Chris the Barista

Haha. Vore väl en hädelse att kalla sig barista utan att ha gått några kurser när det finns utbildade baristor på de flesta ställen som med någon värdighet kan kalla sig Café. Men faktum är att de capuccinos och machiatos vår lilla espressomaskin lyckats producera den sista tiden med lite magic touch från mina eller Saras fingrar är de bästa i stan. Karlskrona, detta u-land (eller kanske snarare u-stad) när det gäller riktigt gott espressobaserat kaffe, har med nöd och näppe klarat sig i min hänsynslösa Café-sågning pga Waynes coffee som dominerar vad gäller gott kaffe. I Waynes koncept ingår ju även Wifi och gratis DN. Trådlös router hemma och en gratismånad av DN har just gjort vårt vardagsrum till det bästa cafét i stan. Ja ja, jag är finsmakare. Men ska man hälla i sig gift så ska det vara gott och lite lyxigt.

Appropå finsmakare. Åt underbar sushi i Växjö på Mushi Mushi(bör ni prova bros) i helgen på väg upp till Linköping där jag hjälpte min ryska vän Andrew att flytta in. Med tanke på att Karlskrona är ett ännu större u-land när det gäller sushi så kanske nästa hemmaprojekt skulle bli att lära sig laga Karlskronas bästa sushi. Ingen dum idé faktiskt. Haha. Ja flytten ja, jo det blev en intressant utflykt. Efter stoppet i Växjö fortsatte vi uppåt och var nästan framme i Linköping när tanken började bli tom. Färddatorn visade att det var 18 km kvar att köra på bensinen som var kvar, men efter en liten stund på E4an började motorn hosta och det hände knappt något när jag tryckte på gasen. Soppatorst på en mörk E4a ca 2 km från närmaste avfart mot Linköping med bilen proppfull med flyttgrejer och en cykel på cykelkroken. Våra trevande försök att få någon bil att stanna lyckades knappast. Bilar och lastbilar blåste förbi i 120km/h utan att knappast lägga märke till oss trots varningsblinkers. Vad skulle vi göra nu? Kanske låter osmart, men det mest logiska jag kom på var att jag skulle ta Andrews cykel och cykla 2 km till nästa avfart där det borde finnas en mack, låna en dunk, tanka den full, cykla tillbaka och fylla på tillräckligt för att ta oss till närmaste mack. Är man triathlet så är man. Då känns sådana idéer inte så tokiga som de kanske låter. Det enda problemet var bara att när jag kom fram till avfarten så var det ca 3 km ytterligare till närmaste mack så det vara bara att trampa på i mörkret och hoppas på änglavakt när bilarna susade förbi i 100km/h. Till slut kom jag fram till en mack, lånade en dunk, tankade i 5 liter och begav mig tillbaka. På tillbakavägen blev jag lite orolig för att bilbatteriet skulle ha urladdats pga att vi hade haft varningsblinkerserna på ganska länge. Hade varit ganska typiskt att bli stående pga urladdat batteri om nu bensinen var fixad. Jag kom tillbaka till en orolig Andrew som hade "passat" bilen så länge. Vi kom iväg och resten av kvällen gick som planerat. Det man inte har i huvudet får man ha i benen.