Ironman France 2011

Man kunde nästan ta på spänningen, förväntan och nerverna på morgonen innan start. Det skulle bli en varm dag, utan någon vind eller speciellt stora vågor. 2500 atleter, alla med en egen livssituation och anledning att stå här på stenstranden, men med samma mål just idag, trängdes i vattnet under uppvärmningen. Jag hade haft problem under morgonen med en glappande ventilförlängare på framdäcket, och trodde ett tag att jag skulle få ge upp innan det hade börjat, eftersom jag inte hade något reservhjul, och sannolikheten att någon okänd medtävlande skulle låna ut ett eventuellt framhjul var sjukt liten. Men till slut verkade det som om luften stannade kvar och ventilen hade låst sig. Jag var fortfarande inte övertygad om att glappet skulle klara den bergiga och stötiga cyklingen som väntade, men jag hade inte så mycket att välja på så gick ner mot simstarten, sa lycka till till Pär, som såg taggad ut, och försökte hitta en bra placering någonstans i mitten av 1.02-gruppen. Jag kände att jag borde kunna simma på runt 1.02, och det hade jag säkert kunnat om jag istället ställt mig längst fram i en av de långsammare grupperna istället (tips för nästa gång), för kaoset vid start var totalt. Jag trodde för ett tag att jag skulle drunkna. Vågade inte sätta ner huvudet och simma normalt pga risken för sparkar, bröstsim skulle antagligen göra att jag kickade personerna bakom mig, och att trampa vatten några sekunder för att hämta andan fanns inte på kartan med mängden atleter som befann sig bakom. Jag hade kunnat bryta där och då, men tanken på att de sista 6 månadernas träning var ämnade just för denna dag, och att vi hade åkt så långt gjorde att jag fortsatte. Efter 10 minuter spred fältet ut sig något, och man kunde börja simma med normala armtag och andning. Jag hade dock helt tappat fokus, och orkade mentalt inte pressa mig själv att simma på toppen av min förmåga. Så jag cruisade de resterande 3500 metrarna in till T1, tog det lugnt genom växlingen och bestämde mig för att göra en mental omstart så fort jag kommit på cykeln.

Det fanns fortfarande luft i framdäcket så jag tryckte på i bra tempo de första 2 milen av platt cykling. Passerade nog några hundra personer vilket var ganska kul. I alla fall något positivt med att simma långsammare än normalt. Efter 4 mil kom Pär ikapp mig, han hade kört på bra både uppför och nerför och tagit in ca 1 minut sedan T1. Vi snackade lite, höll ihop ett tag, men under en brant nerförskörning vågade jag inte hänga på (ja, han körde som en galning, och i tempobågen till råga på allt). Jag jagade ikapp igen i nästa uppförskörning och vi höll ihop ett tag till. Jag kände dock där och då att skulle jag tappa så mycket i varje brant och kurvig nerförskörning så skulle det bli svårt att köra på 5.15-5.20 som jag hade satt som ungefärligt mål. Cyklingen var väldigt mycket mer teknisk än jag hade förväntat mig, och med Sverige som enda träningsbas är det helt omöjligt att bli bra på serpentinkörning, även om uppförsklättringarna inte oroade mig så mycket. Men strategin att jaga ikapp de som hade kört ifrån mig nerför i varje efterföljande uppförskörning höll bara ett tag, sen fick jag slå av lite på takten uppför. Dessutom hade jag huvudvärk och hade antagligen druckit för lite så vid varje station saktade jag ner rejält för att få med mig 2 nya vätskeflaskor + mycket energikakor och gels. Utsikten var magnifik, och jag tänkte redan då och där att det antagligen var sista gången jag cyklade i dessa berg så det var lika bra att njuta lite av vyerna när jag ändå hade chansen. Vid ett vändpunktsparti mötte jag Pär, och insåg snart att han hade fortsatt att köra bra och dra ifrån. Det spelade ingen roll hur hårt jag körde på de platta partierna och uppför, jag tappade uppenbarligen tid ändå. Vid ett tillfälle missbedömde jag en kurva i en nerförskörning och bakdäcket slirade rejält och jag trodde att jag skulle krasha. Jag klarade mig som tur var, men det var inte långt borta. Lance Armstrong skriver i sin bok ”Every second counts” att ”You can´t win a race on a descent, but you can lose one, and you can lose your life, too. I don´t want to lose my life, all I have, on a mountainside”. För mig, var det här, i nerförskörningarna som jag förlorade mitt race mot en Hawaii-kvalplats. Även om jag fortfarande höll hoppet uppe under hela cykelsträckan visste jag nog innerst inne att det skulle krävas en omänsklig löptid för att reparera den långsamma simningen och cyklingen. När jag växlade ut till löpningen stod klockan på 6.49. Att döma av förra årets kvaltider skulle det krävas runt 9.50 för att ta en plats i min åldergrupp (det visade sig efter loppet att det i år krävdes sub 9.37 så det var ju kört redan här, men det visste jag inte då) så jag tog en chansning och gick ut i tempo som skulle motsvara en 3-timmarsmara. Förra året i Kalmar höll det hela vägen, men med 30-gradig värme utan skugga och relativt tunga ben från mycket klättring på cykelsträckan, höll det bara halvvägs. Jag insåg då att kvalplats antagligen var kört, så jag saktade ner rejält, såg till att äta och dricka mycket, sprang på gräspartier där det fanns, och varvade löpningen med gång, allt för att spara benen. Djupt inom mig hade nämligen en tanke på att kunna köra Kalmars Järnman bara 6 veckor senare, om jag nu ändå inte skulle till Hawaii, börjat formas. Så det var ju lika bra att spara benen så mycket som möjligt. Att bryta var inget alternativ. Av respekt till alla som inte kan delta i en Ironman av någon anledning, och till alla som skulle vara supernöjda med min sluttid 10.38, är det mot mina principer att bryta av någon annan anledning än skada eller kollaps. Dessutom hade Sara, Vilgot och Saras familj hejat hela dagen för att se mig korsa mållinjen. Har bara brutit ett lopp en enda gång i mitt liv och det var Stockholm maraton 2007 där jag svimmade av värmeslag/vätskebrist. Men jag är övertygad om att när det kommer till att fullfölja saker så stämmer ordspråket ”en gång är ingen gång, två gånger är en vana”. Därför tänker jag fortsätta ta mig i mål, om jag så ska krypa sista biten.

Jag tog mig alltså i mål till slut efter 10.38, relativt fräsch i benen och ganska mätt av all energi jag hade tryckt i mig under sista 2 timmarna. En väldigt rolig och spännande upplevelse, trots alla jobbiga stunder under dagen. Jag rekommenderar definitivt denna tävling om man vill testa sina gränser utanför Sveriges gränser, men kommer antagligen inte köra den igen då det finns så många andra tävlingar som passar mig bättre. De 650 $ som jag hade växlat innan vi åkte till Nice för en eventuell startplats i Hawaii kommer att få ligga kvar i byrålådan tills vidare. Någon gång ska jag väl få användning för dem. Simma lugnt, trampa på och spring för livet!