiv känsla genom hela simningen och lyckades förbättra min tid från förra året med 8 min.

Tog det ganska lugnt i växlingen för att få på mig strumpor och torka fötterna lite grann för att undvika skavsår senare under dagen. Det tog ett tag att komma in i cykelflowet som infann sig efter kanske 2 mil eller så. En hel del motvind gjorde det aningen tyngre än vad det hade behövt vara om det varit mindre blåst. Men motvind är ju bara motvind på ett håll, och medvind på det andra, så när vändpunkten var nådd efter 3 mil kunde jag trumma på i hög fart på låg puls och återhämta mig lite. Det var en skön känsla att komma in för varvning efter 6 mil och se hela stora hejaklacken mana på mig inför ett andra varv. Jag lät känslan styra farten precis som under de sista tre månadernas träningspass som jag kört helt utan cykeldator. Tror att man lär känna sin kropp bättre genom att bara känna efter vad som är lagom tempo istället för att vara slav under en hastighetsmätare. Efter 13 mil högg det till i utsidan av högerknät. Jag blev riktigt rädd, och många tankar hann flyga igenom mitt huvud under de följande kilometrarna. Skulle jag bli tvungen att bryta? Jag växlade ner lite och ökade kadensen istället, men det släppte inte. Dags att ta till plan B. Efter en snabb bön om hjälp, släppte värken mirakulöst, och lycklig av att inte vara ensam i kampen mot målet, avslutade jag bra och klarade min måltid med 5 sekunder till godo. 17 min snabbare än förra året.

Dags att försöka sig på konststycket att växla snabbast av alla. En helt meningslös ”tävling i tävlingen” men ändå roligt att ha lite delmål på vägen för att hålla fokus uppe. 44 sekunder senare var jag ute på relativt pigga ben i löpspåret med dagens näst snabbaste växling bakom mig. Med ytterligare hejningar i ryggen tog jag mig an första löpvarvet och försökte paca mig själv mot tävlingens ledare Ted Ås genom att efter varje vändpunkt eller varning räkna ut om jag tog eller tappade tid på honom. Under första två varven tog jag in några sekunder för varje gång jag mötte honom. Clas Björling som nu låg tvåa gick snabbare än jag, det märkte jag direkt. Första varvet kändes lätt, och strategin var att försöka slappna av i så stor utsträckning som möjligt och bara lita på att löpsteget fanns där trots stela ben. Så fort jag ”glömde bort” att slappna av kände jag att krampen var nära, vilket fick mig att slappna av igen. Mycket sportdryck, cola och chips för att hålla saltbalansen uppe och ge kroppen lite välbehövligt koffein för att hålla sig pigg. Och minst en mugg vatten över huvudet på varje station för att hålla huvudet kallt i den stekande eftermiddagssolen. Skönt att se klubbkamraterna kämpa på och när jag under sista varvet äntligen fick syn på lillebror Fredrik som jag de senaste timmarna inte sett till en enda gång på varken cykeln eller i löpspåret och var ganska orolig för, så kunde jag slappna av och fokusera på att ta mig i mål på en löptid som var 13 minuter snabbare än förra året. Placeringar hade jag inte någon koll på över huvud taget men jag kostade på mig ett litet glädjevrål när jag korsade mållinjen med 40 min kapade från förra året. Nöjd med att ha lyckats få ut 100% av min kapacitet på exakt rätt dag. Det var inte förrän en stund senare jag insåg att jag just hade tagit en 8e plats på SM. 81585 hjärtslag, 8600 kcal (enligt pulsklockan) och ett antal svettdroppar efter mitt tidiga morgondopp fick jag äntligen slänga mig i havet igen. Årets skönaste bad.

Det är så lätt att fastna i siffror både under och efter tävlingar som denna. Splittider hit, pulsslag dit, och placeringar både hit och dit. Men vad spelar siffrorna för roll. Upplevelsen är så mycket mer än så, och känslan av att kunna prestera maximalt när det verkligen gäller, och ha gott sällskap av över 500 andra med exakt samma mål och hejaklack som bara vill bära en fram med sina hejarop och lyckönskningar, det är mäktigt. Man kan lära sig mycket om sig själv och om livet i stort under en dag som denna. Dagen då allt föll på plats och jag fick chans att visa för mig själv och alla andra att bara man vill någonting tillräckligt mycket så är ingenting omöjligt.

Ode to cycling

2009-07-20T22:33:00.003+02:00

5 timmar, 1 punktering, en störtskur, ~4000 kalorier senare. Underbara upplevelser tillsammans med team-polarna. Solnedgång bakom molnen, tysta, regndränkta sädesfält. Hjärtslag i takt med cykeltramp, flåsande, brännande lårmuskler, fartvind, fågelkvitter. Fartfyllt, fridfullt, jobbigt och avslappnande på samma gång. Dags att däcka i soffan med en triathlontidning...

Dagen då allt föll på plats

2009-07-13T10:11:00.010+02:00

Sövde triathlon. En halv Ironman. Det började på värsta tänkbara sätt. En vass sten på Sövdesjöstranden råkade ligga precis där jag satte högerfoten efter bara ett par steg ut i vattnet och det brände till ordentligt. Jag kom igång i ett behagligt simtempo direkt, men foten värkte för varje kick jag gjorde. Mot slutet av det första av två varv hade jag lyckats förtränga att jag hade ont i foten, antagligen hade hjärnan börjat pumpa ut tillräckligt med endorfiner för att jag inte skulle känna skärsåret längre. Och ett sår på foten skulle inte få stoppa mig nu. I bättre form än någonsin och med målen att göra en totaltid på neråt 4.20, slå klubbrekord, ta en topp 5-placering och se till att försöka ha snabbaste löpsplit av alla.

Simningen var behaglig och jag hittade relativt bra fötter att gå på hela tiden. Vid varvning kom Fredrik N ifatt mig och jag tog rygg (eller snarare fötter) på honom. Med tanke på senaste veckans lite svalare väder hade vattentemperaturen sjunkit till 19 grader, och det var jag väldigt glad för eftersom våtdräkten är en halvtaskig simmares bästa kompis och gränsen för när det är tillåtet att använda den är 21 grader. Vid yttersta bojen tappade jag Fredriks fötter pga en dålig bojpassering, samtidigt blev det lite trångt så jag fick stanna upp lite för att inte bli sparkad. Jag försökte förgäves fånga in Fredrik igen, men lyckades aldrig och stapplade upp ur vattnet några sekunder efter bästa KSS-simmare för dagen efter 32:37. Påhejad på stranden av Emelie, Ronny, Andreas, Pontus mfl kändes allt bra, och växlingen till cykeln gick relativt smidigt (1:06). Kostade på mig att dra på ett par strumpor också för att undvika skavsår. Ut på cyklingen, påhejad av Sara, Irene, pappa och Charlotte, kändes allt bra. Jag passerade några redan under första halvmilen, men hade inte en chans att hänga på när Petter (som skulle ta en andraplats till slut) blåste förbi några minuter in på cyklingen.

Motvinden och två sega uppförsbackar på vägen ut mot vändpunkten var väl det enda som kändes aningen tungt, men överlag flöt allt på bra under första delen av cyklingen. Alltid kul att se hur långt efter täten man ligger när man börjar möta de bästa strax innan vändpunkten. Jag vet inte exakt, men jag tror att jag var runt 5 min efter, vilket inte är så farligt med tanke på hur långt efter de bästa simmarna jag brukar vara i början på cykelmomentet. Det fina vädret höll i sig, och det var precis lagom varmt. Lite blåsigt, men inte värre än man kan förvänta sig på de skånska fälten. En otroligt fin och omväxlande cykelbana som jag faktiskt försökte njuta så mycket som möjligt av. Jag kände mig stark under i stort sett hela cykelmomentet och sparade lite på krafterna när tillfälle gavs. Medvinden och ett par långa nerförsbackar på tillbakavägen gjorde att jag kunde vila benen och ändå hålla i stort sett samma fart som om jag hade trampat på. Mot slutet av cyklingen vid sista vändningen försökte jag räkna in hur många jag hade framför mig och kom fram till att jag låg på en 12e plats totalt. Flera av kombattanterna framför vara bara 2-3 minuter före så jag visste att jag skulle ha bra chans att ta dem på löpningen. Hoppade av cykeln efter 90 km på 2:26:31. 7e snabbaste cykeltid.

En snabb växling (näst snabbaste av alla efter Kristian Hallsten, tom snabbare än T2-mästaren Pär F) på 42 sekunder och sen bar det iväg ut på löpningen. Jag tror jag passerade 2 man bara under växlingsmomentet och speakern kommenterade när jag sprang ut att ”Christian Malmström från Karlskrona Simsällskap växlar väldigt snabbt”. Direkt passerade jag ytterligare 2 man under första löpkilometern. Jag försökte springa snabbt men kontrollerat för att inte förhasta mig i jakten på en topp-5-placering. Tålamod brukar löna sig och hellre ett jämnt tempo genom hela löpmomentet än ett snabbt första varv och tre långsammare. Ivrigt påhejad av den samlade hejaklacken under flera delar av löpbanan kändes allt bra även om jag kände mig väldigt hungrig och kände lite krampkänningar i låren. Med tanke på att jag bara hade druckit vatten och Dextropur (druvsocker) löst i vatten under cyklingen tillsammans med några geler så började jag fundera på om krampkänningen kanske berodde på att jag hade fått i mig för lite salt längs vägen. Jag började dricka sportdryck på varje vätskestation och det hjälpte för några kilometer senare kändes det bra igen. Första varvet av fyra gick på 19:45, jag hade kommit igång direkt med bra löpfart (tacka brickpassen för det) och började närma mig några löpare framför. Nu började löpbanan fyllas med folk som var ute på sitt första varv och vissa av dem höll ganska bra fart så det var helt omöjligt att veta om det var någon som var lika långt som jag eller någon som hade sprungit ett varv mindre när jag passerade löpare efter löpare. De enda två jag hade koll på var Kristian Hallsten och den där snabbe cyklisten (Petter) som hade bränt om mig på cykelmomentet men de båda låg alldeles för långt framför för att jag skulle kunna jaga dem. Passerade kvartsmaran på runt 40:15, kunde fortfarande hålla i stort sett samma tempo men hade ingen koll alls på var jag låg resultatmässigt. Ingen annan verkade veta heller, för jag frågade både funktionärer och hejaklack när jag passerade, men jag tror inte ens speakern på tävlingsområdet hade koll på hur totalställningen såg när det var 1-2 varv kvar av löpningen.

Utan att ha någon speciell att jaga var det tanken på att försöka prestera dagens snabbaste löpsplit av alla som fick mig att hålla tempot uppe. Pappa pacade mig mot ledaren (Kristian H) och rapporterade varje varv att jag sprang jämnt med honom. Så jag tänkte att om jag håller i och kostar på mig en liten spurt på slutet så kanske det räcker för att lyckas med det delmålet. Det var inspirerande att se så många KSSare kämpa på och vi gjorde vad vi kunde för att heja på varandra när vi möttes eller passerade varandra. Pär, Per, Angelica, Fredrik N och Fredrik Å, bra kämpat. Speciell eloge till lillebror Fredrik och Angelica som gjorde bra prestationer på sina triathlondebuter. Bra kört också Fredrik N som kämpade på så länge foten och benen tillät och de eviga kombatanterna Pär och Per som båda krossade 5-timmarsmålet. Spurt på upploppet ackompanjerad av hejaklacken (tack för stödet), Fredrik N med 3 fingrar i luften och speakern som nu insett att jag var på väg mot mål. Lycklig trippade jag i mål efter sista halvmaran på 1:21:19, dagens snabbaste löpsplit och en total 3e plats. Klubbrekord på 4:22:13 som grädde på moset. Två vattenmelonsklyftor, en banan, vatten, en varm dusch, behandling av skärsåret och ett antal verbala ”ryggdunkningar” senare var det dags för prisutdelning. Surrealistisk känsla att få kliva upp på prispallen (resultat) i en nationell triathlontävling bredvid folk som Kristian Hallsten och Terese Omme. Vad som började som ett mellanår för att löpningen kändes för monoton, har blivit en passion, och med passion kan man flytta berg. Dags att fokusera på nästa berg, Ironman i Kalmar om 3 veckor. Då ska jag vara fit for fight igen, eller kanske t.o.m fitter for fight!

Fredrik inför tri-premiären

2009-07-12T08:43:00.001+02:00

Born to run - but not to swim

2009-07-06T08:15:00.008+02:00

Med ´Tourbilen´ från förra bloggposten gav vi oss i iväg i lördags. 4 glada och morgonpigga KSSare med cyklarna på taket, matsäcken packad och humöret på topp. Tredje deltävlingen i Powerade Svenska Cupen i triathlon (Örserum) var dagens mål, den andra tri-tävlingen för i år för min del, även denna på olympisk distans (1500m/40km/10km). Med två veckors strålande sol var det kanske inte så oväntat att vattentemperaturen i sjön där simsträckan låg var över gränsvärdet 21 grader, vilket för oss halvkassa simmare som lever på våtdräktens flytkraft inte var speciellt bra. Samma sträcka som för 4 veckor sedan (1500m), 3 min långsammare simtid, katastrofalt dåligt. Efter 27 min var simningen överstökad, nu kom nästa problem med att våtdräkten inte satt på kroppen. Tröja och nummerlapp skulle tas på under växlingen. Hur lång tid tar det att ta på en tight tröja på en blöt överkropp när man är lite halvstressad? För lång tid.

Nåväl, dags att ut och rasta kolfiber-hästen. Några sjuka backar (med Svenska mått mätt) längs cykelbanan gjorde att det var väldigt svårt att komma in i ett bra tempo och bara ligga (sedan när ligger man och cyklar?) och mala på. Backarna sög rejält i benen uppför, och nerför vågade jag inte ligga i bågen hela tiden eftersom det hade börjat regna (2 veckors sol, och så regnar det under just de 2 timmar när tävlingen går) och hastigheten nog gick upp mot 60km/h. Nerförsback, regn, skarp kurva = ha händerna på bromsarna. Cyklingen var tung och tog också ca 3 min längre tid än beräknat. Så med två grenar avklarade visste jag redan att två av dagens mål var körda. Klubbrekordet var i det läget onåbart och tiden 2.08 som jag tror jag skulle kunna klara under normala förhållanden var ännu mer avlägset. Dags att se till att dagens tredje målsättning klarades av iallafall, vilket var att ha topp3 snabbaste löptid av alla.

Löpningen kändes bra direkt. Första kilometern gick på 3.20 och jag plockade ett antal placeringar redan under det första av 4 varv. Påhejad av coach och träningskompis Fredrik som skrek tidsangivelser till folk framför ångade jag på och passerade halvvägs efter 18.01. Sista två varven öste regnet ner men jag fortsatte ånga på och lyckades med konststycket att för första gången göra en sk ´negative split´ under löpmomentet. Alltså springa andra halvan snabbare än första. Efter 35.37 korsade jag mållinjen på en total 10e plats och med dagens näst snabbaste löpsplit. Bra formbesked inför nästa helgs halv-IM (1900m/90km/21km) i Sövde. Då blir det en ny attack på klubbrekordet på den distansen. Ska försöka ta en topp 5 placering också och tredje målet är att njuta av dagen, heja på lagkamrater längs vägen och ha snabbaste löptid av alla (ok det var kanske 3 mål i ett). Sawadee.

Tour de france-bilarna, släng er i väggen

2009-07-04T08:16:00.001+02:00

Segerintervjuer är ju alltid roliga

2009-06-29T05:26:00.008+02:00

Klockan är 04.39, har precis satt mig på tåget mot Göteborg. Säga vad man vill om att stiga upp vid 03.50 en måndagmorgon men det finns något fridfullt, avslappnande och inspirerande med att gå genom tomma, tysta gator kompanjerad av solens första strålar för dagen och några kvittrande morgonpigga fåglars hesa morgonserenad. Ögonlocken känns sådär lagom tunga, tillräckligt öppna för att kunna se ut över ett vaknande landskap men tillräckligt mycket John Blund-pulver för att kunna småslumra ytterligare ett par timmar på vägen.

I lördags vann jag min första pokal i livet i vad som var tänkt som ett högkvalitativt brickträningspass med 5 mil cykel som uppvärmning, följt av 10kms-loppet Kristianopel Runt, och sen 4 mil cykel som ”nervarning”. Benen kändes som allt annat än tegelstenar efter den inledande cyklingen och med 12 min till start anlände jag till tävlingsstarten och fick höra mitt namn läsas upp av speakern som en av favoriterna på 10km-distansen. Första gången det

händer. Hade ingen direkt koll på motståndet, men eftersom det bara var ett träningspass så spelade det ju egentligen mindre roll. Visade sig att jag knappt hade något motstånd och hade jag bara varit ute efter att vinna loppet hade jag nog kunnat småjogga mig igenom loppet. Men målet för dagen var ju att få till ett bra genrep inför 5 veckors triathlontävlingar.

Blev sololöpning i stort sett hela loppet och passerade halvvägs på 17.15. Hade egentligen inga direkta tidsmål men kände väl att 36 min borde vara rimligt trots cykelpasset innan loppet.

Med ett par kilometer kvar insåg jag att det kanske t.o.m skulle bli möjligt att springa på runt 35 min så jag ökade takten lite ytterligare. Sista kilometern var den näst snabbaste (näst efter den första) och gick på 3.17. Benen kändes oväntat bra, och när jag efter en spurt förbi hejaklacken korsade mållinjen och tittade på klockan insåg jag att jag hade lyckats med konsstycket att slå nytt pers, 34.31. Snacka om jämn pacing, andra halvan gick bara 1 sekund långsammare än första.

Skönt med ett rejält formbesked såhär inför de intensiva triathlonveckorna som ligger framför. Formen är bättre än någonsin, och nu ska jag bara slipa lite på simformen den sista veckan inför Örserum triathlon (1500m/40km/10km), där målet är att ta mig under 2.08, slå nytt klubbrekord och ha topp 3 snabbaste löptid av alla. Vi får la se hur det går.

Lördagens andra glädjeämne var att pappa sprang sitt första löplopp någonsin, 53 år ung brände han av en halvmara på 2.13. Nästan 17 minuter snabbare än sin måltid på 2.30.

Och trots att han direkt efter målgång sade att det definitivt vad första och sista gången som han avverkade en halvmara, så gick det inte att ta miste på glädjen och känslan av att klara av något han aldrig trodde att han skulle ge sig på. Jag blir inte förvånad om han står på startlinjen nästa år också när Kusthalvmaran går av stapeln. Och pappa, du kan räkna med mig som hejaklack!

Dags för första båtturen för i år

2009-06-14T10:48:00.001+02:00

Hur känns ett ultramarathon?

2009-06-12T07:42:00.001+02:00

Göteborgs triathlon - the long version

2009-06-08T08:34:00.003+02:00

Så var tri-debuten avklarad för denna säsongen. Ett bra sätt att kick-starta motivationen, benen och fighter facet (?) inför de stora målen för sommaren, Sövde halv-IM och Kalmar IM. Också första tävlingen på olympisk distans för min del, så det var kul att prova det. De 1500m i 15.5 grader kallt vatten gick bra trots att jag inte hade haft möjlighet att träna med våtdräkt alls under våren. Fick glasögonen avsparkade i starten men som tur var så satt de kvar uppepå huvudet så det var bara att trampa vatten i några sekunder medan jag satte dem på plats igen. Höll ett jämnt och bra tempo, utan att maxa någon gång och kom upp ur vattnet efter 23.50, vilket var ca en minut snabbare än beräknat. Transportsträckan till växlingsområdet var typ 370m så fick till slut en simtid på 26:23 (tiden inkl transportlöpningen) eftersom jag tog av våtdräkten på vägen också, vilket tog alldeles för lång tid. Nåja, det var grymt att sätta sig på nya cykeln som svarade direkt på tilltal och passerade 2-3 man i första backen. Vilken känsla att borra ner huvudet, rulla på i över 50 km/h och passera folk. Det hade regnat lite under simningen så vägen var blöt, men det var jag också så det gjorde inte så mycket. 40 km i jämn fart och bara 10 sek över min måltid 1.05. Dags för dagens andra katastrofala växling. Under uppvärmningen hade jag inte sett till att knyta löpskorna tillräckligt löst för att kunna dra på dem snabbt, så fick stå och kämpa i 20 sek extra för att överhuvudtaget kunna få på dem utan att knyta upp dubbelknuten. Sen glömde jag ta av mig hjälmen så fick springa tillbaka och lämna den. Fylld av adrenalin började ytterligare en ´manhunt´ på 10km. Jag insåg efter ett par kilometer att det skulle krävas ett löptempo som motsvarade mitt max med pigga ben för att klara 2.10, vilket var dagens mål. Ställde istället in mig på att ta mig under 2.11. Passerade folk, en efter en, och jagandet efter nästa synliga ryggtavla gjorde att jag kunde hålla tempot relativt bra trots att jag sista halvan av löpsträckan hade rejäla krampkänningar i båda låren. Med 1 km kvar hade jag 3 min 15 sek kvar för att klara 2.11, mission impossible med andra ord. Men med dagens 4e snabbaste löptid (bara 38 sek långsammare än dagens segrare Johan Lundin), och en hel del välmeriterade triathleter bakom mig i resultatlistan var jag ändå ganska nöjd när jag spurtade i mål på 2.11.24. Längtar till nästa tävling.

I mål med krampande lår

2009-06-07T16:17:00.001+02:00

Nöjd och sugen på mer tävling så känslan överlag är väl rätt bra inför säsongen. Att två katastrofala växlingar satte stopp för nytt klubbrekord (15 sek ifrån) är ju trist men det kommer fler chanser.

55 min till start. 15.5 grader i vattnet. Burr.

2009-06-07T12:07:00.001+02:00

Tur att man inte bor här...

2009-06-07T09:01:00.001+02:00

Har man inte missbildade naglar så kan man ju alltid skaffa det...

2009-06-06T14:11:00.001+02:00

Post-lunch treat i götet

2009-06-03T13:26:00.001+02:00

Maran som blev en ultra a.k.a fjärdeplats på SM del 2

2009-05-25T11:49:00.012+02:00

Sprang Soteledens terrängmarathon i helgen och kan väl inte annat än att hålla med om taglinen från hemsidan "Sveriges tuffaste marathon". 42.2 km kuperad smal stig där rötterna avlöstes av stenar och stora klipphällar som skulle forceras, och stora vattenpölar som kylde ner fötterna med jämna mellanrum (vilket iofs var skönt). På vissa ställen var det så brant/halt/lerigt att det fanns rep uppsatta som man kunde hålla sig i för att inte ramla/halka. Det som också var roligt var att tävlingen var SM i traillöpning och jag insåg redan innan start att det skulle krävas mycket snabbare tider detta året jämfört med tidigare upplagor av tävlingen (vinnartiden var runt 4.15 förra året) för att ha chans på en bra SM-placering.

Starten gick och jag hängde på två killar som bara skulle springa halvmaran men som höll ett bra tempo. Efter ett par kilometer upptäcker vi alla tre att markeringarna har upphört och att vi troligen har sprungit fel. Bara att vända tillbaka. När vi kom tillbaka till korsningen där vi hade valt fel väg hamnade vi mitt i fältet, och jag hade ingen aning hur långt efter ledaren i marathonklassen jag var. Mitt lilla misstag hade kostat en extra kilometer och drygt 4 minuter. Alltså hade jag precis förvandlat en mara till en ultra genom att ofrivilligt förlänga banan med en kilometer :)

Jag gick in i hunting mode och började plocka placeringar. Dock var det lite frustrerande att inte veta alls hur långt efter täten jag låg och hur många placeringar jag hade upp till toppen. Efter ca 15 km kom jag ifatt en kille som kände igen mig från Ursviks Ultra. Det visade sig att det var killen som hade tagit 3e-platsen i Ursvik. En bra kille att hänga på alltså. Vi småsnackade om allt möjligt och det var riktigt skönt att ha någon att dela den underbara naturupplevelsen med. Efter halva loppet när vi gick in för varvning ropade jag till funktionärerna för att få reda på var i fältet vi låg. Visade sig att vi låg 6a och 7a. Jag kände mig pigg och gick upp och drog direkt efter varvningen, tänkte ge jagandet ytterligare en chans för att se om jag kunde fånga in 5an. Vid 28km stod en hejaklack och jag frågade hur långt efter 5an de trodde att vi var. Vi var 5 min bakom närmaste man. 5 minuter är ganska mycket när man bara har 14 km kvar så jag insåg att det antagligen skulle bli en 6e plats för mig idag. Jag kände mig pigg och min nuvunna kompis Niklas fick slita för att hänga på. Dessutom visste jag att det inte är många som slår mig i en eventuell spurt så 6e platsen började kännas relativt säker.

Jag sänkte tempot en aning och försökte njuta lite av upplevelsen, naturen och solen istället. Tänk att kunna njuta efter 30 km löpning trots värkande ben och skavsår på tår och fötter. Det var dagens skönaste känsla. Helt plötsligt såg jag en gående kille lite längre fram i en uppförsbacke. Jag insåg att medan jag sprang där och njöt av livet hade vi plockat in 5 minuter på bara några kilometer. Vi dundrade förbi och plötsligt var jag uppe på en 5e plats. En stund senare släppte Niklas mig och jag gick återigen in i njutar-mode, eftersom jag kände mig ganska nöjd med insatsen att hämta upp ett misstag till en 5e plats på SM. Med 3 km kvar till mål sliskade jag i mig den gel som legat i den obligatoriska väskan hela vägen. Med en liten extra energikick är det möjligt att jag omedvetet ökade tempot igen för helt plötsligt såg jag ryggtavlan på ytterligare en löpare längre fram. Han höll bra tempo och jag fick kämpa lite för att ta mig ifatt. Han verkade ganska överaskad av att jag kom ifatt honom. Jag lade mig i rygg och i nästa nerförsbacke försökte han dra ifrån igen (nerförlöpning är min svaghet och det märkte han). Jag bet i och visste att i en eventuellt spurt skulle han inte ha en chans :) Sen blev det plant/svagt motlut och då drog jag på och han var tvungen att släppa. Nöjd med dispositionen av loppet trippade jag i mål på en fjärdeplats på en sluttid som var 12 minuter snabbare än vinnartiden förra året. Resultat.

Resten av helgen spenderade Sara och jag längs Bohusläns vackra kust.

Klippvandring på smögen

2009-05-24T11:18:00.001+02:00

Vykortsvy från hotellrumsfönstret i kungshamn

2009-05-23T17:30:00.001+02:00

Chilling på fiskholmen i bovallstrand

2009-05-23T15:58:00.001+02:00

Maran som blev en ultra a.k.a fjärdeplats på sm

2009-05-23T15:55:00.001+02:00

Snygg och snabb

2009-05-19T19:25:00.001+02:00

Sådärja. Nu var det färdigmonterat. Snygg va? Känner mig redan ljusår snabbare. Ser fram emot premiärtävling i göteborg den 7e juni. Men innan dess ska jag försöka ta en sm-medalj i traillöpning till helgen.

Lördagsbrunch med frida och micke

2009-05-16T12:18:00.001+02:00

Ful men snabb...

2009-05-15T14:39:00.001+02:00

Hanna & Beatr8

2009-05-12T09:52:00.002+02:00

Gå in här och lyssna och rösta på kompis Hanna och hennes grymma band. När jag röstade låg hon på plats 27, men hon är bättre än så....Bandet heter Hanna & Beatr8 och låten heter Leavin Me.

Grönt är skönt

2009-05-11T23:07:00.001+02:00

Andra veckan på nya jobbet. So far so good. Begav mig ut på ett långt pass ikväll med wisepilot (appellos navigeringsapplikation) i högsta hugg för att inte springa vilse. Hittade skatås, ett otroligt fint och grönt fridluftsområde på springavstånd från gtb city. Förra veckan gick också i löpningens tecken med vinst i Picknickracet för andra året i rad. Förutom en bra genomkörare så resulterade det i en ny blt-handduk, ett usb-minne och en bild i tidningen. Efter en massiv matportion, lite melon, mörk choklad och ett godnattsamtal med sara så är det nog dags att sova. Kommer somna snabbt med tanke på att väckarklockan ringde 3.55 i morse...

Semesterns sista dag

2009-04-30T14:17:00.005+02:00

De senaste 3 månaderna har varit mitt livs längsta semester. Visserligen utan semestertillägg och med något mindre pengar på lönekontot än förut. Men jag har försökt att njuta trots osäkerheten om hur länge semestern skulle vara (=när jag skulle hitta ett nytt jobb) . Med vetskapen om att min framtid och livet i allmänhet vilar tryggt i Guds hand, har det varit ganska lätt att se de senaste månaderna som semester snarare än att bli panikslagen över en oviss framtid. Tryggheten att veta att det finns någon med makt över allt på jorden som älskar lilla mig och vill mitt bästa är större än all oro i världen. Därför känner jag mig också säker på att det nya jobb som från och med måndag blir min nya heltidssysselsättning (tillbaka till träning på fritiden, grrrr) kommer att bli roligt, utmanande och utvecklande. Key Account Manager på Appello Systems AB i Göteborg så det blir veckopendling framöver.

Under sista lediga veckan passar jag på att toppa semestern med en sista veckas hårdträning som grädde på moset. Formen är bättre än någonsin coh snart får Sveriges triathlonelit se upp...nåja har väl en bit kvar dit, men avståndet krymper sakta men säkert. Sitter på balkongen och mumsar på en apelsin, det är sommarvärme, och dagens 2 träningspass är redan avklarade. Kickstartade dagen med ett 2-timmarspass på cykel med Fredrik N, min oas i triathlonöknen, kajplats i stormen och sim- och cykelpolare nummer uno på senaste tiden. Vi avslutade rundan med fika på Nyfiket. Viktigt med kolhydratspåfyllning direkt efter passet :)

Efter en kort löpning och 30 min styrka på Friskis och Svettis, blev det lunch på balkongen i eftersvettningsmode (tröja och strumpor av). Sen tog jag tillfället i akt att hälsa på lillebror Andreas som passande nog praoar på Waynes Coffee i två veckor. Cappucino, mini-biscottis och DN. In tha sun. Ja jag är ganska nöjd med min semester. Och tur är väl det för i sommar lär det inte bli mycket av den varan. Njut av solen och låt bli tändstickorna ikväll. Happy Valborg!

En glimt av David Batra från Big Comedy 2009

2009-04-20T09:13:00.002+02:00

Var på Big Comedy i fredags med Sara, kul med julklappar som varar länge...Henrik Schyffert och Johan Glans och Peter Wahlbäck var bäst...men Petra Mede, vad ska man säga, HITTA ETT NYTT JOBB! Det enda klippet som än så länge har lagts ut på UT är en kort sekvens med David Batra.

Grattis Karlskrona

2009-04-09T08:58:00.002+02:00

Nu har stans första riktiga sushibar öppnat. Invigde den igår med världsnyheten bland sushi, "Blekinge", Ura Makirulle med rökt lax, philadelphiaost, avokado, gräslök och pressad lime. Alltså något som ALLA borde prova, även om ni inte gillar rått. Förresten borde de ha följande slogan: "Sushi Bar - rått är gott :)", funkar bara på svenska.

Han kom inlinkande på radion i flip-flop-skor...

2009-04-06T19:00:00.001+02:00

...för en stund sedan med omlindade stortår. Ja, den fina (?) presentationen fick jag när jag tidigare idag blev inkallad på intervju i Radio Blekinge P4 till programmet Frekvens. Efter 17 minuter (presentationen efter 3 min) kommer inslaget. Håll utkik i Sydöstran imorgon ni som bor i Blekinge.

Ursviks Ultra

2009-04-06T13:55:00.007+02:00

Klockan 0.00 gick startskottet. Efter en rolig dag med Marcus i Sthlm city med sushi, biobesök och glassande i solen tog jag Marcus bil och styrde mot Ursviks Motionsgård för vad som skulle komma att bli den längsta natten i mitt liv. En natt fylld av smärta, glädje, böner, lera, sumpmark, månsken och soluppgång. Helt klart en av de nätter jag kommer komma ihåg för resten av livet. Redan efter några kilometer trampade jag snett och vänsterfoten började värka. En lätt stukning med 72 km kvar var ju inte riktigt vad jag hade hoppats på. Efter en enkel bön och iskallt vatten upp till anklarna när jag passerade banans första äng så kändes foten ändå helt ok och jag fortsatte. Efter ett varv (15km) var smärtan i foten borta. Det var ganska trevligt att småsnacka lite med andra, bl.a. sprang jag första varvet med en kille som tre veckor tidigare hade sprungit ett 8-milslopp i Paris och som också skulle köra järnmannen i Kalmar i sommar. Banan var mycket tuffare än jag hade förväntat mig och bara 1/3 var upplyst med elljus. Mängden lera och djupa vattenpölar var också en faktor som jag inte hade väntat mig. Men uppenbarligen hade tjälen precis gått ur marken. Till en början försökte jag undvika vattnet och gyttjan men jag insåg snart att det inte var någon idé. Det var bara att klafsa på. I en backe var det fortfarande is. Med andra ord var jag tvungen att ta det ganska försiktigt för att inte slå upp stukningen igen eller stå på huvudet. Det krävdes dubbla pannlampor för att kunna springa ordentligt så jag hade en på huvudet och en i handen.

Efter två och ett halvt varv kändes det väldigt tungt. Snart 40 km avverkade och nästan halva loppet kvar. Benen började bli stela och jag började bli trött i huvudet. Efter 3 varv bytte jag camelbacken mot vätskebälte och satte igång iPoden för att kicka igång huvud och kropp. Och det funkade för 4e varvet kändes lite bättre, och när jag vid sista varvningen kunde slänga av mig pannlampor inför ett sista varv i soluppgång fick jag ny energi och avslutade med ett varv som gick 10 minuter snabbare än det näst sista. Kostade t.o.m på mig en spurt på slutet och ett leende vid mållinjen. 7.22.40 blev sluttiden och jag hamnade till slut på en 5e plats. Mission accomplished.

Idag betalar jag priset med ömma tår, stela leder och extrem träningsvärk. Men som jag alltid brukar intala mig själv. Pain is temporary, pride is forever.

I mål med lera överallt

2009-04-05T08:04:00.001+02:00

Äntligen. En mycket tuffare bana än förväntat och stora lerpölar och blöt myrmark. Efter 5 min var jag dyngsur om fötterna men det var bara att klafsa vidare. Gick i mål på 5e plats (enligt funktionärerna) på 7.23 typ men det satt långt inne. Dags att sova ett par timmar. Zzz

Smaklöksfest i huvudstaden

2009-04-04T16:25:00.001+02:00

Upp till bevis

2009-04-02T15:51:00.003+02:00

Bara 2 dagar kvar nu tills det är dags för vad som kan komma att bli det jobbigaste jag har gjort i hela mitt liv. Ursviks Ultra, 75 km terränglöpning mitt i natten. Vi får se om det slår järnmannen från förra året. Trots att totaltiden jag kommer vara igång är kortare så är det ju samma rörelse i över 7 timmar, vilket bäddar för en större utmattning, muskelnerbrytning och mental leda. Men jag ser fram emot det. Ska bli väldigt kul. Just nu är det 37 män och 5 kvinnor anmälda. Med dubbla pannlampor, två par löparskor, dubbla vätskeanordningar (bälte och camelback som jag tänker växla mellan), en massa hemmagjorda energikakor, en fulladdad Ipod och en mobil (om det är någon som vill smsa hejningar för att väcka mig ur min sleep-running-koma under natten och kanske för en och annan bloggpost längs vägen), är jag redo. Om du vill sympatilyssna på samma musik som jag kommer ha i öronen längs vägen har jag gjort en spellista för Spotify som är en kopia av musiken i Ipoden. Klockan 0.00 natten mellan lördag och söndag smäller det. Jag har tre mål...för det första att ta mig i mål överhuvudtaget...för det andra att göra det på runt 7.30 timmar...för det tredje att ta en topp 5-placering. Men egentligen handlar det väl mest om att överleva. Spring för livet!

Colting som hälsominister

2009-04-01T13:55:00.001+02:00

Jonas Colting, en av Sveriges bästa och genom tiderna framgångsrikaste triathleter har genom 15 års empirisk (med sin egen kropp) erfarenhet många intressanta poänger som bör lyftas upp i ljuset angående hälsa, kost och träning. Alla bör läsa, begrunda och ta till sig. Här är artikeln från Runners World. Sverige behöver en Hälsominister som genom kunskap, erfarenhet och modet att stå upp emot livsmedelsindustrins processade halv- och helfabrikat, margariner och raffinerade produkter kan vända den negativa hälsotrenden i landet. Och som prioriterar mer gymnastik och lärande om kost och hälsa i grundskolan och större anslag till idrottsföreningar. Fokus för en hälsominister bör inte bara vara förbättrad sjukvård, för med tillräckligt bra proaktiva åtgärder så slipper ju folk bli så sjuka så att vårdköerna exploderar och patienterna får ligga i korridorerna. Ut med Maria Larsson, in med Jonas Colting.

Lilla Jeppe

2009-03-31T11:34:00.002+02:00

Upptäckte att min kusin Jesper är med och tävlar i P4s topplistan. Ni hittar hans bidrag och instruktioner om hur ni röstar HÄR. För rösta tycker jag ni ska göra. Han är grym!

Heja Pappa

2009-03-30T12:45:00.002+02:00

En av mina stora förebilder när det gäller löpning är ultramarathonmannen Dean Karnazes. Dean var en helt "vanlig" amerikan fram tills sin 30-årsdag. Nu är han en ovanlig amerikan. På sin 30nde födelsedag fick han en knäpp och drog mitt i natten på sig sina gamla sneakers och sprang tills han stupade. Det tog 30 miles (typ 5 mil), och sen ringde han hem till sin nyvakna fru och bad henne köra och hämta honom. Han hamnade på sjukhus ett par dagar för att behandla sina utmattnings- och skavsårsåkommor. Men han var fast och började från den dagen (eller snarare en vecka senare när han kunde gå igen) sin seriösa satsning på ultradistanslöpning. Idag är han en av världens mest omtalade och framgångsrika ultralöpare, med ett stort engagemang för hälsa, träning och aktiv livsstil.

Ett av Deans mer galna upptåg var att springa 50 marathons på 50 dagar (i sträck såklart) i 50 olika amerikanska delstater. Han genomförde det projektet under hösten 2006. Jag upptäckte i morse att det nu är en annan amerikan, Nick, 73 år ung, som ska genomföra ett liknande projekt men med golfklubba i handen. Han ska spela 96 18-hålsbanor på 96 dagar i 48 olika amerikanska delstater. Ska vi kalla det ultragolf? I så fall är en ny sport född :) Vad har detta med saken att göra då? Jo, Nick är inte vem som helst, utan råkar faktiskt vara Deans pappa. Kul att uttrycket "sådan far, sådan son" även funkar bakvänt.

Och så kom jag att tänka på att min pappa minsann inte är sämre han. 53 år ung är han anmäld till sin första löptävling någonsin. En halvmara i slutet på juni. Sådan son (eller kanske söner), sådan far. Heja Pappa!!!

Don´t forget the EARTH HOUR

2009-03-27T08:50:00.003+01:00

8.30 pm tomorrow night (saturday 28th of March) it is the Earth Hour. Join the world in ONE hour of no electricity. No TV, no cooking, no computers, no lights, no driving. Back to basics. An easy way to make a statement for the survival of the earth.

Vår, cykling och förslappning

2009-03-18T15:13:00.003+01:00

Våren är här. Och hur firar man det på bästa sätt. Jo genom att ge sig ut på ett långt cykelpass såklart. Sitter och smuttar på dagens andra hemmagjorda cappucino. Benen är precis lagom trötta och humöret på topp. 85 km varav det mesta i motvind (kändes det som). Men så länge solen skiner så får det blåsa hur mycket det vill. Stannade även till för en timmes fika/pratstund hos Mormor och Morfar. Morfar var ute och sågade ved, 82 år gammal men still going strong. Jag älskar respektlösheten som många äldre (ja iallafall mormor, morfar och farmor) har för långa cykelsträckor. När de växte upp på 30, 40 och 50-talet var cykeln det enda naturliga transportmedlet för större delen av befolkningen. Farmor berättade i höstas när jag hälsade på henne under en cykelrunda att hon och farfar en gång cyklade till Sölvesborg (för er som inte kan Blekinges geografi är det kanske 8 mil från Karlskrona) för att gå på marknad. Sen cyklade de samma väg tillbaka samma kväll. Och de hade minsann inga racer-cyklar...

Morfar berättade idag att han cyklade varje dag till och från jobbet under många många år innan de hade råd att skaffa bil. 2.5 mil hade han, enkel väg. Och när de skulle till tandläkaren var det bara att cykla in till Karlskrona 2.5 mil, laga tänderna, och sen cykla hem "och spotta blod hela vägen". Dessutom cyklade de till Jönköping en gång för att sedan cykla hem några dagar senare.

Bilindustrins framtåg på 60- och 70-talet när varje familj skaffade sig minst en bil, har lett till en enorm förslappning. Jag vore inte förvånad om vi om några år ser medellivslängden i Sverige minska igen efter att ha ökat stadigt de senaste kanske 100 åren. När mormor, morfar och farmor och den generationen är borta så är det dags för "generation bilberoende" att bli gamla, och jag vore förvånad om de hugger ved när de är 82!

Fet död orm

2009-03-15T00:11:00.000+01:00

Dagens boktips

2009-03-12T14:50:00.000+01:00

Tackar för tipset Brolt och Alex, 900 sidors njutning!

Spongebob RIP

2009-03-11T14:48:00.002+01:00

He found his last rest in Mexico, not a bad place to die, but still sad :)

Mexico highlights

2009-03-09T03:33:00.012+01:00

Jetlag igen. Klockan är 3.30 på natten och det är i stort sett omöjligt att sova trots att vi har varit vakna i ca 36 timmar utan sömn. De sista dagarna i Cancun var soliga och roliga och hemresan gick bra (ja vi fick ju iofs vänta 1.5 timme på rätt tåg från CPH) fram tills Höör där tåget som vi satt på stannade och vi fick hoppa av i det kalla regnvädret (med tanke på att vi inte hade några vinterkläder med oss blev det sjukt kallt) och stå och vänta 2 timmar på ersättningsbuss. När vi till sist kom till Karlskrona, med hjälp av skjuts av lillebror Fredrik från Hässleholm hade resan från Köpenhamn till Karlskrona tagit ungefär lika lång tid som flygresan mellan Atlanta och Köpenhamn. Öresundstågen må vara sköna, miljövänliga och relativt billiga, men pålitliga kan man inte kalla dem (med tanke på att även tåget ner till Köpenhamn som vi tänkte tagit i början på resan var inställt). Hur som helst summerade vi resan som lyckad med många nya intryck, gemensamma minnen, god mat och soliga avslappnande dagar kombinerat med utflykter och kulturpoäng. Helt enkelt en energiklick i vardagen som vi behövde både Sara och jag.

Här kommer några bilder från resan...

En intressant sak som vi lade märke till var att den vanligaste bilmodellen (vad vi kunde se iallafall) i Mexico är den gamla folkvagnsbubblan. Jag måste forska lite i orsaken till detta, men skulle det kunna vara så att många andra länder har exporterat begagnade (och i många fall skrotfärdiga) Bubblor till Mexico? Eller var Bubblan populär i Mexico redan på 40-talet när den producerades och har behållts intakta i landet sedan dess? Tål att undersökas vidare...nu ska jag försöka somna igen för att iallafall få några timmars återhämtning.

Chichen Itza & Merida

2009-03-04T01:32:00.003+01:00

Nu har vi varit i Merida i 2 dagar och slagit rekord i kulturpoang. Igar akte vi till Chichen Itza, som var den ledande Mayastaden mellan 300 och 1300 eKr. Den anses som en av varldens 7 underverk (som finns kvar idag) och maste saga att det var riktigt maktigt. Stora stenbyggnader med en 40m hog pyramid mitt i allt. Aven en av varldens forsta idrottsarenor som lockade de basta idrottsmannen pa den tiden. Imponerande vilken kunskap de hade om arkitektur, astronomi, akustik och hur de skulle utnyttja naturresurserna pa ratt satt. Efter besoket at vi en stor lunchbuffe pa en hacienda med flamencodans (tror vi) som underhallning.

Manga av de gamla Mayastaderna forstordes eller overgavs nar spanjorerna kom pa 1540-talet. Merida (som nu kanns mest som en spansk mellanstor stad) var en av de stader dar man rev gamla Mayabyggnader och anvande stenarna for att bygga upp den nya staden. Idag borjade vi dagen med en vandring i Merida med en liten sot lokal guide. Han var faktiskt kortare an Sara :) Efter det har vi varit pa 2 museer, gatt lite pa en marknad (dar vi trottnade ganska snabbt pa den standiga uppvaktningen av forsaljare eftersom vi egentligen inte ville kopa nagot speciellt) och atit en god lunch pa ett stalle som hette Cafe Chochlateria. Vad ater man dar om inte choklad. Mole ar en choklad/chili-sas som ar speciell for denna regionen sa till forratt at vi quesilladas med Mole, till huvudratt kycklingpasta med Mole och efter det en cappuccino...saklart med choklad till :)

Imorgon aker vi tillbaka till Cancun, vilket Merida-borna kallar for Mexicos Miami...ganska amerikaniserat med andra ord, for 2.5 dagars sol och bad (om vadret tillater). Vi passar pa att tacka Andreas for den spanska ordlistan...muchos gracias! Den har hjalpt oss mycket eftersom engelskakunskaperna pa vissa stallen ar minst sagt bristfalliga. Hasta la vista!

Sol, vind och vatten

2009-03-01T19:11:00.004+01:00

Vaderpognoserna hade fel! Vara dagar i Tulum har varit allt annat an regnfyllda. Stralande sol varje dag, vit varm sand, havsvind som gjorde att vi efter en dag pa stranden hade sand overallt och stora underbara vagor. Igar hyrde vi cykel igen (och slapp punka denna gangen) och gjorde en liten utflykt for att titta pa den gamla Mayastaden Tulum, den enda av alla Mayastaderna som lag vid kusten under deras storhetstid for ca 1000 ar sedan. Vi tjuvlyssnade lite pa guiden som en chartergrupp fram USA hade med sig sa vi fick hora en massa intressant. Varma och badsugna cyklade vi sedan till en cenote, som ar en sorts underjordisk grotta med vatten. Har badade och snorklade vi lite innan vi cyklade vidare for lite lunch.

Vara tre dagar har har varit valdigt avslappnande, att bade somna och vakna till vagornas ljud och nagra enstaka syrsor har varit grymt. Vi upptackte ocksa att strommen var avstangd pa natten sa vi fick verkligen kanna pa vad kolmorkt ar. Nu sitter vi och vantar pa bussen mot Merida. Ett par dagars storstad ska bli kul som omvaxling. Bussbolagen har vet iallafall vad A/C ar. Nar vi akte till Tulum hade vi bara shorts och linne pa oss, och vi fros konstant i 2 timmar. Denna gangen har vi forberett oss med langbyxor och luvtrojor. Vaskorna borjar bli svara att packa trots att vi inte har shoppat nagonting an, det badar inte gott infor den sista veckan :) I-landproblem, jag vet.

Skoldpaddor, punktering och golfbilar

2009-02-26T04:21:00.003+01:00

Nu har vi varit 4 dagar pa Isla Mujeres och imorgon drar vi vidare mot Tulum, en gammal Mayastad lite langre soderut pa ostkusten. Vaderprognoserna ser tyvarr lite dystra ut men vi far hoppas att solen tittar fram emellan de regnskurar som prognosen talade om for Tulum. An sa lange har vadret varit toppen och idag har vi spenderat hela dagen pa stranden. Igar var vi ute och cyklade runt on och besokte bl.a. en Turtle Farm med en massa sota havsskoldpaddor i alla storlekar som man fodde upp och slappte ut igen nar de blivit stora nog att klara sig sjalva. Pa hemvagen fick jag punka, vilket ju inte var sa roligt eftersom vi hade typ 5 km hem. Men att ga hem verkade ju trist sa jag sprang med cykeln bredvid mig istallet. En annan rolig foreteelse har pa on ar att valdigt manga kor runt i sma golfbilar (som gar att hyra). Med tanke pa att 95 % av alla turister har ar fran USA sa ar det kanske inte sa konstigt att folk kor omkring istallet for att ga eller cykla dit de ska.

Jetlag, snorkling och lite annat kul

2009-02-24T04:29:00.004+01:00

Efter en ganska lang resa med mycket pappersifyllande, extra tullkontroll av vart bagage och varldens mest oeffektiva flygplatspersonal i Atlanta kom vi fram till Cancun i lordags kvall. Jag (C) har varit jetlaggad fram tills idag, alltsa tva dygn, har aldrig hant innan, ar det ett alderstecken eller? Gardagen (sondag) spenderade vi med att ta oss till Isla Mujeres (liten o utanfor Cancun) och nar vi kom hit checkade vi in och slappade resten av dagen pa stranden. Morkret kom redan vid 6-7-tiden sa storre delen av kvallen spenderade vi pa hotellet och jetlaggen gjorde att jag knappt kunde halla ogonen oppna medan Sara lag och kollade pa Bear Grylls pa discovery channel. Vaknade klarvaken vid halv 6 idag men tvingade mig sjalv (eller Sara tvingade mig) att sova nagra timmar till for att fa in ratt dygnsrytm. Och jag tror det funkade for jag ar fortfarande vaken (kl 22 :).

Idag (mandag) har vi varit ute med en liten bat pa snorklingsutflykt. Endel fina fiskar men fortfarande inte i kaliber med Roda Havet. Men det var en rolig och prisvard utflykt dar vi aven fick lunch pa kopet. Eftermiddagen spenderade vi pa Playa Norte, som ar huvudstranden pa on. Ikvall har vi atit lite mexikansk mat och nu ska vi snart dra oss tillbaka mot hotellet. Vi tanker hyra cyklar imorgon och utforska on lite mer. Roligt att skriva pa svenska utan a, a och o :)

Buenos Noches!

Kontraster

2009-02-20T17:04:00.004+01:00

I söndags tog vi en promenad längs havet i det vackra snölandskapet i Karlskrona. Sol, några minusgrader och vi var ordentligt påpälsade. Känns ganska surrealistiskt att vi på söndag kommer att vandra längs en stekhet playa på Isla Mujeres endast iförda badkläder med samma sol skinande i nacken. Livet är fyllt av kontraster, och det är ju det som gör det så kul att leva.

Bobbys löpidéer

2009-02-19T12:53:00.002+01:00

Igår under en löprunda lyssnade jag på en podcast (ja, jag gillar multitasking som att lyssna på podcasts under löprundor och läsa böcker under inomhuscykling) med en världsberömd löpcoach från Sydafrika, Bobby McGee. Några av hans intressanta idéer är:

90/9/1-regeln - 90% av alla idrottare presterar BÄTTRE på träning än tävling, dvs träningsmängd och kvalité borde egentligen leda till en bättre tävlingsprestation än vad som blir fallet. 9% presterar EXAKT det som förväntas utifrån den träning de har genomfört. Och 1% av all idrottare presterar BÄTTRE på tävling än vad man skulle kunna förväntat sig genom att titta på deras träning. Optimalt är antagligen att ligga bland de 9%...och se till att jobba sig bort från massan (90%) om man känner att man ligger där.

Run/Walk strategy - för nästan alla som tränar och tävlar i långdistanstävlingar (som involverar löpning, typ marathons eller ironmans) strax under världsnivå (över 2.30 på marathon) kan man förbättra tävlingresultat genom att köra en springa/gå-strategi under långa träningspass OCH under tävling. Genom att gå 15 sek-1 min för varje 10 min man springer kan man lyckas hålla samma tempo (eller tom högre) sista delen av loppet vilket oftaste leder till en lägre totaltid. Ska jag testa på 75km-loppet i April så får vi se om det funkar.

Syreupptagningsförmåga och löpekonomi - Man kan förbättra sin syreupptagingsförmåga med 10-15% (individuellt) genom högintensiv träning, men hur mycket man kan förbättra sina löpresultat genom att jobba med att utveckla en bättre löpekonomi och ett bättre löpsteg har egentligen ingen gräns. Med några års löperfarenhet är det oftast inte syreupptagningsförmågan som sätter gränsen för vidare utveckling utan snarare löpsteget och kroppens tålighet för att ligga nära mjölksyratröskeln och när vi snackar längre distanser såklart muskeluthållighet i benen.

Kul idéer som det ligger mycket erfarenhet och forskning bakom. Varför lära sig allt genom trial-and-error när det finns andra som gjort misstagen åt en...

På lördag kl 05.38 bär det av. Vamos ala Playa!

Ode to SAAB

2009-02-18T12:36:00.003+01:00

62 år av coola, nyskapande och säkra bilar...må vår Saab 93a hålla länge om Saab sätts i konkurs...

When I´m 60

2009-02-15T14:03:00.001+01:00

Man blir ALDRIG för gammal för löpning. Det är aldrig för sent att börja och alltid för tidigt att sluta. Denna Japanska 60-åring slog för ett par veckor sedan världsrekordet på marathon för 60-åringar genom att spinga på otroliga 2.36! Om jag lever och är relativt frisk tänker jag också springa marathon när jag fyller 60 om det så ska ta 4-5 timmar att ta sig i mål! Och med tanke på att kvalgränserna till Ironman Hawaii är omöjliga (nåja ingenting är väl omöjligt men näst intill...) att klara sålänge man tävlar i seniorklassen, 35-årsklassen och 40-årsklassen så kanske jag ska satsa på en Hawaiiresa som 50-årspresent...plötsligt känns det inte så jobbigt att bli äldre :)

Victims of the financial crisis

2009-02-13T11:29:00.000+01:00

Source: click here for more logos

Snowjogging

2009-02-12T12:00:00.000+01:00

Nyfallen snö, vintertights, mössa, vantar, löparskor...ja ni fattar...näst efter sommaren så är vintern min favoritårstid för löpning. Speciellt när det ligger ett 10 cm tjockt snötäcke på marken. Mjukt, vackert och uppfriskande. Dags för en ny snöpulsarrunda medan snön ligger kvar...

Bojkotta E621

2009-02-12T09:06:00.004+01:00

Hur kan något konstgjort medel som heter E??? vara bra för oss? Vi är designade att äta vad naturen har att erbjuda och inte tillsatser som är syntetiskt tillverkade för att förstärka smaker till onaturliga nivåer, ge oss hållbarhet i 3 månader extra eller för att maten ska SE FIN UT (färgämnen). Det är skrämmande hur livsmedelsbranschen de senaste decennierna har lyckats smyga in diverse E-ämnen i vår vardagsmat utan att vi har lagt märke till det. Vissa är givetvis ganska harmlösa, medan andra nog påverkar oss mer än vad vi ännu har förstått. Skulle inte bli förvånad om man om 10 år sitter och förundras över hur dumma vi var som inte kopplade att det accelererande antalet allergier, överviktsfall, cancerformer och fyrbokstavsdiagnoser var direkt kopplat till att vi tryckte i oss onaturliga ämnen varje dag.

Det värsta av dem (vad man vet än så länge) är E621 (glutamat). Detta ämne används som smakförstärkare, ofta för att dölja att råvarorna har blivit så processade att orginalsmaken har försvunnit. Och ja, jag är säker på att du regelbundet får i dig just detta ämne. Jag gjorde en liten köksinventering i morse av ren nyfikenhet och slogs av att tillsynes helt vanliga varor (blandkryddor är värst) innehöll E621. Uppenbarligen används det mycket i kinesisk mat och det finns t.o.m ett "syndrom" som kallas Kinamatsyndromet. Det uppstår ofta när man har ätit kinamat och upplevs som illamående, yrsel, huvudvärk och svettningar. Andra varor som man ska se upp med är smörgåsskinka, färdigrätter, dessingar och grilloljor för att nämna några.

Några forskningsresultat på tillsatsämnen som finns än så länge:

-E621 (glutamat) har visat sig ge migrän, epeleptiska anfall, allergiska reaktioner, obalans i nervsystemet (glutamat fungerar som en signalsubstans i hjärnan), illamående, agression, halsbränna och det har även visat sig vara aptitförhöjande, vilket i förlängningen kan leda till att man äter mer än kroppen kan ta hand om och göra av med (vilket leder till övervikt). Det finns indikationer på att glutamat kan påskynda utvecklingen av demenssjukdomar som Parkinson och Alzheimers. En annan studie visade även att barn med ADHD-symptom kunde ha 2.5 ggr mer glutamat lagrat i hjärnan än normalt.

-Aspartam (E951) (som är ett av de vanligaste sötningsmedlen som änvänds på produkter som kallas "sockerfria" eller "light") har i djurförsök visat sig vara cancerframkallande (blod-, bröst- och lymfcancer) och ge nervskador i hjärnan. Andra studier har visat att det är helt ofarligt, men många säger att dessa studier var beställda av diverse livsmedelsföretag med mycket sockerfria produkter. Varför chansa? I Japan är Aspartam och många andra tillsatser förresten förbjudna, och så undrar man varför japaner lever så länge...

-E1442 (Hydroxipropyldistärkelsefosfat) (hittade jag f.ö. i Becel matlagningsgrädde) innehåller två ämnen som är cancerframkallande.

Här är en bra lista över E-ämnen om du vill göra en inventering :)

För Sverige i tiden, mot förslappning och dålig mat!!!

Musikvideo 2.0

2009-02-11T15:39:00.005+01:00

Stötte idag på den senaste trenden i musikbranschen där man använder ett välutvecklat webgränssnitt för att koppla videon direkt till diverse webbutiker/sidor. Ett smart sätt för artister att hitta nya vägar att tjäna pengar när skivförsäljning inte längre ger några stora intäkter. Väldigt intressant och säkert något vi kommer se mer av framöver. Än så länge är detta den enda musikvideon jag har sett som tar det till nästa nivå...musikvideo 2.0 snart i en browser/TV nära dig! Titta HÄR och glöm inte att klicka på intressanta saker i videon!

Japaner japaner

2009-02-10T10:46:00.003+01:00

Vad som i resten av världen är en lek med snöbollar har i Japan blivit en riktig sport som kallas Yukigassen. Är jag förvånad? Nej, inte speciellt. Med tanke på alla konstiga tävlingar, lekar etc som uppfinns i Japan med allt ifrån Human Tetris till Diktläsning med straff så tänker jag mynta en ny slogan åt dem. Japan - the land where your mind is set free!

Denna leken/videon har blivit en riktig klassiker (missa inte karaoken på slutet ;) men är fortfarande otroligt rolig, fjantig och alldeles...alldeles...underbar!

Viva la Mexico & Himalaya

2009-02-07T08:00:00.002+01:00

Bara två veckor kvar nu. Sen bär det av till varma Mexico. Ska bli helt underbart. En escape från den svenska kylan, långt från allt snack om lågkonjunktur och finanskris. Mananadagar på stranden med snorkel och cyklop i ena handen och Sara i den andra. Tänkte starta en ny vana dessutom i samband med resan. För varje flygresa jag gör framöver (jobb eller privat) tänker jag plantera ett träd. Så med en mellanlandning på vägen till Mexico och en på hemvägen har jag nu planterat 4 träd i Himalaya. Lätt som en plätt. Kanske en vana som fler bör ta efter?

Sugen på att testa triathlon?

2009-02-06T18:26:00.001+01:00