25 oktober 2009

Ultranöjd

Det är inte varje dag man springer 5 mil. Men i lördags var en sådan dag. Regn från start till mål. Vatten, lera och underbart färgglada höstfärger så långt ögat kunde nå. Det hade nog varit ännu roligare om solen hade tittat fram, men man ska inte klaga. Det är inte varje dag man får förmånen att springa 5 mil med 25 andra löpfreaks. Och till råga på allt får förmånen att korsa mållinjen först av alla. Nåja, jag fick ju kämpa lite för det också, så vet inte om man ska kalla det en förmån, men jo, det är en förmån. Det finns så många som aldrig kommer att kunna springa fritt i en gulröd bokskog, plaskandes i vattenpölar, och möta 3 vettskrämda rådjur på bara ett par meters avstånd. Vissa dagar inser jag att jag är väldigt lyckligt lottad. I lördags var en sådan dag.

9.30 gick starten, regnet öste ner, men det var inget som fick oss att tappa modet. Lillebror Fredrik stod också på startlinjen. En ganska långsam öppning där vi i ledarklungan hjälptes åt att hitta rätt väg längs den spindelnätslika Skåneleden snarare än försöka bräcka varandra för att ligga först. Jag var ganska dålig på att hitta och tog fel vägval vid ett par tillfällen men hade som tur var folk runt eller strax bakom mig som visste hur vi skulle springa. Det var som sagt väldigt blött, och efter några kilometer var det bara kul att plaska i vattenpölarna snarare än att försöka trippa runt dem.

Markusloppet var verkligen speciellt i två avseenden. För det första var det nog ingen som inte sprang fel någon gång under loppet, men alla hittade tillbaka till slut. Och för det andra var det nog det bästa loppet jag har sprungit när det gäller att ha dignande energipåfyllningsbord både vid vändpunkten och efter målgång. Eller vad säger ni om bananer, gels, cola, vatten, energidryck, äppeljos, godis, toblerone, kladdkaka med grädde (!), butterkaka och mackor. Dessutom det bästa prisbord jag har varit med om. ALLA fick 2 priser. Vad är det nu för speciellt med detta då. Jo, loppet hade bara 2 FUNKTIONÄRER, tillika race-leaders, fotografer, prisutdelare och allt annat som behövde fixas. Otroligt att ett lopp arrangerat av 2 personer har den bästa supporten jag någonsin varit med om…


Jag sparade ätandet till efter målgång och tryckte bara i mig lite banan och vatten vid vändpunkten. Vid detta laget var jag i delad ledning med Andreas Falk, som för några månader sedan hade spenderat 2 månader med att springa från södra Italien till Nordkap. 10 skor hann han slita ut, och när de (det var alltså en tävling) kom till norra tyskland fick han en inflammation i någon muskel och läkaren som var med ordinerade en veckas gång istället för löpning. Första gången i världshistorien som en läkare ordinerar 50 mils promenad för att komma över muskelinflammation. Respektingivande. Jag tänkte att denna killen bräcker jag nog inte på uthållighet, så lika bra att försöka rycka med en stunds snabblöpning. Efter 35 km lade jag benen på ryggen och tittade inte bakåt mer. Och efter 4 timmar i plaskblöta skor såg jag den efterlängtade målskylten. Dags att smaka på alla godsaker jag hade hoppat över vid vändningen.

1 kommentar:

Fredrik sa...

Grattis till er båda!

Härligt med en sista seger för året Crille!

Å Fredrik, du blir snart lika farlig som storebrossan på löpning!