Änglavakt

Gårdagens cykelpass hem från jobbet kunde slutat riktigt illa. För en gångs skull var jag glad över att komma hem med en lätt stukad fot och riktigt ont i ena låret. Om man tänker på alternativen så kändes det som en vinstlott att bara vara lätt skadad efter passet. Trots att min cykel inte har någon pakethållare verkar det som om någon åkte med mig och räddade mig i sista sekunden. I ett ögonblick av ouppmärksamnet, med bara en hand på styret, körde jag i en grop i vägen så att cykeln började vobbla fram och tillbaka. Jag hade ingen kontroll alls och eftersom fötterna satt fast funkade inte instinkten att sätta ner dem för att stanna. Vet iofs inte om det skulle hjälpt ändå. Jag körde ju ändå 30km/h och bilarna som kom bakom höll ungefär 70 km/h. Innan jag fick stopp på cykeln genom att lyckas få tag i styret och slänga in kroppen mot diket var jag bara centimeter från att bli påkörd av en van vars förare lyckligtvis såg mig och gjorde en undanmanöver. Pulsen stack upp mot 200 och efter några minuters pustande i vägkanten kom vanen tillbaka och frågade hur det hade gått och om jag var skadad och behövde skjuts. Medmänsklighet när den är som bäst. Foten och låret gjorde ont, och kedjan hade hoppat, men jag var tillräckligt ok för att kunna fortsätta hemåt på egen hand. Med TVÅ händer på styret. Vem som åkte med på min osynliga pakethållare? Min skyddsängel såklart...