Ursviks Ultra

Klockan 0.00 gick startskottet. Efter en rolig dag med Marcus i Sthlm city med sushi, biobesök och glassande i solen tog jag Marcus bil och styrde mot Ursviks Motionsgård för vad som skulle komma att bli den längsta natten i mitt liv. En natt fylld av smärta, glädje, böner, lera, sumpmark, månsken och soluppgång. Helt klart en av de nätter jag kommer komma ihåg för resten av livet. Redan efter några kilometer trampade jag snett och vänsterfoten började värka. En lätt stukning med 72 km kvar var ju inte riktigt vad jag hade hoppats på. Efter en enkel bön och iskallt vatten upp till anklarna när jag passerade banans första äng så kändes foten ändå helt ok och jag fortsatte. Efter ett varv (15km) var smärtan i foten borta. Det var ganska trevligt att småsnacka lite med andra, bl.a. sprang jag första varvet med en kille som tre veckor tidigare hade sprungit ett 8-milslopp i Paris och som också skulle köra järnmannen i Kalmar i sommar. Banan var mycket tuffare än jag hade förväntat mig och bara 1/3 var upplyst med elljus. Mängden lera och djupa vattenpölar var också en faktor som jag inte hade väntat mig. Men uppenbarligen hade tjälen precis gått ur marken. Till en början försökte jag undvika vattnet och gyttjan men jag insåg snart att det inte var någon idé. Det var bara att klafsa på. I en backe var det fortfarande is. Med andra ord var jag tvungen att ta det ganska försiktigt för att inte slå upp stukningen igen eller stå på huvudet. Det krävdes dubbla pannlampor för att kunna springa ordentligt så jag hade en på huvudet och en i handen. 

Efter två och ett halvt varv kändes det väldigt tungt. Snart 40 km avverkade och nästan halva loppet kvar. Benen började bli stela och jag började bli trött i huvudet. Efter 3 varv bytte jag camelbacken mot vätskebälte och satte igång iPoden för att kicka igång huvud och kropp. Och det funkade för 4e varvet kändes lite bättre, och när jag vid sista varvningen kunde slänga av mig pannlampor inför ett sista varv i soluppgång fick jag ny energi och avslutade med ett varv som gick 10 minuter snabbare än det näst sista. Kostade t.o.m på mig en spurt på slutet och ett leende vid mållinjen. 7.22.40 blev sluttiden och jag hamnade till slut på en 5e plats. Mission accomplished.

Idag betalar jag priset med ömma tår, stela leder och extrem träningsvärk. Men som jag alltid brukar intala mig själv. Pain is temporary, pride is forever.