Kalmar triathlon 2011

Revanschlusten efter en halvbra insats under Ironman France bara sex veckor innan Kalmar, var vad som drev mig att försöka hålla i den goda formen jag hade byggt under vinter och vår trots den mentala urladdning som en Ironmantävling innebär och den planerade slappmånad som juli skulle blivit. Kroppen kändes bättre än vanligt redan två veckor efter Ironman France, och knoppen var helt inställd på revansch, men det var inte förrän ungefär en vecka innan starten I Kalmar som jag verkligen kände att hjärtat (känslomässigt) verkligen var med på tåget. Huruvida kroppen var 100% återhämtad visste jag inte, men det skulle jag antagligen få reda på förr eller senare under loppet, förhoppningsvis senare. Det var värt att testa.

Efter att ha fått en ny referensram under Ironman France runt vad trång och tuff simstart innebär, kändes det som en swim-in-the-park att starta tillsammans med bara 800 andra och få fritt vatten redan efter 200m. Simningen kändes bra, men vid andra bojen tappade jag en grupp på ca 8 simmare som drog på lite hårdare plötsligt. Jag hade nog orkat hänga på om jag bara varit mer beredd och hade antagligen kunnat simma på sub 60 min om jag hade gjort det. Jag låg verkligen inte på max utan kunde hålla bra tempo utan att ta ut mig överhuvudtaget men att jaga ikapp gruppen hade tagit för mycket energi. Varvade på 31.30 och insåg då att sub 60 skulle bli tufft så fokus under andra varvet var att hitta bra fötter i behagligt men snabbt tempo. Upp ur vattnet efter 1.02.46. Nytt personbästa, men inte 100% av min kapacitet för dagen som det kändes. Såg Fredriks Nilssons rygg längre fram i växlingsområdet så spurtade lite för att hinna ifatt och ge en ryggdunk innan jag stack ut på cykeln.

Taktiken på cykeln var att köra relativt hårt de första 2 varven för att hinna ifatt några av de bästa triathleterna som simmat snabbare än jag, för att sedan kunna ta hjälp av dem för att hålla tempot på det tredje och sista varvet. Jag visste att jag hade kapacitet att köra på ner mot 4.40 om allt kändes bra. Planen höll i två varv och jag varvade då på 8e plats, vilket var mycket bättre än väntat. Det visade sig att de flesta i täten cyklade ungefär i samma tempo som jag vilket var uppmuntrande. Tyvärr hade jag inte 100%ig kraft i benen under sista varvet. Kan ha berott på Ironman France sex veckor tidigare, eller att jag valt bort de riktigt långa cykelpassen i år för att testa ett nytt träningsupplägg med mer intensitet och färre långa pass för att få livet i övrigt att gå ihop. Höll ihop cyklingen ok ändå och körde in på 11e plats för andra växlingen efter 4.47.22, vilket också var nytt personbästa.

Jag kände direkt ut på löpningen att jag inte hade samma sting i benen som förra året. Löpträningen hade gått bra och jag tror att detta berodde helt och hållet på Ironman France och sviterna av det. Kunde ändå hålla ok tempo med kontrollerad puls, men med tyngre ben än normalt. Jag hade ätit väldigt mycket på cykeln och strategin var att slippa äta någonting förutom ett par gels på löpningen och förlita mig på langad dricka och cola lite då och då. Det funkade toppen. Jag fick verkligen använda löparna framför mig för att motivera mig att hålla upp tempot men jag sprang jämt med alla i täten utom Pontus Lindberg som flög fram. Inför sista varvet var jag uppe på en 7e plats med ungefär 90 sekunder upp till sjätteplatsen men bara några sekunder bak till 8e. Det motiverade mig att försöka öka något för att om möjligt jaga ikapp och sen plocka en sjätteplats på upploppet. I ett sånt läge är det skönt att veta att man aldrig förlorat en spurt. Då gäller det ju såklart att man kommer ifatt så att det blir en spurtuppgörelse. Det gjorde jag aldrig och även om jag plockade lite tid till Oscar Olsson på sjätteplatsen så kom jag aldrig närmare än 45 sekunder. Dock fick jag spurta ändå eftersom 8e man kom starkt bakifrån under de sista kilometrarna, vilket var kul. Låg på gränsen till kramp under sista 500m men lyckades hålla mig på rätt sida gränsen och spurta ifrån med 200m kvar. I mål efter 3.05.03 i löparskorna, och 8.57.47 totalt. En putsning av personrekordet med knappt en minut, vilket var en rolig avslutning på en rolig dag. Tack till alla supportrar och till er som skänkte mig en tanke under dagen även om ni inte var på plats.

Kändisspotting efter 7:26 - Ö till Ö-filmen

Ö till ö 2010 from Swedish Mountain Film on Vimeo.

Ö till Ö

För att flytta fram sina gränser och utvecklas som person bör man varje år göra något med skräckblandad förtjusning. Det har varit mitt motto de senaste åren. Att övervinna ”skräcken” gör att man flyttar fram vad man tidigare trodde var möjligt, och förtjusningen gör att man kan njuta lite av livet på ett nytt sätt. Årets upplevelse enligt detta motto var Ö till Ö. Vad som började som ett vad i en bar i Stockholms skärgård för sex år sedan, har förvandlats till en av världens tuffaste och mest unika tävlingar i oslagbar skärgårdsmiljö (känner ni igen storyn? Det var väl just så det sägs att Ironman på Hawaii uppkom i slutet på 70-talet). En bra story gör ju bara tävlingen mer mytomspunnen, och 80 st 2-mannalag stod på startlinjen i Sandhamn kl 6.00 i måndags morse. Och vilken dag det blev. Vädret var perfekt och vattentemperaturen runt 15 grader, vilket var behagligt. Rikard och jag hade lagt upp taktiken kvällen innan, tryckt i oss varsin 200g chokladkaka efter en tidig middag och lagt oss vid 8.

Redan under första långsimningen lyckades vi navigera fel och sikta på fel ö, vilket gjorde att vi tappade 11 minuter till tätlagen. Just då kändes det lite frustrerande, men samtidigt ganska skönt att slippa dras med i deras ursinniga tempo. Dessutom kunde vi ju under i stort sett hela dagen plocka placeringar istället för att tappa dem ju längre loppet gick, eftersom vi hade hamnat långt bak i fältet. Vyerna var breathtaking, vi kände oss starka och fulla av energi. Jag fick kämpa under långsimningarna för att hänga med Rikard, som var superstark i vattnet. Vid flera tillfällen fick han stanna upp lite, släppa upp mig på sina fötter, och sen fortsätta trycka vatten bakåt. De snabbaste lagen hade alla valt att köra med paddlar, men vi hade valt att köra så lätt som möjligt och rationaliserat bort allt utom obligatorisk utrustning.

Vi hade kul, småsnackade med varandra och andra lag som vi passerade, tryckte i oss gel, försökte dricka på de få ordentliga stigar som fanns på öarna, då resten av löpningen gick i obanad terräng där det hade varit direkt livsfarligt att försöka sig på att plocka upp flaskan och dricka. Totalt skulle vi avverka 11 km i vattnet och 55 på land. Jag hade aldrig simmat längre än 6km på en och samma dag, och bara en gång tidigare i livet sprungit längre än 55km. Däri låg utmaningen.

Under en av de längre simsträckorna efter kanske sex timmars tävlande, fick jag krampkänning i låren, hade stora problem att hänga med i Rikards tempo och började frysa. Min första tanke var ALDRIG MER Ö TILL Ö, men antagligen för att jag har lärt mig att vara vän med smärtan och svårigheten i sådana här situationer, var min andra tanke NJUT AV STUNDEN, DU KANSKE ALDRIG MER SKA GÖRA DETTA. Om det är något jag vill få ut av att hålla på med de uthållighetssporter som jag gör förutom ett längre liv pga min aktiva livsstil och det roliga jag har för stunden, så är det just denna inställning, som jag försöker ta med mig till andra situationer i livet när det kan kännas tungt.

Efter sju timmar kom vi fram till Ornö som skulle bjuda på dagens längsta sammanhängande löpsträcka på 17 km. Solen hade tittat fram, det stekte rejält på oss och Rikard hade svårt att få i sig tillräckligt med vätska, vilket självklart satte sina spår under en långlöpning i våtdräkt. Vi saktade ner ganska rejält ett tag för att istället kunna avsluta starkt och ta oss i mål. Hade vi nu tagit oss så här långt, lämnat våra familjer för att uppfylla våra egna drömmar, och satt höga förväntningar på oss själva att klara av denna nya utmaning, var det inte värt att chansa på att vi inte skulle kunna ta oss i mål. Det hade blivit ett riktigt antiklimax. Energin återvände, vi kunde börja springa igen, och det var otroligt skönt att komma fram till första simsträckan efter Ornö och få kyla av sig igen. Resten av loppet gick över små obanade öar och relativt korta simsträckor och vi kunde passa på att njuta lite mer av naturen, vår prestation, sällskapet och vetskapen om att vi nu skulle ta oss i mål på en respektabel placering dessutom. När vi korsade mållinjen på Utö och gav varandra en segerkram mer än 11 timmar efter att starten gått från Sandhamn fanns det bara tre saker i mitt huvud. Mat, dusch och att ringa Sara och Vilgot och berätta att jag fortfarande levde. Tack till Rikard för en oförglömlig upplevelse, det gjorde vi bra!

Some media space for Ö till Ö

Vad världen behöver

Kolla in denna intressanta nyheten från Vagabond. Kolla även datumet. Men det hade varit en intressant sak, som kanske är precis vad världen behöver. Folk brukar ju bry sig mer om sina plånböcker än sina egna kroppar, så en extra spark i baken för att kunna fynda nästa resa vore ju inte så dumt...

Slow down

Omslags-doldis

Imorgon kommer nya Outside träning ut i butik. Köp den eller låna av mig.

Jippi

hedersvärd utmärkelse

Lactate acid testing

7 stings and 50 mins later i was exhausted but pleased. This was fun. Result that came out was that I have a Vo2max of 76 ml/kg/min. Found this on wikipedia ;)

"World class male athletes, cyclists and cross-country skiers typically exceed 75 ml/kg/min and a rare few may exceed 85 ml/kg/min for men and 70 ml/kg/min for women."

David Blaine - och ni kallar mig galen

Flying high

Var ute och segelflög i helgen, inget för flygrädda men otroligt kul tyckte jag, eftersom jag inte är flygrädd, aldrig har väl Ronneby sett så vackert ut som från luften...

Bananas ARE NOT for monkeys :)

Water is life

Kalmar Järnmannen - nu är du filmstjärna bro

Hur känns ett ultramarathon?

En glimt av David Batra från Big Comedy 2009

Var på Big Comedy i fredags med Sara, kul med julklappar som varar länge...Henrik Schyffert och Johan Glans och Peter Wahlbäck var bäst...men Petra Mede, vad ska man säga, HITTA ETT NYTT JOBB! Det enda klippet som än så länge har lagts ut på UT är en kort sekvens med David Batra. 

Han kom inlinkande på radion i flip-flop-skor...

...för en stund sedan med omlindade stortår. Ja, den fina (?) presentationen fick jag när jag tidigare idag blev inkallad på intervju i Radio Blekinge P4 till programmet Frekvens. Efter 17 minuter (presentationen efter 3 min) kommer inslaget. Håll utkik i Sydöstran imorgon ni som bor i Blekinge.

Lilla Jeppe

Upptäckte att min kusin Jesper är med och tävlar i P4s topplistan. Ni hittar hans bidrag och instruktioner om hur ni röstar HÄR. För rösta tycker jag ni ska göra. Han är grym!

Fet död orm

Spongebob RIP

He found his last rest in Mexico, not a bad place to die, but still sad :)