Simcamp med Colting och Pasi

Full av nya intryck, proppmätt av en stor portion lunch, och inspirerad till tusen att ta mig an utmaningen att ta nästa steg mot Sverigeeliten i långdistanstriathlon, lämnade jag Herrljunga igår eftermiddag. 2,5 dygn enbart fokuserade på att bli en bättre simmare, i sällskap med andra tri- och träningsnördar, ingen dator, inget jobbande, ingen TV, inget annat att göra (Herrljunga är inte världens centrum precis) än att snacka träning, simma, äta och sova. Skönt att för en gångs skull ta sig tid att stretcha ordentligt, ta en tupplur efter lunch innan nästa träningspass, få mat serverad direkt efter passen och bara fokusera på en sak. Att bli mer lik en fisk. Och med två av Sveriges mest rutinerade triathleter på bassängkanten kunde det ju inte bli annat än kul och inspirerande.

Tack Sara m familj för chansen att få spendera 10 000m i poolen med andra nördar, ivrigt påhejad av två legender. Förvandlingen från medelmåttig simmare till någon att räkna med även under första halvan av tri-tävlingar har börjat. Se upp i vattnet nästa sommar.

Goodiebag

5200m kakelnötande idag och redan sugen på mer...siminspiration till tusen när man dunkar kakel på banan bredvid colting.

Mmm...sushiwrap

Up - 3D-bio med snygga glösagon

Skogspromenad med picknick

Peppes trailruncup

Så då var det sammanräknat och avgjort. Mina 3 trailloppsstarter i år räckte ända fram (slutresultatet). Kul att plocka hem en "extravinst" efter att ha kämpat sig igenom 3 ultramaror detta året. Triathlon och traillöpning - den ultimata kombinationen för storslagna naturupplevelser, varierande träning, längre tävlingssäsong och storslagna utmaningar.

Ultranöjd

Det är inte varje dag man springer 5 mil. Men i lördags var en sådan dag. Regn från start till mål. Vatten, lera och underbart färgglada höstfärger så långt ögat kunde nå. Det hade nog varit ännu roligare om solen hade tittat fram, men man ska inte klaga. Det är inte varje dag man får förmånen att springa 5 mil med 25 andra löpfreaks. Och till råga på allt får förmånen att korsa mållinjen först av alla. Nåja, jag fick ju kämpa lite för det också, så vet inte om man ska kalla det en förmån, men jo, det är en förmån. Det finns så många som aldrig kommer att kunna springa fritt i en gulröd bokskog, plaskandes i vattenpölar, och möta 3 vettskrämda rådjur på bara ett par meters avstånd. Vissa dagar inser jag att jag är väldigt lyckligt lottad. I lördags var en sådan dag.

9.30 gick starten, regnet öste ner, men det var inget som fick oss att tappa modet. Lillebror Fredrik stod också på startlinjen. En ganska långsam öppning där vi i ledarklungan hjälptes åt att hitta rätt väg längs den spindelnätslika Skåneleden snarare än försöka bräcka varandra för att ligga först. Jag var ganska dålig på att hitta och tog fel vägval vid ett par tillfällen men hade som tur var folk runt eller strax bakom mig som visste hur vi skulle springa. Det var som sagt väldigt blött, och efter några kilometer var det bara kul att plaska i vattenpölarna snarare än att försöka trippa runt dem.

Markusloppet var verkligen speciellt i två avseenden. För det första var det nog ingen som inte sprang fel någon gång under loppet, men alla hittade tillbaka till slut. Och för det andra var det nog det bästa loppet jag har sprungit när det gäller att ha dignande energipåfyllningsbord både vid vändpunkten och efter målgång. Eller vad säger ni om bananer, gels, cola, vatten, energidryck, äppeljos, godis, toblerone, kladdkaka med grädde (!), butterkaka och mackor. Dessutom det bästa prisbord jag har varit med om. ALLA fick 2 priser. Vad är det nu för speciellt med detta då. Jo, loppet hade bara 2 FUNKTIONÄRER, tillika race-leaders, fotografer, prisutdelare och allt annat som behövde fixas. Otroligt att ett lopp arrangerat av 2 personer har den bästa supporten jag någonsin varit med om…

Jag sparade ätandet till efter målgång och tryckte bara i mig lite banan och vatten vid vändpunkten. Vid detta laget var jag i delad ledning med Andreas Falk, som för några månader sedan hade spenderat 2 månader med att springa från södra Italien till Nordkap. 10 skor hann han slita ut, och när de (det var alltså en tävling) kom till norra tyskland fick han en inflammation i någon muskel och läkaren som var med ordinerade en veckas gång istället för löpning. Första gången i världshistorien som en läkare ordinerar 50 mils promenad för att komma över muskelinflammation. Respektingivande. Jag tänkte att denna killen bräcker jag nog inte på uthållighet, så lika bra att försöka rycka med en stunds snabblöpning. Efter 35 km lade jag benen på ryggen och tittade inte bakåt mer. Och efter 4 timmar i plaskblöta skor såg jag den efterlängtade målskylten. Dags att smaka på alla godsaker jag hade hoppat över vid vändningen.

I mål i markusloppet

Regn hela loppet men det var kul ändå.

För er som undrar vad jag har jobbat med sista 6 månaderna

http://www.appello.se/nav11/appello/portal.jsp?page=news&id=54&language=en

Laddad som bara den

Lite drygt en vecka kvar nu till sista racet för i år (ja förutom helgens 4,7-km-maxpuls-drabbning i centrala Karlskrona a.k.a Karlskronaloppet). Den 24e drar jag och lillebror Fredrik ner till Markusloppet med start i Skrylle utanför Lund för att spendera 4 timmar på skåneleden i löparskorna. Eller jag ändrar mig, spendera 3.59.59 i skorna, för jag hoppas kunna gå under 4 timmar, slå banrekord (ligger på 4.10) och vinna loppet. För andra gången i år omnämns jag även som en av favoriterna inför ett lopp, vilket ju alltid är trevligt. Det betyder att man gjort något bra under året iallafall som folk har fått upp ögonen för. Hur som helst ska det bli skönt att dunka in de sista 5 milen av tävlande i år för att sedan gå in i uppbyggnad inför nästa år.

Markusloppet är även sista deltävlingen i Peppes Trailruncup som är svenska cupen i traillöpning. Med min 5e-plats från Ursviks Ultra, och 4e-platsen från Soteledens terrängmarathon (SM) tidigare i år ligger jag nu på en total 4e-plats. Det är dock väldigt jämt och om jag kan vinna Markusloppet har jag bra chans att ta hem hela cupen. Vi får se. Håll tummarna så hörs vi. Tudilu.

Hawaii 2011 - Lance and I head to head?

Ja, man kan ju alltid drömma...

The grand slam of triathlon

http://ironman.com/

http://www.ironmantalk.com/IMTalk/KonaSuperSpecial.html

Intervjuer med proffsen av mina favvo-podcastare, IM Talk.

Flying high

Var ute och segelflög i helgen, inget för flygrädda men otroligt kul tyckte jag, eftersom jag inte är flygrädd, aldrig har väl Ronneby sett så vackert ut som från luften...

Första tri-segern...

...blommor, presentkort, medalj och publikens jubel. Schysst sätt att avsluta sommaren på. Nu är jag redo för höst.

Bananas ARE NOT for monkeys :)

Water is life

Karlskrona triathlon

Dags att testa om du inte gjort det! Alla är välkomna!

Kalmar Järnmannen - nu är du filmstjärna bro

Kalmar Järnmannen - under ytan

Hur hamnade jag här? Ja, det var i stort sett min enda tanke där på prisutdelningen, morgonen efter den där dagen som jag kommer minnas för resten av mitt liv. Dagen då över 550 vältränade, superpeppade och kolhydratladdade atleter ställde väckarklockan på 5.00 för att ta sig ett gemensamt och pulsrusande morgondopp i Kalmarsunds vågrika vatten. Efter att ha hälsat på och sagt ”bra kört” till Sveriges triathlonelit i form av de 7 herrar som lyckades slå mig i SM-klassen som av någon anledning hade hamnat på samma scen som jag, så kunde jag till och med njuta av de stela stapplande stegen nerför scentrappan, blodblåsorna på tårna som gjorde sig påminda för varje steg jag tog och den stela nacken. Smärtan under och efter tävling är liksom en del av helhetsupplevelsen, och utan den skulle man inte känna att det man lyckats fullfölja hade varit tillräckligt utmanande. Kalla mig fakir, men viss typ av smärta är faktiskt njutbar. När kroppens alla delar samspelar mot ett och samma mål, trots att alla nervsignaler till hjärnan skriker hjälp, då känner jag att jag lever.

Jag njöt av stämningen redan innan startskottet gick av. På något sätt kände jag mig hemma bland mina medkombattanter, en känsla som aldrig infunnit sig ordentligt innan på någon tri-tävling. Det var det här som jag hade sett fram emot ända sedan jag korsade mållinjen för nästan exakt ett år sedan. Det var dags nu. Det var trångt och man kunde riktigt känna både förväntningar och våtdräktsinklädda kroppar runt sig. Efter ett tag lossnade det, och jag kom in i en bra rytm. Det var motvågor (?) stora delar av banan, och på andra varvet började jag känna mig aningen yr, säkert både pga guppandet och att jag var kall om pannan. Men trots allt hade jag en positiv känsla genom hela simningen och lyckades förbättra min tid från förra året med 8 min.

Tog det ganska lugnt i växlingen för att få på mig strumpor och torka fötterna lite grann för att undvika skavsår senare under dagen. Det tog ett tag att komma in i cykelflowet som infann sig efter kanske 2 mil eller så. En hel del motvind gjorde det aningen tyngre än vad det hade behövt vara om det varit mindre blåst. Men motvind är ju bara motvind på ett håll, och medvind på det andra, så när vändpunkten var nådd efter 3 mil kunde jag trumma på i hög fart på låg puls och återhämta mig lite. Det var en skön känsla att komma in för varvning efter 6 mil och se hela stora hejaklacken mana på mig inför ett andra varv. Jag lät känslan styra farten precis som under de sista tre månadernas träningspass som jag kört helt utan cykeldator. Tror att man lär känna sin kropp bättre genom att bara känna efter vad som är lagom tempo istället för att vara slav under en hastighetsmätare. Efter 13 mil högg det till i utsidan av högerknät. Jag blev riktigt rädd, och många tankar hann flyga igenom mitt huvud under de följande kilometrarna. Skulle jag bli tvungen att bryta? Jag växlade ner lite och ökade kadensen istället, men det släppte inte. Dags att ta till plan B. Efter en snabb bön om hjälp, släppte värken mirakulöst, och lycklig av att inte vara ensam i kampen mot målet, avslutade jag bra och klarade min måltid med 5 sekunder till godo. 17 min snabbare än förra året.

Dags att försöka sig på konststycket att växla snabbast av alla. En helt meningslös ”tävling i tävlingen” men ändå roligt att ha lite delmål på vägen för att hålla fokus uppe. 44 sekunder senare var jag ute på relativt pigga ben i löpspåret med dagens näst snabbaste växling bakom mig. Med ytterligare hejningar i ryggen tog jag mig an första löpvarvet och försökte paca mig själv mot tävlingens ledare Ted Ås genom att efter varje vändpunkt eller varning räkna ut om jag tog eller tappade tid på honom. Under första två varven tog jag in några sekunder för varje gång jag mötte honom. Clas Björling som nu låg tvåa gick snabbare än jag, det märkte jag direkt. Första varvet kändes lätt, och strategin var att försöka slappna av i så stor utsträckning som möjligt och bara lita på att löpsteget fanns där trots stela ben. Så fort jag ”glömde bort” att slappna av kände jag att krampen var nära, vilket fick mig att slappna av igen. Mycket sportdryck, cola och chips för att hålla saltbalansen uppe och ge kroppen lite välbehövligt koffein för att hålla sig pigg. Och minst en mugg vatten över huvudet på varje station för att hålla huvudet kallt i den stekande eftermiddagssolen. Skönt att se klubbkamraterna kämpa på och när jag under sista varvet äntligen fick syn på lillebror Fredrik som jag de senaste timmarna inte sett till en enda gång på varken cykeln eller i löpspåret och var ganska orolig för, så kunde jag slappna av och fokusera på att ta mig i mål på en löptid som var 13 minuter snabbare än förra året. Placeringar hade jag inte någon koll på över huvud taget men jag kostade på mig ett litet glädjevrål när jag korsade mållinjen med 40 min kapade från förra året. Nöjd med att ha lyckats få ut 100% av min kapacitet på exakt rätt dag. Det var inte förrän en stund senare jag insåg att jag just hade tagit en 8e plats på SM. 81585 hjärtslag, 8600 kcal (enligt pulsklockan) och ett antal svettdroppar efter mitt tidiga morgondopp fick jag äntligen slänga mig i havet igen. Årets skönaste bad.

Det är så lätt att fastna i siffror både under och efter tävlingar som denna. Splittider hit, pulsslag dit, och placeringar både hit och dit. Men vad spelar siffrorna för roll. Upplevelsen är så mycket mer än så, och känslan av att kunna prestera maximalt när det verkligen gäller, och ha gott sällskap av över 500 andra med exakt samma mål och hejaklack som bara vill bära en fram med sina hejarop och lyckönskningar, det är mäktigt. Man kan lära sig mycket om sig själv och om livet i stort under en dag som denna. Dagen då allt föll på plats och jag fick chans att visa för mig själv och alla andra att bara man vill någonting tillräckligt mycket så är ingenting omöjligt.

Ode to cycling

5 timmar, 1 punktering, en störtskur, ~4000 kalorier senare. Underbara upplevelser tillsammans med team-polarna. Solnedgång bakom molnen, tysta, regndränkta sädesfält. Hjärtslag i takt med cykeltramp, flåsande, brännande lårmuskler, fartvind, fågelkvitter. Fartfyllt, fridfullt, jobbigt och avslappnande på samma gång. Dags att däcka i soffan med en triathlontidning...

Dagen då allt föll på plats

Sövde triathlon. En halv Ironman. Det började på värsta tänkbara sätt. En vass sten på Sövdesjöstranden råkade ligga precis där jag satte högerfoten efter bara ett par steg ut i vattnet och det brände till ordentligt. Jag kom igång i ett behagligt simtempo direkt, men foten värkte för varje kick jag gjorde. Mot slutet av det första av två varv hade jag lyckats förtränga att jag hade ont i foten, antagligen hade hjärnan börjat pumpa ut tillräckligt med endorfiner för att jag inte skulle känna skärsåret längre. Och ett sår på foten skulle inte få stoppa mig nu. I bättre form än någonsin och med målen att göra en totaltid på neråt 4.20, slå klubbrekord, ta en topp 5-placering och se till att försöka ha snabbaste löpsplit av alla.

Simningen var behaglig och jag hittade relativt bra fötter att gå på hela tiden. Vid varvning kom Fredrik N ifatt mig och jag tog rygg (eller snarare fötter) på honom. Med tanke på senaste veckans lite svalare väder hade vattentemperaturen sjunkit till 19 grader, och det var jag väldigt glad för eftersom våtdräkten är en halvtaskig simmares bästa kompis och gränsen för när det är tillåtet att använda den är 21 grader. Vid yttersta bojen tappade jag Fredriks fötter pga en dålig bojpassering, samtidigt blev det lite trångt så jag fick stanna upp lite för att inte bli sparkad. Jag försökte förgäves fånga in Fredrik igen, men lyckades aldrig och stapplade upp ur vattnet några sekunder efter bästa KSS-simmare för dagen efter 32:37. Påhejad på stranden av Emelie, Ronny, Andreas, Pontus mfl kändes allt bra, och växlingen till cykeln gick relativt smidigt (1:06). Kostade på mig att dra på ett par strumpor också för att undvika skavsår. Ut på cyklingen, påhejad av Sara, Irene, pappa och Charlotte, kändes allt bra. Jag passerade några redan under första halvmilen, men hade inte en chans att hänga på när Petter (som skulle ta en andraplats till slut) blåste förbi några minuter in på cyklingen.

Motvinden och två sega uppförsbackar på vägen ut mot vändpunkten var väl det enda som kändes aningen tungt, men överlag flöt allt på bra under första delen av cyklingen. Alltid kul att se hur långt efter täten man ligger när man börjar möta de bästa strax innan vändpunkten. Jag vet inte exakt, men jag tror att jag var runt 5 min efter, vilket inte är så farligt med tanke på hur långt efter de bästa simmarna jag brukar vara i början på cykelmomentet. Det fina vädret höll i sig, och det var precis lagom varmt. Lite blåsigt, men inte värre än man kan förvänta sig på de skånska fälten. En otroligt fin och omväxlande cykelbana som jag faktiskt försökte njuta så mycket som möjligt av. Jag kände mig stark under i stort sett hela cykelmomentet och sparade lite på krafterna när tillfälle gavs. Medvinden och ett par långa nerförsbackar på tillbakavägen gjorde att jag kunde vila benen och ändå hålla i stort sett samma fart som om jag hade trampat på. Mot slutet av cyklingen vid sista vändningen försökte jag räkna in hur många jag hade framför mig och kom fram till att jag låg på en 12e plats totalt. Flera av kombattanterna framför vara bara 2-3 minuter före så jag visste att jag skulle ha bra chans att ta dem på löpningen. Hoppade av cykeln efter 90 km på 2:26:31. 7e snabbaste cykeltid.

En snabb växling (näst snabbaste av alla efter Kristian Hallsten, tom snabbare än T2-mästaren Pär F) på 42 sekunder och sen bar det iväg ut på löpningen. Jag tror jag passerade 2 man bara under växlingsmomentet och speakern kommenterade när jag sprang ut att ”Christian Malmström från Karlskrona Simsällskap växlar väldigt snabbt”. Direkt passerade jag ytterligare 2 man under första löpkilometern. Jag försökte springa snabbt men kontrollerat för att inte förhasta mig i jakten på en topp-5-placering. Tålamod brukar löna sig och hellre ett jämnt tempo genom hela löpmomentet än ett snabbt första varv och tre långsammare. Ivrigt påhejad av den samlade hejaklacken under flera delar av löpbanan kändes allt bra även om jag kände mig väldigt hungrig och kände lite krampkänningar i låren. Med tanke på att jag bara hade druckit vatten och Dextropur (druvsocker) löst i vatten under cyklingen tillsammans med några geler så började jag fundera på om krampkänningen kanske berodde på att jag hade fått i mig för lite salt längs vägen. Jag började dricka sportdryck på varje vätskestation och det hjälpte för några kilometer senare kändes det bra igen. Första varvet av fyra gick på 19:45, jag hade kommit igång direkt med bra löpfart (tacka brickpassen för det) och började närma mig några löpare framför. Nu började löpbanan fyllas med folk som var ute på sitt första varv och vissa av dem höll ganska bra fart så det var helt omöjligt att veta om det var någon som var lika långt som jag eller någon som hade sprungit ett varv mindre när jag passerade löpare efter löpare. De enda två jag hade koll på var Kristian Hallsten och den där snabbe cyklisten (Petter) som hade bränt om mig på cykelmomentet men de båda låg alldeles för långt framför för att jag skulle kunna jaga dem. Passerade kvartsmaran på runt 40:15, kunde fortfarande hålla i stort sett samma tempo men hade ingen koll alls på var jag låg resultatmässigt. Ingen annan verkade veta heller, för jag frågade både funktionärer och hejaklack när jag passerade, men jag tror inte ens speakern på tävlingsområdet hade koll på hur totalställningen såg när det var 1-2 varv kvar av löpningen.

Utan att ha någon speciell att jaga var det tanken på att försöka prestera dagens snabbaste löpsplit av alla som fick mig att hålla tempot uppe. Pappa pacade mig mot ledaren (Kristian H) och rapporterade varje varv att jag sprang jämnt med honom. Så jag tänkte att om jag håller i och kostar på mig en liten spurt på slutet så kanske det räcker för att lyckas med det delmålet. Det var inspirerande att se så många KSSare kämpa på och vi gjorde vad vi kunde för att heja på varandra när vi möttes eller passerade varandra. Pär, Per, Angelica, Fredrik N och Fredrik Å, bra kämpat. Speciell eloge till lillebror Fredrik och Angelica som gjorde bra prestationer på sina triathlondebuter. Bra kört också Fredrik N som kämpade på så länge foten och benen tillät och de eviga kombatanterna Pär och Per som båda krossade 5-timmarsmålet. Spurt på upploppet ackompanjerad av hejaklacken (tack för stödet), Fredrik N med 3 fingrar i luften och speakern som nu insett att jag var på väg mot mål. Lycklig trippade jag i mål efter sista halvmaran på 1:21:19, dagens snabbaste löpsplit och en total 3e plats. Klubbrekord på 4:22:13 som grädde på moset. Två vattenmelonsklyftor, en banan, vatten, en varm dusch, behandling av skärsåret och ett antal verbala ”ryggdunkningar” senare var det dags för prisutdelning. Surrealistisk känsla att få kliva upp på prispallen (resultat) i en nationell triathlontävling bredvid folk som Kristian Hallsten och Terese Omme. Vad som började som ett mellanår för att löpningen kändes för monoton, har blivit en passion, och med passion kan man flytta berg. Dags att fokusera på nästa berg, Ironman i Kalmar om 3 veckor. Då ska jag vara fit for fight igen, eller kanske t.o.m fitter for fight!

Fredrik inför tri-premiären

Born to run - but not to swim

Med ´Tourbilen´ från förra bloggposten gav vi oss i iväg i lördags. 4 glada och morgonpigga KSSare med cyklarna på taket, matsäcken packad och humöret på topp. Tredje deltävlingen i Powerade Svenska Cupen i triathlon (Örserum) var dagens mål, den andra tri-tävlingen för i år för min del, även denna på olympisk distans (1500m/40km/10km). Med två veckors strålande sol var det kanske inte så oväntat att vattentemperaturen i sjön där simsträckan låg var över gränsvärdet 21 grader, vilket för oss halvkassa simmare som lever på våtdräktens flytkraft inte var speciellt bra. Samma sträcka som för 4 veckor sedan (1500m), 3 min långsammare simtid, katastrofalt dåligt. Efter 27 min var simningen överstökad, nu kom nästa problem med att våtdräkten inte satt på kroppen. Tröja och nummerlapp skulle tas på under växlingen. Hur lång tid tar det att ta på en tight tröja på en blöt överkropp när man är lite halvstressad? För lång tid.

Nåväl, dags att ut och rasta kolfiber-hästen. Några sjuka backar (med Svenska mått mätt) längs cykelbanan gjorde att det var väldigt svårt att komma in i ett bra tempo och bara ligga (sedan när ligger man och cyklar?) och mala på. Backarna sög rejält i benen uppför, och nerför vågade jag inte ligga i bågen hela tiden eftersom det hade börjat regna (2 veckors sol, och så regnar det under just de 2 timmar när tävlingen går) och hastigheten nog gick upp mot 60km/h. Nerförsback, regn, skarp kurva = ha händerna på bromsarna. Cyklingen var tung och tog också ca 3 min längre tid än beräknat. Så med två grenar avklarade visste jag redan att två av dagens mål var körda. Klubbrekordet var i det läget onåbart och tiden 2.08 som jag tror jag skulle kunna klara under normala förhållanden var ännu mer avlägset. Dags att se till att dagens tredje målsättning klarades av iallafall, vilket var att ha topp3 snabbaste löptid av alla.

Löpningen kändes bra direkt. Första kilometern gick på 3.20 och jag plockade ett antal placeringar redan under det första av 4 varv. Påhejad av coach och träningskompis Fredrik som skrek tidsangivelser till folk framför ångade jag på och passerade halvvägs efter 18.01. Sista två varven öste regnet ner men jag fortsatte ånga på och lyckades med konststycket att för första gången göra en sk ´negative split´ under löpmomentet. Alltså springa andra halvan snabbare än första. Efter 35.37 korsade jag mållinjen på en total 10e plats och med dagens näst snabbaste löpsplit. Bra formbesked inför nästa helgs halv-IM (1900m/90km/21km) i Sövde. Då blir det en ny attack på klubbrekordet på den distansen. Ska försöka ta en topp 5 placering också och tredje målet är att njuta av dagen, heja på lagkamrater längs vägen och ha snabbaste löptid av alla (ok det var kanske 3 mål i ett). Sawadee.

Tour de france-bilarna, släng er i väggen

Segerintervjuer är ju alltid roliga

Klockan är 04.39, har precis satt mig på tåget mot Göteborg. Säga vad man vill om att stiga upp vid 03.50 en måndagmorgon men det finns något fridfullt, avslappnande och inspirerande med att gå genom tomma, tysta gator kompanjerad av solens första strålar för dagen och några kvittrande morgonpigga fåglars hesa morgonserenad. Ögonlocken känns sådär lagom tunga, tillräckligt öppna för att kunna se ut över ett vaknande landskap men tillräckligt mycket John Blund-pulver för att kunna småslumra ytterligare ett par timmar på vägen.

I lördags vann jag min första pokal i livet i vad som var tänkt som ett högkvalitativt brickträningspass med 5 mil cykel som uppvärmning, följt av 10kms-loppet Kristianopel Runt, och sen 4 mil cykel som ”nervarning”. Benen kändes som allt annat än tegelstenar efter den inledande cyklingen och med 12 min till start anlände jag till tävlingsstarten och fick höra mitt namn läsas upp av speakern som en av favoriterna på 10km-distansen. Första gången det

händer. Hade ingen direkt koll på motståndet, men eftersom det bara var ett träningspass så spelade det ju egentligen mindre roll. Visade sig att jag knappt hade något motstånd och hade jag bara varit ute efter att vinna loppet hade jag nog kunnat småjogga mig igenom loppet. Men målet för dagen var ju att få till ett bra genrep inför 5 veckors triathlontävlingar.

Blev sololöpning i stort sett hela loppet och passerade halvvägs på 17.15. Hade egentligen inga direkta tidsmål men kände väl att 36 min borde vara rimligt trots cykelpasset innan loppet.

Med ett par kilometer kvar insåg jag att det kanske t.o.m skulle bli möjligt att springa på runt 35 min så jag ökade takten lite ytterligare. Sista kilometern var den näst snabbaste (näst efter den första) och gick på 3.17. Benen kändes oväntat bra, och när jag efter en spurt förbi hejaklacken korsade mållinjen och tittade på klockan insåg jag att jag hade lyckats med konsstycket att slå nytt pers, 34.31. Snacka om jämn pacing, andra halvan gick bara 1 sekund långsammare än första.

Skönt med ett rejält formbesked såhär inför de intensiva triathlonveckorna som ligger framför. Formen är bättre än någonsin, och nu ska jag bara slipa lite på simformen den sista veckan inför Örserum triathlon (1500m/40km/10km), där målet är att ta mig under 2.08, slå nytt klubbrekord och ha topp 3 snabbaste löptid av alla. Vi får la se hur det går.

Lördagens andra glädjeämne var att pappa sprang sitt första löplopp någonsin, 53 år ung brände han av en halvmara på 2.13. Nästan 17 minuter snabbare än sin måltid på 2.30.

Och trots att han direkt efter målgång sade att det definitivt vad första och sista gången som han avverkade en halvmara, så gick det inte att ta miste på glädjen och känslan av att klara av något han aldrig trodde att han skulle ge sig på. Jag blir inte förvånad om han står på startlinjen nästa år också när Kusthalvmaran går av stapeln. Och pappa, du kan räkna med mig som hejaklack!

It doesnt matter if youre black or white

MJ RIP

Dags för första båtturen för i år

Hur känns ett ultramarathon?

Göteborgs triathlon - the long version

Så var tri-debuten avklarad för denna säsongen. Ett bra sätt att kick-starta motivationen, benen och fighter facet (?) inför de stora målen för sommaren, Sövde halv-IM och Kalmar IM. Också första tävlingen på olympisk distans för min del, så det var kul att prova det. De 1500m i 15.5 grader kallt vatten gick bra trots att jag inte hade haft möjlighet att träna med våtdräkt alls under våren. Fick glasögonen avsparkade i starten men som tur var så satt de kvar uppepå huvudet så det var bara att trampa vatten i några sekunder medan jag satte dem på plats igen. Höll ett jämnt och bra tempo, utan att maxa någon gång och kom upp ur vattnet efter 23.50, vilket var ca en minut snabbare än beräknat. Transportsträckan till växlingsområdet var typ 370m så fick till slut en simtid på 26:23 (tiden inkl transportlöpningen) eftersom jag tog av våtdräkten på vägen också, vilket tog alldeles för lång tid. Nåja, det var grymt att sätta sig på nya cykeln som svarade direkt på tilltal och passerade 2-3 man i första backen. Vilken känsla att borra ner huvudet, rulla på i över 50 km/h och passera folk. Det hade regnat lite under simningen så vägen var blöt, men det var jag också så det gjorde inte så mycket. 40 km i jämn fart och bara 10 sek över min måltid 1.05. Dags för dagens andra katastrofala växling. Under uppvärmningen hade jag inte sett till att knyta löpskorna tillräckligt löst för att kunna dra på dem snabbt, så fick stå och kämpa i 20 sek extra för att överhuvudtaget kunna få på dem utan att knyta upp dubbelknuten. Sen glömde jag ta av mig hjälmen så fick springa tillbaka och lämna den. Fylld av adrenalin började ytterligare en ´manhunt´ på 10km. Jag insåg efter ett par kilometer att det skulle krävas ett löptempo som motsvarade mitt max med pigga ben för att klara 2.10, vilket var dagens mål. Ställde istället in mig på att ta mig under 2.11. Passerade folk, en efter en, och jagandet efter nästa synliga ryggtavla gjorde att jag kunde hålla tempot relativt bra trots att jag sista halvan av löpsträckan hade rejäla krampkänningar i båda låren. Med 1 km kvar hade jag 3 min 15 sek kvar för att klara 2.11, mission impossible med andra ord. Men med dagens 4e snabbaste löptid (bara 38 sek långsammare än dagens segrare Johan Lundin), och en hel del välmeriterade triathleter bakom mig i resultatlistan var jag ändå ganska nöjd när jag spurtade i mål på 2.11.24. Längtar till nästa tävling.

I mål med krampande lår

Nöjd och sugen på mer tävling så känslan överlag är väl rätt bra inför säsongen. Att två katastrofala växlingar satte stopp för nytt klubbrekord (15 sek ifrån) är ju trist men det kommer fler chanser.