Sprang Soteledens terrängmarathon i helgen och kan väl inte annat än att hålla med om taglinen från hemsidan "Sveriges tuffaste marathon". 42.2 km kuperad smal stig där rötterna avlöstes av stenar och stora klipphällar som skulle forceras, och stora vattenpölar som kylde ner fötterna med jämna mellanrum (vilket iofs var skönt). På vissa ställen var det så brant/halt/lerigt att det fanns rep uppsatta som man kunde hålla sig i för att inte ramla/halka. Det som också var roligt var att tävlingen var SM i traillöpning och jag insåg redan innan start att det skulle krävas mycket snabbare tider detta året jämfört med tidigare upplagor av tävlingen (vinnartiden var runt 4.15 förra året) för att ha chans på en bra SM-placering.Starten gick och jag hängde på två killar som bara skulle springa halvmaran men som höll ett bra tempo. Efter ett par kilometer upptäcker vi alla tre att markeringarna har upphört och att vi troligen har sprungit fel. Bara att vända tillbaka. När vi kom tillbaka till korsningen där vi hade valt fel väg hamnade vi mitt i fältet, och jag hade ingen aning hur långt efter ledaren i marathonklassen jag var. Mitt lilla misstag hade kostat en extra kilometer och drygt 4 minuter. Alltså hade jag precis förvandlat en mara till en ultra genom att ofrivilligt förlänga banan med en kilometer :)
Jag gick in i hunting mode och började plocka placeringar. Dock var det lite frustrerande att inte veta alls hur långt efter täten jag låg och hur många placeringar jag hade upp till toppen. Efter ca 15 km kom jag ifatt en kille som kände igen mig från Ursviks Ultra. Det visade sig att det var killen som hade tagit 3e-platsen i Ursvik. En bra kille att hänga på alltså. Vi småsnackade om allt möjligt och det var riktigt skönt att ha någon att dela den underbara naturupplevelsen med. Efter halva loppet när vi gick in för varvning ropade jag till funktionärerna för att få reda på var i fältet vi låg. Visade sig att vi låg 6a och 7a. Jag kände mig pigg och gick upp och drog direkt efter varvningen, tänkte ge jagandet ytterligare en chans för att se om jag kunde fånga in 5an. Vid 28km stod en hejaklack och jag frågade hur långt efter 5an de trodde att vi var. Vi var 5 min bakom närmaste man. 5 minuter är ganska mycket när man bara har 14 km kvar så jag insåg att det antagligen skulle bli en 6e plats för mig idag. Jag kände mig pigg och min nuvunna kompis Niklas fick slita för att hänga på. Dessutom visste jag att det inte är många som slår mig i en eventuell spurt så 6e platsen började kännas relativt säker.
Jag sänkte tempot en aning och försökte njuta lite av upplevelsen, naturen och solen istället. Tänk att kunna njuta efter 30 km löpning trots värkande ben och skavsår på tår och fötter. Det var dagens skönaste känsla. Helt plötsligt såg jag en gående kille lite längre fram i en uppförsbacke. Jag insåg att medan jag sprang där och njöt av livet hade vi plockat in 5 minuter på bara några kilometer. Vi dundrade förbi och plötsligt var jag uppe på en 5e plats. En stund senare släppte Niklas mig och jag gick återigen in i njutar-mode, eftersom jag kände mig ganska nöjd med insatsen att hämta upp ett misstag till en 5e plats på SM. Med 3 km kvar till mål sliskade jag i mig den gel som legat i den obligatoriska väskan hela vägen. Med en liten extra energikick är det möjligt att jag omedvetet ökade tempot igen för helt plötsligt såg jag ryggtavlan på ytterligare en löpare längre fram. Han höll bra tempo och jag fick kämpa lite för att ta mig ifatt. Han verkade ganska överaskad av att jag kom ifatt honom. Jag lade mig i rygg och i nästa nerförsbacke försökte han dra ifrån igen (nerförlöpning är min svaghet och det märkte han). Jag bet i och visste att i en eventuellt spurt skulle han inte ha en chans :) Sen blev det plant/svagt motlut och då drog jag på och han var tvungen att släppa. Nöjd med dispositionen av loppet trippade jag i mål på en fjärdeplats på en sluttid som var 12 minuter snabbare än vinnartiden förra året. Resultat.
Resten av helgen spenderade Sara och jag längs Bohusläns vackra kust.
