Dagen då allt föll på plats

Sövde triathlon. En halv Ironman. Det började på värsta tänkbara sätt. En vass sten på Sövdesjöstranden råkade ligga precis där jag satte högerfoten efter bara ett par steg ut i vattnet och det brände till ordentligt. Jag kom igång i ett behagligt simtempo direkt, men foten värkte för varje kick jag gjorde. Mot slutet av det första av två varv hade jag lyckats förtränga att jag hade ont i foten, antagligen hade hjärnan börjat pumpa ut tillräckligt med endorfiner för att jag inte skulle känna skärsåret längre. Och ett sår på foten skulle inte få stoppa mig nu. I bättre form än någonsin och med målen att göra en totaltid på neråt 4.20, slå klubbrekord, ta en topp 5-placering och se till att försöka ha snabbaste löpsplit av alla.

Simningen var behaglig och jag hittade relativt bra fötter att gå på hela tiden. Vid varvning kom Fredrik N ifatt mig och jag tog rygg (eller snarare fötter) på honom. Med tanke på senaste veckans lite svalare väder hade vattentemperaturen sjunkit till 19 grader, och det var jag väldigt glad för eftersom våtdräkten är en halvtaskig simmares bästa kompis och gränsen för när det är tillåtet att använda den är 21 grader. Vid yttersta bojen tappade jag Fredriks fötter pga en dålig bojpassering, samtidigt blev det lite trångt så jag fick stanna upp lite för att inte bli sparkad. Jag försökte förgäves fånga in Fredrik igen, men lyckades aldrig och stapplade upp ur vattnet några sekunder efter bästa KSS-simmare för dagen efter 32:37. Påhejad på stranden av Emelie, Ronny, Andreas, Pontus mfl kändes allt bra, och växlingen till cykeln gick relativt smidigt (1:06). Kostade på mig att dra på ett par strumpor också för att undvika skavsår. Ut på cyklingen, påhejad av Sara, Irene, pappa och Charlotte, kändes allt bra. Jag passerade några redan under första halvmilen, men hade inte en chans att hänga på när Petter (som skulle ta en andraplats till slut) blåste förbi några minuter in på cyklingen.

Motvinden och två sega uppförsbackar på vägen ut mot vändpunkten var väl det enda som kändes aningen tungt, men överlag flöt allt på bra under första delen av cyklingen. Alltid kul att se hur långt efter täten man ligger när man börjar möta de bästa strax innan vändpunkten. Jag vet inte exakt, men jag tror att jag var runt 5 min efter, vilket inte är så farligt med tanke på hur långt efter de bästa simmarna jag brukar vara i början på cykelmomentet. Det fina vädret höll i sig, och det var precis lagom varmt. Lite blåsigt, men inte värre än man kan förvänta sig på de skånska fälten. En otroligt fin och omväxlande cykelbana som jag faktiskt försökte njuta så mycket som möjligt av. Jag kände mig stark under i stort sett hela cykelmomentet och sparade lite på krafterna när tillfälle gavs. Medvinden och ett par långa nerförsbackar på tillbakavägen gjorde att jag kunde vila benen och ändå hålla i stort sett samma fart som om jag hade trampat på. Mot slutet av cyklingen vid sista vändningen försökte jag räkna in hur många jag hade framför mig och kom fram till att jag låg på en 12e plats totalt. Flera av kombattanterna framför vara bara 2-3 minuter före så jag visste att jag skulle ha bra chans att ta dem på löpningen. Hoppade av cykeln efter 90 km på 2:26:31. 7e snabbaste cykeltid.

En snabb växling (näst snabbaste av alla efter Kristian Hallsten, tom snabbare än T2-mästaren Pär F) på 42 sekunder och sen bar det iväg ut på löpningen. Jag tror jag passerade 2 man bara under växlingsmomentet och speakern kommenterade när jag sprang ut att ”Christian Malmström från Karlskrona Simsällskap växlar väldigt snabbt”. Direkt passerade jag ytterligare 2 man under första löpkilometern. Jag försökte springa snabbt men kontrollerat för att inte förhasta mig i jakten på en topp-5-placering. Tålamod brukar löna sig och hellre ett jämnt tempo genom hela löpmomentet än ett snabbt första varv och tre långsammare. Ivrigt påhejad av den samlade hejaklacken under flera delar av löpbanan kändes allt bra även om jag kände mig väldigt hungrig och kände lite krampkänningar i låren. Med tanke på att jag bara hade druckit vatten och Dextropur (druvsocker) löst i vatten under cyklingen tillsammans med några geler så började jag fundera på om krampkänningen kanske berodde på att jag hade fått i mig för lite salt längs vägen. Jag började dricka sportdryck på varje vätskestation och det hjälpte för några kilometer senare kändes det bra igen. Första varvet av fyra gick på 19:45, jag hade kommit igång direkt med bra löpfart (tacka brickpassen för det) och började närma mig några löpare framför. Nu började löpbanan fyllas med folk som var ute på sitt första varv och vissa av dem höll ganska bra fart så det var helt omöjligt att veta om det var någon som var lika långt som jag eller någon som hade sprungit ett varv mindre när jag passerade löpare efter löpare. De enda två jag hade koll på var Kristian Hallsten och den där snabbe cyklisten (Petter) som hade bränt om mig på cykelmomentet men de båda låg alldeles för långt framför för att jag skulle kunna jaga dem. Passerade kvartsmaran på runt 40:15, kunde fortfarande hålla i stort sett samma tempo men hade ingen koll alls på var jag låg resultatmässigt. Ingen annan verkade veta heller, för jag frågade både funktionärer och hejaklack när jag passerade, men jag tror inte ens speakern på tävlingsområdet hade koll på hur totalställningen såg när det var 1-2 varv kvar av löpningen.

Utan att ha någon speciell att jaga var det tanken på att försöka prestera dagens snabbaste löpsplit av alla som fick mig att hålla tempot uppe. Pappa pacade mig mot ledaren (Kristian H) och rapporterade varje varv att jag sprang jämnt med honom. Så jag tänkte att om jag håller i och kostar på mig en liten spurt på slutet så kanske det räcker för att lyckas med det delmålet. Det var inspirerande att se så många KSSare kämpa på och vi gjorde vad vi kunde för att heja på varandra när vi möttes eller passerade varandra. Pär, Per, Angelica, Fredrik N och Fredrik Å, bra kämpat. Speciell eloge till lillebror Fredrik och Angelica som gjorde bra prestationer på sina triathlondebuter. Bra kört också Fredrik N som kämpade på så länge foten och benen tillät och de eviga kombatanterna Pär och Per som båda krossade 5-timmarsmålet. Spurt på upploppet ackompanjerad av hejaklacken (tack för stödet), Fredrik N med 3 fingrar i luften och speakern som nu insett att jag var på väg mot mål. Lycklig trippade jag i mål efter sista halvmaran på 1:21:19, dagens snabbaste löpsplit och en total 3e plats. Klubbrekord på 4:22:13 som grädde på moset. Två vattenmelonsklyftor, en banan, vatten, en varm dusch, behandling av skärsåret och ett antal verbala ”ryggdunkningar” senare var det dags för prisutdelning. Surrealistisk känsla att få kliva upp på prispallen (resultat) i en nationell triathlontävling bredvid folk som Kristian Hallsten och Terese Omme. Vad som började som ett mellanår för att löpningen kändes för monoton, har blivit en passion, och med passion kan man flytta berg. Dags att fokusera på nästa berg, Ironman i Kalmar om 3 veckor. Då ska jag vara fit for fight igen, eller kanske t.o.m fitter for fight!