Kändisspotting efter 7:26 - Ö till Ö-filmen

Ö till ö 2010 from Swedish Mountain Film on Vimeo.

Ö till Ö

För att flytta fram sina gränser och utvecklas som person bör man varje år göra något med skräckblandad förtjusning. Det har varit mitt motto de senaste åren. Att övervinna ”skräcken” gör att man flyttar fram vad man tidigare trodde var möjligt, och förtjusningen gör att man kan njuta lite av livet på ett nytt sätt. Årets upplevelse enligt detta motto var Ö till Ö. Vad som började som ett vad i en bar i Stockholms skärgård för sex år sedan, har förvandlats till en av världens tuffaste och mest unika tävlingar i oslagbar skärgårdsmiljö (känner ni igen storyn? Det var väl just så det sägs att Ironman på Hawaii uppkom i slutet på 70-talet). En bra story gör ju bara tävlingen mer mytomspunnen, och 80 st 2-mannalag stod på startlinjen i Sandhamn kl 6.00 i måndags morse. Och vilken dag det blev. Vädret var perfekt och vattentemperaturen runt 15 grader, vilket var behagligt. Rikard och jag hade lagt upp taktiken kvällen innan, tryckt i oss varsin 200g chokladkaka efter en tidig middag och lagt oss vid 8.

Redan under första långsimningen lyckades vi navigera fel och sikta på fel ö, vilket gjorde att vi tappade 11 minuter till tätlagen. Just då kändes det lite frustrerande, men samtidigt ganska skönt att slippa dras med i deras ursinniga tempo. Dessutom kunde vi ju under i stort sett hela dagen plocka placeringar istället för att tappa dem ju längre loppet gick, eftersom vi hade hamnat långt bak i fältet. Vyerna var breathtaking, vi kände oss starka och fulla av energi. Jag fick kämpa under långsimningarna för att hänga med Rikard, som var superstark i vattnet. Vid flera tillfällen fick han stanna upp lite, släppa upp mig på sina fötter, och sen fortsätta trycka vatten bakåt. De snabbaste lagen hade alla valt att köra med paddlar, men vi hade valt att köra så lätt som möjligt och rationaliserat bort allt utom obligatorisk utrustning.

Vi hade kul, småsnackade med varandra och andra lag som vi passerade, tryckte i oss gel, försökte dricka på de få ordentliga stigar som fanns på öarna, då resten av löpningen gick i obanad terräng där det hade varit direkt livsfarligt att försöka sig på att plocka upp flaskan och dricka. Totalt skulle vi avverka 11 km i vattnet och 55 på land. Jag hade aldrig simmat längre än 6km på en och samma dag, och bara en gång tidigare i livet sprungit längre än 55km. Däri låg utmaningen.

Under en av de längre simsträckorna efter kanske sex timmars tävlande, fick jag krampkänning i låren, hade stora problem att hänga med i Rikards tempo och började frysa. Min första tanke var ALDRIG MER Ö TILL Ö, men antagligen för att jag har lärt mig att vara vän med smärtan och svårigheten i sådana här situationer, var min andra tanke NJUT AV STUNDEN, DU KANSKE ALDRIG MER SKA GÖRA DETTA. Om det är något jag vill få ut av att hålla på med de uthållighetssporter som jag gör förutom ett längre liv pga min aktiva livsstil och det roliga jag har för stunden, så är det just denna inställning, som jag försöker ta med mig till andra situationer i livet när det kan kännas tungt.

Efter sju timmar kom vi fram till Ornö som skulle bjuda på dagens längsta sammanhängande löpsträcka på 17 km. Solen hade tittat fram, det stekte rejält på oss och Rikard hade svårt att få i sig tillräckligt med vätska, vilket självklart satte sina spår under en långlöpning i våtdräkt. Vi saktade ner ganska rejält ett tag för att istället kunna avsluta starkt och ta oss i mål. Hade vi nu tagit oss så här långt, lämnat våra familjer för att uppfylla våra egna drömmar, och satt höga förväntningar på oss själva att klara av denna nya utmaning, var det inte värt att chansa på att vi inte skulle kunna ta oss i mål. Det hade blivit ett riktigt antiklimax. Energin återvände, vi kunde börja springa igen, och det var otroligt skönt att komma fram till första simsträckan efter Ornö och få kyla av sig igen. Resten av loppet gick över små obanade öar och relativt korta simsträckor och vi kunde passa på att njuta lite mer av naturen, vår prestation, sällskapet och vetskapen om att vi nu skulle ta oss i mål på en respektabel placering dessutom. När vi korsade mållinjen på Utö och gav varandra en segerkram mer än 11 timmar efter att starten gått från Sandhamn fanns det bara tre saker i mitt huvud. Mat, dusch och att ringa Sara och Vilgot och berätta att jag fortfarande levde. Tack till Rikard för en oförglömlig upplevelse, det gjorde vi bra!

Some media space for Ö till Ö

Lactate acid testing

7 stings and 50 mins later i was exhausted but pleased. This was fun. Result that came out was that I have a Vo2max of 76 ml/kg/min. Found this on wikipedia ;)

"World class male athletes, cyclists and cross-country skiers typically exceed 75 ml/kg/min and a rare few may exceed 85 ml/kg/min for men and 70 ml/kg/min for women."

Peppes trailruncup

Så då var det sammanräknat och avgjort. Mina 3 trailloppsstarter i år räckte ända fram (slutresultatet). Kul att plocka hem en "extravinst" efter att ha kämpat sig igenom 3 ultramaror detta året. Triathlon och traillöpning - den ultimata kombinationen för storslagna naturupplevelser, varierande träning, längre tävlingssäsong och storslagna utmaningar.

Ultranöjd

Det är inte varje dag man springer 5 mil. Men i lördags var en sådan dag. Regn från start till mål. Vatten, lera och underbart färgglada höstfärger så långt ögat kunde nå. Det hade nog varit ännu roligare om solen hade tittat fram, men man ska inte klaga. Det är inte varje dag man får förmånen att springa 5 mil med 25 andra löpfreaks. Och till råga på allt får förmånen att korsa mållinjen först av alla. Nåja, jag fick ju kämpa lite för det också, så vet inte om man ska kalla det en förmån, men jo, det är en förmån. Det finns så många som aldrig kommer att kunna springa fritt i en gulröd bokskog, plaskandes i vattenpölar, och möta 3 vettskrämda rådjur på bara ett par meters avstånd. Vissa dagar inser jag att jag är väldigt lyckligt lottad. I lördags var en sådan dag.

9.30 gick starten, regnet öste ner, men det var inget som fick oss att tappa modet. Lillebror Fredrik stod också på startlinjen. En ganska långsam öppning där vi i ledarklungan hjälptes åt att hitta rätt väg längs den spindelnätslika Skåneleden snarare än försöka bräcka varandra för att ligga först. Jag var ganska dålig på att hitta och tog fel vägval vid ett par tillfällen men hade som tur var folk runt eller strax bakom mig som visste hur vi skulle springa. Det var som sagt väldigt blött, och efter några kilometer var det bara kul att plaska i vattenpölarna snarare än att försöka trippa runt dem.

Markusloppet var verkligen speciellt i två avseenden. För det första var det nog ingen som inte sprang fel någon gång under loppet, men alla hittade tillbaka till slut. Och för det andra var det nog det bästa loppet jag har sprungit när det gäller att ha dignande energipåfyllningsbord både vid vändpunkten och efter målgång. Eller vad säger ni om bananer, gels, cola, vatten, energidryck, äppeljos, godis, toblerone, kladdkaka med grädde (!), butterkaka och mackor. Dessutom det bästa prisbord jag har varit med om. ALLA fick 2 priser. Vad är det nu för speciellt med detta då. Jo, loppet hade bara 2 FUNKTIONÄRER, tillika race-leaders, fotografer, prisutdelare och allt annat som behövde fixas. Otroligt att ett lopp arrangerat av 2 personer har den bästa supporten jag någonsin varit med om…

Jag sparade ätandet till efter målgång och tryckte bara i mig lite banan och vatten vid vändpunkten. Vid detta laget var jag i delad ledning med Andreas Falk, som för några månader sedan hade spenderat 2 månader med att springa från södra Italien till Nordkap. 10 skor hann han slita ut, och när de (det var alltså en tävling) kom till norra tyskland fick han en inflammation i någon muskel och läkaren som var med ordinerade en veckas gång istället för löpning. Första gången i världshistorien som en läkare ordinerar 50 mils promenad för att komma över muskelinflammation. Respektingivande. Jag tänkte att denna killen bräcker jag nog inte på uthållighet, så lika bra att försöka rycka med en stunds snabblöpning. Efter 35 km lade jag benen på ryggen och tittade inte bakåt mer. Och efter 4 timmar i plaskblöta skor såg jag den efterlängtade målskylten. Dags att smaka på alla godsaker jag hade hoppat över vid vändningen.

Laddad som bara den

Lite drygt en vecka kvar nu till sista racet för i år (ja förutom helgens 4,7-km-maxpuls-drabbning i centrala Karlskrona a.k.a Karlskronaloppet). Den 24e drar jag och lillebror Fredrik ner till Markusloppet med start i Skrylle utanför Lund för att spendera 4 timmar på skåneleden i löparskorna. Eller jag ändrar mig, spendera 3.59.59 i skorna, för jag hoppas kunna gå under 4 timmar, slå banrekord (ligger på 4.10) och vinna loppet. För andra gången i år omnämns jag även som en av favoriterna inför ett lopp, vilket ju alltid är trevligt. Det betyder att man gjort något bra under året iallafall som folk har fått upp ögonen för. Hur som helst ska det bli skönt att dunka in de sista 5 milen av tävlande i år för att sedan gå in i uppbyggnad inför nästa år.

Markusloppet är även sista deltävlingen i Peppes Trailruncup som är svenska cupen i traillöpning. Med min 5e-plats från Ursviks Ultra, och 4e-platsen från Soteledens terrängmarathon (SM) tidigare i år ligger jag nu på en total 4e-plats. Det är dock väldigt jämt och om jag kan vinna Markusloppet har jag bra chans att ta hem hela cupen. Vi får se. Håll tummarna så hörs vi. Tudilu.

Segerintervjuer är ju alltid roliga

Klockan är 04.39, har precis satt mig på tåget mot Göteborg. Säga vad man vill om att stiga upp vid 03.50 en måndagmorgon men det finns något fridfullt, avslappnande och inspirerande med att gå genom tomma, tysta gator kompanjerad av solens första strålar för dagen och några kvittrande morgonpigga fåglars hesa morgonserenad. Ögonlocken känns sådär lagom tunga, tillräckligt öppna för att kunna se ut över ett vaknande landskap men tillräckligt mycket John Blund-pulver för att kunna småslumra ytterligare ett par timmar på vägen.

I lördags vann jag min första pokal i livet i vad som var tänkt som ett högkvalitativt brickträningspass med 5 mil cykel som uppvärmning, följt av 10kms-loppet Kristianopel Runt, och sen 4 mil cykel som ”nervarning”. Benen kändes som allt annat än tegelstenar efter den inledande cyklingen och med 12 min till start anlände jag till tävlingsstarten och fick höra mitt namn läsas upp av speakern som en av favoriterna på 10km-distansen. Första gången det

händer. Hade ingen direkt koll på motståndet, men eftersom det bara var ett träningspass så spelade det ju egentligen mindre roll. Visade sig att jag knappt hade något motstånd och hade jag bara varit ute efter att vinna loppet hade jag nog kunnat småjogga mig igenom loppet. Men målet för dagen var ju att få till ett bra genrep inför 5 veckors triathlontävlingar.

Blev sololöpning i stort sett hela loppet och passerade halvvägs på 17.15. Hade egentligen inga direkta tidsmål men kände väl att 36 min borde vara rimligt trots cykelpasset innan loppet.

Med ett par kilometer kvar insåg jag att det kanske t.o.m skulle bli möjligt att springa på runt 35 min så jag ökade takten lite ytterligare. Sista kilometern var den näst snabbaste (näst efter den första) och gick på 3.17. Benen kändes oväntat bra, och när jag efter en spurt förbi hejaklacken korsade mållinjen och tittade på klockan insåg jag att jag hade lyckats med konsstycket att slå nytt pers, 34.31. Snacka om jämn pacing, andra halvan gick bara 1 sekund långsammare än första.

Skönt med ett rejält formbesked såhär inför de intensiva triathlonveckorna som ligger framför. Formen är bättre än någonsin, och nu ska jag bara slipa lite på simformen den sista veckan inför Örserum triathlon (1500m/40km/10km), där målet är att ta mig under 2.08, slå nytt klubbrekord och ha topp 3 snabbaste löptid av alla. Vi får la se hur det går.

Lördagens andra glädjeämne var att pappa sprang sitt första löplopp någonsin, 53 år ung brände han av en halvmara på 2.13. Nästan 17 minuter snabbare än sin måltid på 2.30.

Och trots att han direkt efter målgång sade att det definitivt vad första och sista gången som han avverkade en halvmara, så gick det inte att ta miste på glädjen och känslan av att klara av något han aldrig trodde att han skulle ge sig på. Jag blir inte förvånad om han står på startlinjen nästa år också när Kusthalvmaran går av stapeln. Och pappa, du kan räkna med mig som hejaklack!

Hur känns ett ultramarathon?

Maran som blev en ultra a.k.a fjärdeplats på SM del 2

Sprang Soteledens terrängmarathon i helgen och kan väl inte annat än att hålla med om taglinen från hemsidan "Sveriges tuffaste marathon". 42.2 km kuperad smal stig där rötterna avlöstes av stenar och stora klipphällar som skulle forceras, och stora vattenpölar som kylde ner fötterna med jämna mellanrum (vilket iofs var skönt). På vissa ställen var det så brant/halt/lerigt att det fanns rep uppsatta som man kunde hålla sig i för att inte ramla/halka. Det som också var roligt var att tävlingen var SM i traillöpning och jag insåg redan innan start att det skulle krävas mycket snabbare tider detta året jämfört med tidigare upplagor av tävlingen (vinnartiden var runt 4.15 förra året) för att ha chans på en bra SM-placering.

Starten gick och jag hängde på två killar som bara skulle springa halvmaran men som höll ett bra tempo. Efter ett par kilometer upptäcker vi alla tre att markeringarna har upphört och att vi troligen har sprungit fel. Bara att vända tillbaka. När vi kom tillbaka till korsningen där vi hade valt fel väg hamnade vi mitt i fältet, och jag hade ingen aning hur långt efter ledaren i marathonklassen jag var. Mitt lilla misstag hade kostat en extra kilometer och drygt 4 minuter. Alltså hade jag precis förvandlat en mara till en ultra genom att ofrivilligt förlänga banan med en kilometer :)

Jag gick in i hunting mode och började plocka placeringar. Dock var det lite frustrerande att inte veta alls hur långt efter täten jag låg och hur många placeringar jag hade upp till toppen. Efter ca 15 km kom jag ifatt en kille som kände igen mig från Ursviks Ultra. Det visade sig att det var killen som hade tagit 3e-platsen i Ursvik. En bra kille att hänga på alltså. Vi småsnackade om allt möjligt och det var riktigt skönt att ha någon att dela den underbara naturupplevelsen med. Efter halva loppet när vi gick in för varvning ropade jag till funktionärerna för att få reda på var i fältet vi låg. Visade sig att vi låg 6a och 7a. Jag kände mig pigg och gick upp och drog direkt efter varvningen, tänkte ge jagandet ytterligare en chans för att se om jag kunde fånga in 5an. Vid 28km stod en hejaklack och jag frågade hur långt efter 5an de trodde att vi var. Vi var 5 min bakom närmaste man. 5 minuter är ganska mycket när man bara har 14 km kvar så jag insåg att det antagligen skulle bli en 6e plats för mig idag. Jag kände mig pigg och min nuvunna kompis Niklas fick slita för att hänga på. Dessutom visste jag att det inte är många som slår mig i en eventuell spurt så 6e platsen började kännas relativt säker. 

Jag sänkte tempot en aning och försökte njuta lite av upplevelsen, naturen och solen istället. Tänk att kunna njuta efter 30 km löpning trots värkande ben och skavsår på tår och fötter. Det var dagens skönaste känsla. Helt plötsligt såg jag en gående kille lite längre fram i en uppförsbacke. Jag insåg att medan jag sprang där och njöt av livet hade vi plockat in 5 minuter på bara några kilometer. Vi dundrade förbi och plötsligt var jag uppe på en 5e plats. En stund senare släppte Niklas mig och jag gick återigen in i njutar-mode, eftersom jag kände mig ganska nöjd med insatsen att hämta upp ett misstag till en 5e plats på SM. Med 3 km kvar till mål sliskade jag i mig den gel som legat i den obligatoriska väskan hela vägen. Med en liten extra energikick är det möjligt att jag omedvetet ökade tempot igen för helt plötsligt såg jag ryggtavlan på ytterligare en löpare längre fram. Han höll bra tempo och jag fick kämpa lite för att ta mig ifatt. Han verkade ganska överaskad av att jag kom ifatt honom. Jag lade mig i rygg och i nästa nerförsbacke försökte han dra ifrån igen (nerförlöpning är min svaghet och det märkte han). Jag bet i och visste att i en eventuellt spurt skulle han inte ha en chans :) Sen blev det plant/svagt motlut och då drog jag på och han var tvungen att släppa. Nöjd med dispositionen av loppet trippade jag i mål på en fjärdeplats på en sluttid som var 12 minuter snabbare än vinnartiden förra året. Resultat.

Resten av helgen spenderade Sara och jag längs Bohusläns vackra kust.

Han kom inlinkande på radion i flip-flop-skor...

...för en stund sedan med omlindade stortår. Ja, den fina (?) presentationen fick jag när jag tidigare idag blev inkallad på intervju i Radio Blekinge P4 till programmet Frekvens. Efter 17 minuter (presentationen efter 3 min) kommer inslaget. Håll utkik i Sydöstran imorgon ni som bor i Blekinge.

Ursviks Ultra

Klockan 0.00 gick startskottet. Efter en rolig dag med Marcus i Sthlm city med sushi, biobesök och glassande i solen tog jag Marcus bil och styrde mot Ursviks Motionsgård för vad som skulle komma att bli den längsta natten i mitt liv. En natt fylld av smärta, glädje, böner, lera, sumpmark, månsken och soluppgång. Helt klart en av de nätter jag kommer komma ihåg för resten av livet. Redan efter några kilometer trampade jag snett och vänsterfoten började värka. En lätt stukning med 72 km kvar var ju inte riktigt vad jag hade hoppats på. Efter en enkel bön och iskallt vatten upp till anklarna när jag passerade banans första äng så kändes foten ändå helt ok och jag fortsatte. Efter ett varv (15km) var smärtan i foten borta. Det var ganska trevligt att småsnacka lite med andra, bl.a. sprang jag första varvet med en kille som tre veckor tidigare hade sprungit ett 8-milslopp i Paris och som också skulle köra järnmannen i Kalmar i sommar. Banan var mycket tuffare än jag hade förväntat mig och bara 1/3 var upplyst med elljus. Mängden lera och djupa vattenpölar var också en faktor som jag inte hade väntat mig. Men uppenbarligen hade tjälen precis gått ur marken. Till en början försökte jag undvika vattnet och gyttjan men jag insåg snart att det inte var någon idé. Det var bara att klafsa på. I en backe var det fortfarande is. Med andra ord var jag tvungen att ta det ganska försiktigt för att inte slå upp stukningen igen eller stå på huvudet. Det krävdes dubbla pannlampor för att kunna springa ordentligt så jag hade en på huvudet och en i handen. 

Efter två och ett halvt varv kändes det väldigt tungt. Snart 40 km avverkade och nästan halva loppet kvar. Benen började bli stela och jag började bli trött i huvudet. Efter 3 varv bytte jag camelbacken mot vätskebälte och satte igång iPoden för att kicka igång huvud och kropp. Och det funkade för 4e varvet kändes lite bättre, och när jag vid sista varvningen kunde slänga av mig pannlampor inför ett sista varv i soluppgång fick jag ny energi och avslutade med ett varv som gick 10 minuter snabbare än det näst sista. Kostade t.o.m på mig en spurt på slutet och ett leende vid mållinjen. 7.22.40 blev sluttiden och jag hamnade till slut på en 5e plats. Mission accomplished.

Idag betalar jag priset med ömma tår, stela leder och extrem träningsvärk. Men som jag alltid brukar intala mig själv. Pain is temporary, pride is forever.

Upp till bevis

Bara 2 dagar kvar nu tills det är dags för vad som kan komma att bli det jobbigaste jag har gjort i hela mitt liv. Ursviks Ultra, 75 km terränglöpning mitt i natten. Vi får se om det slår järnmannen från förra året. Trots att totaltiden jag kommer vara igång är kortare så är det ju samma rörelse i över 7 timmar, vilket bäddar för en större utmattning, muskelnerbrytning och mental leda. Men jag ser fram emot det. Ska bli väldigt kul. Just nu är det 37 män och 5 kvinnor anmälda. Med dubbla pannlampor, två par löparskor, dubbla vätskeanordningar (bälte och camelback som jag tänker växla mellan), en massa hemmagjorda energikakor, en fulladdad Ipod och en mobil (om det är någon som vill smsa hejningar för att väcka mig ur min sleep-running-koma under natten och kanske för en och annan bloggpost längs vägen), är jag redo. Om du vill sympatilyssna på samma musik som jag kommer ha i öronen längs vägen har jag gjort en spellista för Spotify som är en kopia av musiken i Ipoden. Klockan 0.00 natten mellan lördag och söndag smäller det. Jag har tre mål...för det första att ta mig i mål överhuvudtaget...för det andra att göra det på runt 7.30 timmar...för det tredje att ta en topp 5-placering. Men egentligen handlar det väl mest om att överleva. Spring för livet!

Heja Pappa

En av mina stora förebilder när det gäller löpning är ultramarathonmannen Dean Karnazes. Dean var en helt "vanlig" amerikan fram tills sin 30-årsdag. Nu är han en ovanlig amerikan. På sin 30nde födelsedag fick han en knäpp och drog mitt i natten på sig sina gamla sneakers och sprang tills han stupade. Det tog 30 miles (typ 5 mil), och sen ringde han hem till sin nyvakna fru och bad henne köra och hämta honom. Han hamnade på sjukhus ett par dagar för att behandla sina utmattnings- och skavsårsåkommor. Men han var fast och började från den dagen (eller snarare en vecka senare när han kunde gå igen) sin seriösa satsning på ultradistanslöpning. Idag är han en av världens mest omtalade och framgångsrika ultralöpare, med ett stort engagemang för hälsa, träning och aktiv livsstil. 

Ett av Deans mer galna upptåg var att springa 50 marathons på 50 dagar (i sträck såklart) i 50 olika amerikanska delstater. Han genomförde det projektet under hösten 2006. Jag upptäckte i morse att det nu är en annan amerikan, Nick, 73 år ung, som ska genomföra ett liknande projekt men med golfklubba i handen. Han ska spela 96 18-hålsbanor på 96 dagar i 48 olika amerikanska delstater. Ska vi kalla det ultragolf? I så fall är en ny sport född :) Vad har detta med saken att göra då? Jo, Nick är inte vem som helst, utan råkar faktiskt vara Deans pappa. Kul att uttrycket "sådan far, sådan son" även funkar bakvänt. 

Och så kom jag att tänka på att min pappa minsann inte är sämre han. 53 år ung är han anmäld till sin första löptävling någonsin. En halvmara i slutet på juni. Sådan son (eller kanske söner), sådan far. Heja Pappa!!!

Bobbys löpidéer

Igår under en löprunda lyssnade jag på en podcast (ja, jag gillar multitasking som att lyssna på podcasts under löprundor och läsa böcker under inomhuscykling) med en världsberömd löpcoach från Sydafrika, Bobby McGee. Några av hans intressanta idéer är:

90/9/1-regeln - 90% av alla idrottare presterar BÄTTRE på träning än tävling, dvs träningsmängd och kvalité borde egentligen leda till en bättre tävlingsprestation än vad som blir fallet. 9% presterar EXAKT det som förväntas utifrån den träning de har genomfört. Och 1% av all idrottare presterar BÄTTRE på tävling än vad man skulle kunna förväntat sig genom att titta på deras träning. Optimalt är antagligen att ligga bland de 9%...och se till att jobba sig bort från massan (90%) om man känner att man ligger där.

Run/Walk strategy - för nästan alla som tränar och tävlar i långdistanstävlingar (som involverar löpning, typ marathons eller ironmans) strax under världsnivå (över 2.30 på marathon) kan man förbättra tävlingresultat genom att köra en springa/gå-strategi under långa träningspass OCH under tävling. Genom att gå 15 sek-1 min för varje 10 min man springer kan man lyckas hålla samma tempo (eller tom högre) sista delen av loppet vilket oftaste leder till en lägre totaltid. Ska jag testa på 75km-loppet i April så får vi se om det funkar.

Syreupptagningsförmåga och löpekonomi - Man kan förbättra sin syreupptagingsförmåga med 10-15% (individuellt) genom högintensiv träning, men hur mycket man kan förbättra sina löpresultat genom att jobba med att utveckla en bättre löpekonomi och ett bättre löpsteg har egentligen ingen gräns. Med några års löperfarenhet är det oftast inte syreupptagningsförmågan som sätter gränsen för vidare utveckling utan snarare löpsteget och kroppens tålighet för att ligga nära mjölksyratröskeln och när vi snackar längre distanser såklart muskeluthållighet i benen.

Kul idéer som det ligger mycket erfarenhet och forskning bakom. Varför lära sig allt genom trial-and-error när det finns andra som gjort misstagen åt en...

På lördag kl 05.38 bär det av. Vamos ala Playa!

When I´m 60

Man blir ALDRIG för gammal för löpning. Det är aldrig för sent att börja och alltid för tidigt att sluta. Denna Japanska 60-åring slog för ett par veckor sedan världsrekordet på marathon för 60-åringar genom att spinga på otroliga 2.36! Om jag lever och är relativt frisk tänker jag också springa marathon när jag fyller 60 om det så ska ta 4-5 timmar att ta sig i mål! Och med tanke på att kvalgränserna till Ironman Hawaii är omöjliga (nåja ingenting är väl omöjligt men näst intill...) att klara sålänge man tävlar i seniorklassen, 35-årsklassen och 40-årsklassen så kanske jag ska satsa på en Hawaiiresa som 50-årspresent...plötsligt känns det inte så jobbigt att bli äldre :)

Snowjogging

Nyfallen snö, vintertights, mössa, vantar, löparskor...ja ni fattar...näst efter sommaren så är vintern min favoritårstid för löpning. Speciellt när det ligger ett 10 cm tjockt snötäcke på marken. Mjukt, vackert och uppfriskande. Dags för en ny snöpulsarrunda medan snön ligger kvar...

Empire state building run-up

Måste vara en av de mest udda löptävlingar som anordnas i världen. Men kul idé. I tisdags gick 2009 års tävling av stapeln (man kan se damvinnarens fläskläpp på en av bilderna. Den fick hon när hon snubblade på vägen upp ;)...det gäller alltså att ta sig så fort som möjligt upp för alla trappor på Empire State Building...och det verkar vara blodigt allvar!

 

Radio och uthållighetsutmaningar

En gång är ingen gång brukar man ju säga, så när jag igår var med i radion (lyssna här, intervjun börjar efter 5:30) för andra gången på bara några månader så får jag väl akta mig så att jag inte fastnar i radioträsket :) med tanke på att det som händer två gånger oftast händer både tre och fyra gånger enligt andra ordspråk. Men kul var det så det finns väl risk att det blir fler gånger om tillfälle ges. Ämnet för dagen var Spotify, en ny riktigt intressant musiktjänst som säkert kommer slå ut såväl skivor som olaglig nerladdning på sikt. Kolla på www.spotify.com och om du vill ha en inbjudan till att använda gratistjänsten så skriv en kommentar (inkl mailadress) nedan så ska jag försöka fixa det.

Annars rullar dagarna på, mycket träning blir det för tillfället, och mellan träningspassen en massa läsande. Har plöjt allt ifrån en japansk skönlitterär bok på 700 sidor, en självbiografi av Stefan Holm till böcker ur gamla testamentet. Har även bestämt mig för vad årets första utmaning ska bli.  Med några tunga träningsmånader bakom mig känner jag att benen, kroppen och knoppen är redo för en ny ultramara (alltså ett löplopp som är längre än en marathon). Denna gången tänkte jag prova en lite annorlunda tävling utanför Sthlm (Ursviks Ultra). Start vid kl 0.00 natten mellan den 4e och 5e April. Löpning hela natten, 75 km i kuperad terräng med pannlampa, kan det bli roligare?

Marathon tales

Port Elizabeth, South Africa - A marathon runner from Despatch will have to learn to walk again after some of the "spectators" in Walmer township attacked her during the Algoa Bus Bay to Bay Challenge on Saturday, stabbing her three times in the back with a knife.

"My legs immediately went lame, said Theresa Matthysen, 42, from her hospital bed on Sunday.

"And when I fell down, they stole my shoes off my feet. They also took my wristwatch."

The men fled into the township after they had robbed her of her shoes and wristwatch.

- Die Burger

Did she have diamond shoes and a gold watch or what kind of lowlife would attack a runner during a race? Agga, look out when you are going to South Africa! 

Tale #2 comes from Fredrik's blog and is from New York Marathon this year:

In this year's marathon, a man was resuscitated on the 59th Street Bridge (he had no pulse and wasn’t breathing; a med team and ambulance were there in two minutes) and rushed to the hospital. He was having a heart attack. The man had angioplasty and will walk out of the hospital to someday run again! With thousands of medical volunteers and an ambulance system tuned to caring for our runners, response time, the greatest indicator for survival, was dramatic. Had he been sitting in his living room, he may not have made it. In other words: Assuming you have all the appropriate pre-race health screening, running a marathon is safer than sitting in your living room. If you do your part, the marathon course may just be the safest place to be race day.

Finally there is proof :) Running is safer than to sit in your sofa, at least if you're not running in South Africa.