3 augusti 2008

Järnmannen - the complete story

Var ska jag börja? Ja, kan väl börja med att tacka alla som var på plats och hejade samt övriga som skänkte en tanke åt mig under dagen. Utan er hjälp hade det varit mycket tyngre och definitivt tristare. Dagen som jag hade sett fram emot under de senaste 7-8 månaderna hade kommit, fjärilarna dansade parningsdans i magen och klarvakna ögon slogs upp vid 4.40 för att äta den mest fiberfattiga/GI-höga frukosten på länge (antagligen sedan jag var liten och brukade äta cornflakes med socker och mjölk och ljust bröd med smör och honung :). Tipset från veteranerna var att undvika fibrer för att inte sätta igång magen onödigt mycket.

Starten liknade ett gäng pingviner enligt pappa. Foto Pappa.

Starten gick 7.00 i 20 gradigt lugnt vatten, det var en halvmolning men fin morgon. Perfekt tävlingsväder än så länge. Det var väldigt trångt i starten och det tog typ 10 minuter innan man kunde simma på utan att oroa sig för sparkar och armbågar hela tiden. Var inte särskilt mycket alger heller så allt kändes ok. Upp för varvning efter 1930m, en snabb mugg vatten, några djupa andetag och sen i igen. Andra varvet gick också smärtfritt och när jag kom upp ur vattnet efter 1.14.43 var stora delar av hejaklacken på plats vilket var inspirerande.


Uppe efter simningen, morgonsolen hade tittat fram och hejaklacken var på plats. Grymt. Foto Sara.
Växling 1 gick bra och det var dags för dagens längsta och mest osäkra etapp. 18 mil på min dåliga cykel. Hade cyklat 15 mil som längst tidigare (och efter de passen var jag ganska så död i benen) så visste inte riktigt hur det skulle kännas. Första varvet flöt på bra, banan var ganska platt vilket var bra eftersom man aldrig hann samla på sig mjölksyra i benen i någon backe utan kunde ligga och mala på i relativt jämnt tempo. Åt ganska mycket redan från början, framförallt energikakor och bananer och en massa sportdryck. Upptäckte ganska snart att magen knep till lite av sportdrycken (Vitargo) som langades vid vätskestationerna så jag försökte spara på den ena av de flaskorna som jag hade med mig från början med Maxim och istället börja ta vatten på stationerna.

Ut på andra varvet, inget regn än så länge och trogna supportrar i bakgrunden. Foto Per Fransson crew.
Mitt på det andra varvet började det ösregna. Inte det bästa vädret för cykling, men jag tog det lite lugnare i kurvorna för att inte halka. Det flöt på bra trots vädret. Andra varvet gick aningen långsammare än första. Förberedde mig på ett tungt 3e varv. Började ta cola på vätskestationerna för att hålla mig pigg. Sträckan ut mot vändpunkten på sista varvet var den tyngsta, både mentalt och fysiskt, och jag drog avsiktligt ner lite på tempot för att inte dra på mig någon mjölksyra eller få brist på energi. Sista 3 milen hem från vändpunkten gick lättare. Momentet som jag hade sett fram emot hela dagen närmade sig, löpningen...

Bad till gud att cykeln skulle hålla sista biten, och det gjorde den. På upploppet mot varvningen gick det rysningar längs ryggraden, dels för att det var många som hejade på mig, och för att det värsta (trodde jag) nu var över. Oerhört skönt att få hoppa av cykeln efter 5.17.11 och kul att klara mitt tidsmål med nästan 3 minuters marginal trots att sista varvet hade gått lite långsammare än de andra.


Vid 2a växlingen, småsnackade lite med Emelie innan jag stack ut. Foto Emelie.

Kände mig superrutinerad (sure) eftersom jag hade kommit ihåg att lägga löpskorna och ett par nya strumpor i en plastpåse ifall det skulle bli regn. Med tanke på att det hade regnat i flera timmar var mina fötter ganska glada över att få åtmistone inleda löpsträckan torra. Hade agressiva tankar i huvudet när jag gick ut på löpningen, nu skulle det köttas rejält. Visste att jag hade många framför mig som fick göra sig beredda på att bli nertryckta i skorna när jag skuttade förbi med lätta ben :)


På med klockan och full fart ut på löpningen. Foto Sara.

Tappade räkningen efter 10 st, men skulle gissa att jag iallafall passerade 25 st under första varvet. Kändes grymt. Drack på varannan station ungefär, cola ibland och vatten ibland. Andra varvet var lite tyngre och gick också lite långsammare. Mot slutet av varvet var jag riktigt trött, adrenalinet av att passera en massa andra löpare hade lagt sig och benen kändes riktigt stela. Som tur var hejade klacken vid sista varvningen så att jag iallafall fick lite anledning att hålla mig springande istället för att ge efter för benens skrikande SOS-meddelande om att det var dags att börja gå. Jag visste att om jag sprang de sista 14km på 1.15 så skulle jag klara 10 timmar, vilket hade varit över alla förväntningar och sjukt kul. Det är inte jättemånga som tar sig under drömgränsen 10 timmar, ca 115 st svenskar genom tiderna enligt svenska triathlonförbundet, så det var ju lite speciellt. Definitivt värt att plåga sig lite till för att lyckas med.



Varje vätskestation var ett delmål på sista varvet. Hade Dean Karnazes ledord i huvudet hela tiden, "Run if you can, walk if you have to, crawl if you must, just never give up". Även om benen inte ville så KUNDE jag ju faktiskt fortfarande springa, alltså det var ju inte fysiskt omöjligt även om alla varningsignaler från kroppen försökte lura min hjärna att tro det. Bestämde att jag fick gå igenom varje vätskestation medan jag drack men att jag skulle springa resten av varvet. Drack på varje station (såklart, annars hade jag ju inte fått gå :). Var sugen på kaffe efter alla söta saker, men det var ingen station som hade det trots att det var utlovat på förhand, så cola fick duga. Försökte hitta ryggar att gå på mellan varje station. Folk som var ute på sitt första varv var fortfarande tillräckligt pigga för att kunna hålla tempot åt mig. När jag passerade 41km-markeringen insåg jag att det skulle gå vägen, både att ta mig i mål och att klara 10 timmar. Då kom dagens andra rysning. Vilken känsla.

Målgång. Äntligen. Inte ett steg till. Yes. Grymt. Foto Emelie.

Stapplade över mållinjen efter en 3.19.15-mara och fick sluttiden 9.56.05. Vilken lättnad. Vad skönt att krama Sara och säga hej i lugn och ro till övriga hejaklacken, vad skönt att få stå still, vad skönt att få lite kaffe, vad skönt att ta av skorna (för att mötas av två halvlösa naglar och en fete-blåsa under ena foten), vad skönt att få bada av sig dagens svett, vad skönt att få sitta ner, vad skönt att få halvsova hela vägen hem i bilen, vad skönt att de senaste 9 månadernas träning hade gett resultat, vad skönt att hjälpen från ovan hade stöttat mig hela dagen.


En efterlängtad kram av Sara i målet. Foto Pappa.
Lärdomar?? Bara man bestämmer sig för något och vill det tillräckligt gärna så går det. Eller för att citera Gunde, "Ingenting är omöjligt".

4 kommentarer:

Anonym sa...

Du är grym chrille, eller galen kanske egentligen är rätt ord. Fattar inte hur du gör det. Du har några år innan du når den optimala åldern för triathlon så satsa på vm-guld 2013 på hawaii. Höjer du träningsdosen på 3 gånger så mkt, som Ted Ås så kan du nog köra 3 gånger så snabbt och då vinner du. Enkel räkning från en samhällare. Borde ju t o m du som naturare klara av =)...

Christian sa...

det som samhällaren inte har tänkt på är att det bara är 24 timmar på ett dygn, och jag skulle gissa att Ted lägger 6-7 timmar per dygn på träning så jag skulle få träna ca 20 timmar per dygn, alltså bara 4 timmar kvar att sova, äta, leva, jobba och slappa på...å andra sidan, ingenting är ju omöjligt. Det gäller även dig!!!Du har ett helt år på dig att träna nu :) Fredrik´s got talent, det har du visat många gånger förut!

Anonym sa...

När har jag visat det? Jag har väl aldrig gjort något värt att hänga i julgranen?

Christian sa...

Du blev ju halv-proffs i både volleyboll, beach volley och golf på mindre än ett år efter att du började spela, nu har du ett helt år på dig att bli halv-proffs i triathlon :)