3 augusti 2009

Kalmar Järnmannen - under ytan

Hur hamnade jag här? Ja, det var i stort sett min enda tanke där på prisutdelningen, morgonen efter den där dagen som jag kommer minnas för resten av mitt liv. Dagen då över 550 vältränade, superpeppade och kolhydratladdade atleter ställde väckarklockan på 5.00 för att ta sig ett gemensamt och pulsrusande morgondopp i Kalmarsunds vågrika vatten. Efter att ha hälsat på och sagt ”bra kört” till Sveriges triathlonelit i form av de 7 herrar som lyckades slå mig i SM-klassen som av någon anledning hade hamnat på samma scen som jag, så kunde jag till och med njuta av de stela stapplande stegen nerför scentrappan, blodblåsorna på tårna som gjorde sig påminda för varje steg jag tog och den stela nacken. Smärtan under och efter tävling är liksom en del av helhetsupplevelsen, och utan den skulle man inte känna att det man lyckats fullfölja hade varit tillräckligt utmanande. Kalla mig fakir, men viss typ av smärta är faktiskt njutbar. När kroppens alla delar samspelar mot ett och samma mål, trots att alla nervsignaler till hjärnan skriker hjälp, då känner jag att jag lever.

Jag njöt av stämningen redan innan startskottet gick av. På något sätt kände jag mig hemma bland mina medkombattanter, en känsla som aldrig infunnit sig ordentligt innan på någon tri-tävling. Det var det här som jag hade sett fram emot ända sedan jag korsade mållinjen för nästan exakt ett år sedan. Det var dags nu. Det var trångt och man kunde riktigt känna både förväntningar och våtdräktsinklädda kroppar runt sig. Efter ett tag lossnade det, och jag kom in i en bra rytm. Det var motvågor (?) stora delar av banan, och på andra varvet började jag känna mig aningen yr, säkert både pga guppandet och att jag var kall om pannan. Men trots allt hade jag en positiv känsla genom hela simningen och lyckades förbättra min tid från förra året med 8 min.

Tog det ganska lugnt i växlingen för att få på mig strumpor och torka fötterna lite grann för att undvika skavsår senare under dagen. Det tog ett tag att komma in i cykelflowet som infann sig efter kanske 2 mil eller så. En hel del motvind gjorde det aningen tyngre än vad det hade behövt vara om det varit mindre blåst. Men motvind är ju bara motvind på ett håll, och medvind på det andra, så när vändpunkten var nådd efter 3 mil kunde jag trumma på i hög fart på låg puls och återhämta mig lite. Det var en skön känsla att komma in för varvning efter 6 mil och se hela stora hejaklacken mana på mig inför ett andra varv. Jag lät känslan styra farten precis som under de sista tre månadernas träningspass som jag kört helt utan cykeldator. Tror att man lär känna sin kropp bättre genom att bara känna efter vad som är lagom tempo istället för att vara slav under en hastighetsmätare. Efter 13 mil högg det till i utsidan av högerknät. Jag blev riktigt rädd, och många tankar hann flyga igenom mitt huvud under de följande kilometrarna. Skulle jag bli tvungen att bryta? Jag växlade ner lite och ökade kadensen istället, men det släppte inte. Dags att ta till plan B. Efter en snabb bön om hjälp, släppte värken mirakulöst, och lycklig av att inte vara ensam i kampen mot målet, avslutade jag bra och klarade min måltid med 5 sekunder till godo. 17 min snabbare än förra året.

Dags att försöka sig på konststycket att växla snabbast av alla. En helt meningslös ”tävling i tävlingen” men ändå roligt att ha lite delmål på vägen för att hålla fokus uppe. 44 sekunder senare var jag ute på relativt pigga ben i löpspåret med dagens näst snabbaste växling bakom mig. Med ytterligare hejningar i ryggen tog jag mig an första löpvarvet och försökte paca mig själv mot tävlingens ledare Ted Ås genom att efter varje vändpunkt eller varning räkna ut om jag tog eller tappade tid på honom. Under första två varven tog jag in några sekunder för varje gång jag mötte honom. Clas Björling som nu låg tvåa gick snabbare än jag, det märkte jag direkt. Första varvet kändes lätt, och strategin var att försöka slappna av i så stor utsträckning som möjligt och bara lita på att löpsteget fanns där trots stela ben. Så fort jag ”glömde bort” att slappna av kände jag att krampen var nära, vilket fick mig att slappna av igen. Mycket sportdryck, cola och chips för att hålla saltbalansen uppe och ge kroppen lite välbehövligt koffein för att hålla sig pigg. Och minst en mugg vatten över huvudet på varje station för att hålla huvudet kallt i den stekande eftermiddagssolen. Skönt att se klubbkamraterna kämpa på och när jag under sista varvet äntligen fick syn på lillebror Fredrik som jag de senaste timmarna inte sett till en enda gång på varken cykeln eller i löpspåret och var ganska orolig för, så kunde jag slappna av och fokusera på att ta mig i mål på en löptid som var 13 minuter snabbare än förra året. Placeringar hade jag inte någon koll på över huvud taget men jag kostade på mig ett litet glädjevrål när jag korsade mållinjen med 40 min kapade från förra året. Nöjd med att ha lyckats få ut 100% av min kapacitet på exakt rätt dag. Det var inte förrän en stund senare jag insåg att jag just hade tagit en 8e plats på SM. 81585 hjärtslag, 8600 kcal (enligt pulsklockan) och ett antal svettdroppar efter mitt tidiga morgondopp fick jag äntligen slänga mig i havet igen. Årets skönaste bad.

Det är så lätt att fastna i siffror både under och efter tävlingar som denna. Splittider hit, pulsslag dit, och placeringar både hit och dit. Men vad spelar siffrorna för roll. Upplevelsen är så mycket mer än så, och känslan av att kunna prestera maximalt när det verkligen gäller, och ha gott sällskap av över 500 andra med exakt samma mål och hejaklack som bara vill bära en fram med sina hejarop och lyckönskningar, det är mäktigt. Man kan lära sig mycket om sig själv och om livet i stort under en dag som denna. Dagen då allt föll på plats och jag fick chans att visa för mig själv och alla andra att bara man vill någonting tillräckligt mycket så är ingenting omöjligt.

6 kommentarer:

Diego Santamaría sa...

WTF! 9:15... really a good finish time! amazing! it seems all the winter training hadn´t been for nothing... You achieved a good result!

Congrats! Now rest and take some holidays :D

Madde sa...

Vilken prestation! Du är ju helt fantastisk! Många grattis kramar

brolt sa...

Inspirerande läsning. Stort grattis igen Chrille!!

PeGe sa...

Grattis Chrille! fin rapport. Men eftersom du inte såg din bror under cyklingen kan jag berätta ifrån hejaklackspositionen, att ni var väldigt nära varandra engång. Det måste ha varit ut på ditt sista varv, hade du tittat mot utgången av växlingsområdet för cyklingen hade du sett honom kliva på sin cykel för att cykla ut på sitt andra varv efter ett stopp i växlingsområdet.

alexander sa...

Befinner mej i Kambodja på semester, där jag under ett ett solparasoll med beundran i blicken tar del av din upplevelse.

Grattis Christian, grattis utav bara den, till en mäkta imponerande prestation.

Marcus Lundell sa...

Jag kan inte sluta att förundras över hur grym du är. Keep it going kompis.