Race report Kalmar tri 2010

Det var något som saknades. Klockan var runt 6.00 och Pär och jag stod i kön till incheckningen. Kroppen kändes bra och lagom utvilad, all utrustning var i ryggsäcken eller på cykeln och maten i magen sedan en timme tillbaka. Det enda jag saknade var ”just idag är jag stark”-låten med Kenta som de alltid brukar spela innan start och som brukar få de sista sovande fjärilarna i magen att vakna till liv. Men å andra sidan är det ju ett gott betyg åt arrangören om just denna lilla detalj är det enda som man i efterhand har att anmärka på.

Det var kallt i vattnet, nästan för kallt, och en gnagande rädsla hos många av oss som skulle jaga personbästatider snarare än placeringar var att de skulle korta ner simningen, vilket hade förminskat ett eventuellt personbästa några snäpp. Men tack och lov fick man förmånen att slita sig igenom 3860 trånga, kalla men ändå sköna meter. Målet var att simma på 1.02 vilket skulle göra att jag hade 4.50 respektive 3.05 på mig för de andra disciplinerna med en total växlingstid på 3 minuter för att klara målet med stort M på sub 9 timmar som jag fokuserat på de senaste 10 månaderna. Men fick inte in någon direkt rytm i simningen förrän på 3e och 4e varvet pga trängseln, och när jag slog ett öga på klockan på väg upp från vattnet hade den runnit iväg till över 1.04, så jag ställde direkt in mig på att försöka plocka in den förlorade tiden genom att köra ganska hårt på första cykelvarvet och sen hitta tänkt tempo resten av varven. 6 flaskor, 3 Chrillekakor (receptet är inte hemligt BTW), 1 snickers, 5 gels, en AHR på 143-145 och 4.49 senare hängde jag cykeln på stället igen.

Jag hade ca 18 atleter framför mig vid växling, men det var jag inte medveten om i det läget, utan fokuserade bara på att kolla noga på klockan vad jag behövde göra maran på för att fortfarande ha chans på 9 timmar. 3.02.30, ok, det blir tufft, men inte omöjligt.

Benen kändes bra, och publikens stöd gjorde att jag fick upp en bra fart direkt. Efter att de första två kilometrarna hade gått på ca 3:40-tempo/km, vilket jag insåg inte skulle funka i längden, hittade jag ett bekvämt 4:10-tempo med pulsen ca 10 slag lägre (AHR 150) än förra året i ungefär samma tempo. Vinterns alla cykel- och löppass i strax under funktionströskeln hade gett resultat och jag kunde hålla det tänkta tempot på långt under den medelpuls jag hade satt upp som maxgräns. Första varvet kändes lätt och gick på runt 56 minuter. Jag började nu snegla på placeringar och märkte att jag hade runt 10 st framför mig. Jag tog in på i stort sett alla, även ledarna, vilket stärkte mitt självförtroende då kroppen fortfarande kändes helt ok och jag kunde hålla det tempo jag ville. Langning av Cecilia och Sara gjorde att jag slapp stanna till vid vätskestationerna, och jag tror att jag sparade minst 1-2 minuter bara på det.

Nu började det bli svårare och svårare att springa ifatt de som låg framför, och när jag väl kom ifatt la jag mig bakom några sekunder, hämtade andan lite och sen tryckte på så att de inte skulle få för sig att ta rygg och hitta oanade krafter till en tempoökning. Jag var inte säker på att jag hade räknat rätt men efter 2 av 3 varv var jag ganska övertygad om att jag hade tagit mig upp till 5e-platsen. Jag visste att topp-4 hade ett ganska stort försprång och att jag snarare skulle fokusera på att se till att ta mig i mål under 9 timmar istället för att jaga fler ryggar. Bakåt kändes det relativt lugnt också så målet var bara att undvika kramp men ändå hålla uppe steget, tempot och huvudet den sista halvtimmen in mot mål. Med 2 km kvar kände jag att jag hade min måltid som i en liten box. Av ren glädje råkade jag öka takten lite, vilket direkt gav mig krampkänning i vaderna. Fokus fokus fokus, avslappnat och med bra stegfrekvens.

Den långa upploppsrakan som var ny för i år hade jag redan innan drömt sköna drömmar om.

Publikens jubel, vissheten om att det mål som jag för 10 månader sedan hade satt upp och har haft som morot under varje träningspass som varit jobbigt och känslan av att veta att jag var på väg mot en femteplats i SM i Ironman gjorde att gåshuden började göra sig påmind. Jag viskade ett kort TACK till gud som jag visste varit med under dagen. Vinkade åt hejaklacken som hade hoppats, hejat, peppat, langat och väntat hela dagen. 8.58.16 stannade den officiella klockan på. Magisk känsla. Glufsade i mig diverse godsaker från post-racebordet, tackade min hejaklack och tog ett segerdopp med kläder och skor direkt från hamnkajen. Mission accomplished.