moving

Hi, as you´ve noticed this blog is kinda dead nowadays, find me @ http://ironcoach.se/blogg/ from now on.

Kalmar triathlon 2011

Revanschlusten efter en halvbra insats under Ironman France bara sex veckor innan Kalmar, var vad som drev mig att försöka hålla i den goda formen jag hade byggt under vinter och vår trots den mentala urladdning som en Ironmantävling innebär och den planerade slappmånad som juli skulle blivit. Kroppen kändes bättre än vanligt redan två veckor efter Ironman France, och knoppen var helt inställd på revansch, men det var inte förrän ungefär en vecka innan starten I Kalmar som jag verkligen kände att hjärtat (känslomässigt) verkligen var med på tåget. Huruvida kroppen var 100% återhämtad visste jag inte, men det skulle jag antagligen få reda på förr eller senare under loppet, förhoppningsvis senare. Det var värt att testa.

Efter att ha fått en ny referensram under Ironman France runt vad trång och tuff simstart innebär, kändes det som en swim-in-the-park att starta tillsammans med bara 800 andra och få fritt vatten redan efter 200m. Simningen kändes bra, men vid andra bojen tappade jag en grupp på ca 8 simmare som drog på lite hårdare plötsligt. Jag hade nog orkat hänga på om jag bara varit mer beredd och hade antagligen kunnat simma på sub 60 min om jag hade gjort det. Jag låg verkligen inte på max utan kunde hålla bra tempo utan att ta ut mig överhuvudtaget men att jaga ikapp gruppen hade tagit för mycket energi. Varvade på 31.30 och insåg då att sub 60 skulle bli tufft så fokus under andra varvet var att hitta bra fötter i behagligt men snabbt tempo. Upp ur vattnet efter 1.02.46. Nytt personbästa, men inte 100% av min kapacitet för dagen som det kändes. Såg Fredriks Nilssons rygg längre fram i växlingsområdet så spurtade lite för att hinna ifatt och ge en ryggdunk innan jag stack ut på cykeln.

Taktiken på cykeln var att köra relativt hårt de första 2 varven för att hinna ifatt några av de bästa triathleterna som simmat snabbare än jag, för att sedan kunna ta hjälp av dem för att hålla tempot på det tredje och sista varvet. Jag visste att jag hade kapacitet att köra på ner mot 4.40 om allt kändes bra. Planen höll i två varv och jag varvade då på 8e plats, vilket var mycket bättre än väntat. Det visade sig att de flesta i täten cyklade ungefär i samma tempo som jag vilket var uppmuntrande. Tyvärr hade jag inte 100%ig kraft i benen under sista varvet. Kan ha berott på Ironman France sex veckor tidigare, eller att jag valt bort de riktigt långa cykelpassen i år för att testa ett nytt träningsupplägg med mer intensitet och färre långa pass för att få livet i övrigt att gå ihop. Höll ihop cyklingen ok ändå och körde in på 11e plats för andra växlingen efter 4.47.22, vilket också var nytt personbästa.

Jag kände direkt ut på löpningen att jag inte hade samma sting i benen som förra året. Löpträningen hade gått bra och jag tror att detta berodde helt och hållet på Ironman France och sviterna av det. Kunde ändå hålla ok tempo med kontrollerad puls, men med tyngre ben än normalt. Jag hade ätit väldigt mycket på cykeln och strategin var att slippa äta någonting förutom ett par gels på löpningen och förlita mig på langad dricka och cola lite då och då. Det funkade toppen. Jag fick verkligen använda löparna framför mig för att motivera mig att hålla upp tempot men jag sprang jämt med alla i täten utom Pontus Lindberg som flög fram. Inför sista varvet var jag uppe på en 7e plats med ungefär 90 sekunder upp till sjätteplatsen men bara några sekunder bak till 8e. Det motiverade mig att försöka öka något för att om möjligt jaga ikapp och sen plocka en sjätteplats på upploppet. I ett sånt läge är det skönt att veta att man aldrig förlorat en spurt. Då gäller det ju såklart att man kommer ifatt så att det blir en spurtuppgörelse. Det gjorde jag aldrig och även om jag plockade lite tid till Oscar Olsson på sjätteplatsen så kom jag aldrig närmare än 45 sekunder. Dock fick jag spurta ändå eftersom 8e man kom starkt bakifrån under de sista kilometrarna, vilket var kul. Låg på gränsen till kramp under sista 500m men lyckades hålla mig på rätt sida gränsen och spurta ifrån med 200m kvar. I mål efter 3.05.03 i löparskorna, och 8.57.47 totalt. En putsning av personrekordet med knappt en minut, vilket var en rolig avslutning på en rolig dag. Tack till alla supportrar och till er som skänkte mig en tanke under dagen även om ni inte var på plats.

Kalmar Järnmannen 2011

Fredrik N och jag är med efter 1.45, Klas är med efter 1.50.

Flashbacks from Ironman France

IRL...

...but back IVL at least one more time because there is nothing else to do on my 11 hour flight from South East Asia back to Frankfurt/Copenhagen (prepare for a long post). Ever since our son was born almost 11 months ago I´ve become very cautious about putting my time only on things that in the long run brings value or allows me to use life fully in the moment. Spending time writing blogs might give some value to whoever will read it, but is not really something I´ve prioritized during the last year as you might have noticed. This may be the last post, or not, we will see. But I am really happy to spend 100% of my time IRL (in real life) rather than getting stuck IVL (in virtual life) with Facebook or blogging for hours every day, as some people do nowadays.But who am I to judge, as long as it makes you happy, then fine.

I´ve been visiting Shenzhen (China), Hong Kong and Taipei (Taiwan) over the last few days with work, and I can´t wait to get back home to Sara and Vilgot. Too bad teleportation doesn´t exist. I´ve been able to see some of the highlights in both Hong Kong and Taipei, but I hope to be able to go back for vacation (at least to Taiwan) in the future, because that country is just magnificent, and the people are the friendliest I´ve ever met (e.g. they opened the gym 1.5 hours earlier this morning for me to be able to run before leaving for the airport). However the best part of the trip was probably when speaking to Sara and Vilgot over Skype and I think I heard a “pappa” (or at least an attempt) for the first time, while he pointed at the computer screen where I was displayed. Very hard to understand how daddy could speak from the computer and that it wasn´t possible to give me a hug even though I was there (he tried to reach out to hug the computer)…

Adventure running in taipei...

The last 12 months have been the best of my life. And my silent and constant new years resolution to myself which I´ve had for the last 3 years, to try to make the coming year the best in my life (so far), has actually worked out so far. And I plan to make the coming year even better and hope and pray that this will be the case.

A few weeks ago we went to Nice for vacation. Since I had never been to France (other than in flight transit) it was a first both for me, Sara, Vilgot and Sara´s family. We stayed there for 9 days and had a really good time. One of the “objectives” of the trip was to complete Ironman France and try to qualify for Ironman Hawaii. Even though I missed my goal this time (of qualifying) there will be more chances, and I am really happy to have completed the Ironman race in Nice, because it´s one of the toughest courses for Ironman (crazy swim start with 2500 athletes, very hilly and technical bike ride, and a hot hot run) in the world. It´s also a very classical city for triathlon with one of the oldest races (started in the 80s, when Mark Allen used to dominate the dojo) in the world. I´m glad to have completed it, but I will not go back to race there again (at least not if I want to qualify for Hawaii). Next challenge will be Järnmannen in Kalmar for the 4^th year in a row, which is coming up in only 3 weeks. The goal is to beat my personal/club/Blekinge record from last year, but I guess the ultimate goal is to try to have fun in the meanwhile.

Half summer is gone already, but it´s been a good one so far. I´m looking forward to 6 months of paternity leave starting from 1^st of September. Something tells me I won´t have more time to put on blogging then so bye for now. And remember to live your life to 100% (which of course means different things to you than to me) because it´s the only life we´ve got. At least on earth.

Ironman France 2011

Man kunde nästan ta på spänningen, förväntan och nerverna på morgonen innan start. Det skulle bli en varm dag, utan någon vind eller speciellt stora vågor. 2500 atleter, alla med en egen livssituation och anledning att stå här på stenstranden, men med samma mål just idag, trängdes i vattnet under uppvärmningen. Jag hade haft problem under morgonen med en glappande ventilförlängare på framdäcket, och trodde ett tag att jag skulle få ge upp innan det hade börjat, eftersom jag inte hade något reservhjul, och sannolikheten att någon okänd medtävlande skulle låna ut ett eventuellt framhjul var sjukt liten. Men till slut verkade det som om luften stannade kvar och ventilen hade låst sig. Jag var fortfarande inte övertygad om att glappet skulle klara den bergiga och stötiga cyklingen som väntade, men jag hade inte så mycket att välja på så gick ner mot simstarten, sa lycka till till Pär, som såg taggad ut, och försökte hitta en bra placering någonstans i mitten av 1.02-gruppen. Jag kände att jag borde kunna simma på runt 1.02, och det hade jag säkert kunnat om jag istället ställt mig längst fram i en av de långsammare grupperna istället (tips för nästa gång), för kaoset vid start var totalt. Jag trodde för ett tag att jag skulle drunkna. Vågade inte sätta ner huvudet och simma normalt pga risken för sparkar, bröstsim skulle antagligen göra att jag kickade personerna bakom mig, och att trampa vatten några sekunder för att hämta andan fanns inte på kartan med mängden atleter som befann sig bakom. Jag hade kunnat bryta där och då, men tanken på att de sista 6 månadernas träning var ämnade just för denna dag, och att vi hade åkt så långt gjorde att jag fortsatte. Efter 10 minuter spred fältet ut sig något, och man kunde börja simma med normala armtag och andning. Jag hade dock helt tappat fokus, och orkade mentalt inte pressa mig själv att simma på toppen av min förmåga. Så jag cruisade de resterande 3500 metrarna in till T1, tog det lugnt genom växlingen och bestämde mig för att göra en mental omstart så fort jag kommit på cykeln.

Det fanns fortfarande luft i framdäcket så jag tryckte på i bra tempo de första 2 milen av platt cykling. Passerade nog några hundra personer vilket var ganska kul. I alla fall något positivt med att simma långsammare än normalt. Efter 4 mil kom Pär ikapp mig, han hade kört på bra både uppför och nerför och tagit in ca 1 minut sedan T1. Vi snackade lite, höll ihop ett tag, men under en brant nerförskörning vågade jag inte hänga på (ja, han körde som en galning, och i tempobågen till råga på allt). Jag jagade ikapp igen i nästa uppförskörning och vi höll ihop ett tag till. Jag kände dock där och då att skulle jag tappa så mycket i varje brant och kurvig nerförskörning så skulle det bli svårt att köra på 5.15-5.20 som jag hade satt som ungefärligt mål. Cyklingen var väldigt mycket mer teknisk än jag hade förväntat mig, och med Sverige som enda träningsbas är det helt omöjligt att bli bra på serpentinkörning, även om uppförsklättringarna inte oroade mig så mycket. Men strategin att jaga ikapp de som hade kört ifrån mig nerför i varje efterföljande uppförskörning höll bara ett tag, sen fick jag slå av lite på takten uppför. Dessutom hade jag huvudvärk och hade antagligen druckit för lite så vid varje station saktade jag ner rejält för att få med mig 2 nya vätskeflaskor + mycket energikakor och gels. Utsikten var magnifik, och jag tänkte redan då och där att det antagligen var sista gången jag cyklade i dessa berg så det var lika bra att njuta lite av vyerna när jag ändå hade chansen. Vid ett vändpunktsparti mötte jag Pär, och insåg snart att han hade fortsatt att köra bra och dra ifrån. Det spelade ingen roll hur hårt jag körde på de platta partierna och uppför, jag tappade uppenbarligen tid ändå. Vid ett tillfälle missbedömde jag en kurva i en nerförskörning och bakdäcket slirade rejält och jag trodde att jag skulle krasha. Jag klarade mig som tur var, men det var inte långt borta. Lance Armstrong skriver i sin bok ”Every second counts” att ”You can´t win a race on a descent, but you can lose one, and you can lose your life, too. I don´t want to lose my life, all I have, on a mountainside”. För mig, var det här, i nerförskörningarna som jag förlorade mitt race mot en Hawaii-kvalplats. Även om jag fortfarande höll hoppet uppe under hela cykelsträckan visste jag nog innerst inne att det skulle krävas en omänsklig löptid för att reparera den långsamma simningen och cyklingen. När jag växlade ut till löpningen stod klockan på 6.49. Att döma av förra årets kvaltider skulle det krävas runt 9.50 för att ta en plats i min åldergrupp (det visade sig efter loppet att det i år krävdes sub 9.37 så det var ju kört redan här, men det visste jag inte då) så jag tog en chansning och gick ut i tempo som skulle motsvara en 3-timmarsmara. Förra året i Kalmar höll det hela vägen, men med 30-gradig värme utan skugga och relativt tunga ben från mycket klättring på cykelsträckan, höll det bara halvvägs. Jag insåg då att kvalplats antagligen var kört, så jag saktade ner rejält, såg till att äta och dricka mycket, sprang på gräspartier där det fanns, och varvade löpningen med gång, allt för att spara benen. Djupt inom mig hade nämligen en tanke på att kunna köra Kalmars Järnman bara 6 veckor senare, om jag nu ändå inte skulle till Hawaii, börjat formas. Så det var ju lika bra att spara benen så mycket som möjligt. Att bryta var inget alternativ. Av respekt till alla som inte kan delta i en Ironman av någon anledning, och till alla som skulle vara supernöjda med min sluttid 10.38, är det mot mina principer att bryta av någon annan anledning än skada eller kollaps. Dessutom hade Sara, Vilgot och Saras familj hejat hela dagen för att se mig korsa mållinjen. Har bara brutit ett lopp en enda gång i mitt liv och det var Stockholm maraton 2007 där jag svimmade av värmeslag/vätskebrist. Men jag är övertygad om att när det kommer till att fullfölja saker så stämmer ordspråket ”en gång är ingen gång, två gånger är en vana”. Därför tänker jag fortsätta ta mig i mål, om jag så ska krypa sista biten.

Jag tog mig alltså i mål till slut efter 10.38, relativt fräsch i benen och ganska mätt av all energi jag hade tryckt i mig under sista 2 timmarna. En väldigt rolig och spännande upplevelse, trots alla jobbiga stunder under dagen. Jag rekommenderar definitivt denna tävling om man vill testa sina gränser utanför Sveriges gränser, men kommer antagligen inte köra den igen då det finns så många andra tävlingar som passar mig bättre. De 650 $ som jag hade växlat innan vi åkte till Nice för en eventuell startplats i Hawaii kommer att få ligga kvar i byrålådan tills vidare. Någon gång ska jag väl få användning för dem. Simma lugnt, trampa på och spring för livet!

Hawaii 2010 - recap, visst blir man sugen?

Kändisspotting efter 7:26 - Ö till Ö-filmen

Ö till ö 2010 from Swedish Mountain Film on Vimeo.

Ö till Ö

För att flytta fram sina gränser och utvecklas som person bör man varje år göra något med skräckblandad förtjusning. Det har varit mitt motto de senaste åren. Att övervinna ”skräcken” gör att man flyttar fram vad man tidigare trodde var möjligt, och förtjusningen gör att man kan njuta lite av livet på ett nytt sätt. Årets upplevelse enligt detta motto var Ö till Ö. Vad som började som ett vad i en bar i Stockholms skärgård för sex år sedan, har förvandlats till en av världens tuffaste och mest unika tävlingar i oslagbar skärgårdsmiljö (känner ni igen storyn? Det var väl just så det sägs att Ironman på Hawaii uppkom i slutet på 70-talet). En bra story gör ju bara tävlingen mer mytomspunnen, och 80 st 2-mannalag stod på startlinjen i Sandhamn kl 6.00 i måndags morse. Och vilken dag det blev. Vädret var perfekt och vattentemperaturen runt 15 grader, vilket var behagligt. Rikard och jag hade lagt upp taktiken kvällen innan, tryckt i oss varsin 200g chokladkaka efter en tidig middag och lagt oss vid 8.

Redan under första långsimningen lyckades vi navigera fel och sikta på fel ö, vilket gjorde att vi tappade 11 minuter till tätlagen. Just då kändes det lite frustrerande, men samtidigt ganska skönt att slippa dras med i deras ursinniga tempo. Dessutom kunde vi ju under i stort sett hela dagen plocka placeringar istället för att tappa dem ju längre loppet gick, eftersom vi hade hamnat långt bak i fältet. Vyerna var breathtaking, vi kände oss starka och fulla av energi. Jag fick kämpa under långsimningarna för att hänga med Rikard, som var superstark i vattnet. Vid flera tillfällen fick han stanna upp lite, släppa upp mig på sina fötter, och sen fortsätta trycka vatten bakåt. De snabbaste lagen hade alla valt att köra med paddlar, men vi hade valt att köra så lätt som möjligt och rationaliserat bort allt utom obligatorisk utrustning.

Vi hade kul, småsnackade med varandra och andra lag som vi passerade, tryckte i oss gel, försökte dricka på de få ordentliga stigar som fanns på öarna, då resten av löpningen gick i obanad terräng där det hade varit direkt livsfarligt att försöka sig på att plocka upp flaskan och dricka. Totalt skulle vi avverka 11 km i vattnet och 55 på land. Jag hade aldrig simmat längre än 6km på en och samma dag, och bara en gång tidigare i livet sprungit längre än 55km. Däri låg utmaningen.

Under en av de längre simsträckorna efter kanske sex timmars tävlande, fick jag krampkänning i låren, hade stora problem att hänga med i Rikards tempo och började frysa. Min första tanke var ALDRIG MER Ö TILL Ö, men antagligen för att jag har lärt mig att vara vän med smärtan och svårigheten i sådana här situationer, var min andra tanke NJUT AV STUNDEN, DU KANSKE ALDRIG MER SKA GÖRA DETTA. Om det är något jag vill få ut av att hålla på med de uthållighetssporter som jag gör förutom ett längre liv pga min aktiva livsstil och det roliga jag har för stunden, så är det just denna inställning, som jag försöker ta med mig till andra situationer i livet när det kan kännas tungt.

Efter sju timmar kom vi fram till Ornö som skulle bjuda på dagens längsta sammanhängande löpsträcka på 17 km. Solen hade tittat fram, det stekte rejält på oss och Rikard hade svårt att få i sig tillräckligt med vätska, vilket självklart satte sina spår under en långlöpning i våtdräkt. Vi saktade ner ganska rejält ett tag för att istället kunna avsluta starkt och ta oss i mål. Hade vi nu tagit oss så här långt, lämnat våra familjer för att uppfylla våra egna drömmar, och satt höga förväntningar på oss själva att klara av denna nya utmaning, var det inte värt att chansa på att vi inte skulle kunna ta oss i mål. Det hade blivit ett riktigt antiklimax. Energin återvände, vi kunde börja springa igen, och det var otroligt skönt att komma fram till första simsträckan efter Ornö och få kyla av sig igen. Resten av loppet gick över små obanade öar och relativt korta simsträckor och vi kunde passa på att njuta lite mer av naturen, vår prestation, sällskapet och vetskapen om att vi nu skulle ta oss i mål på en respektabel placering dessutom. När vi korsade mållinjen på Utö och gav varandra en segerkram mer än 11 timmar efter att starten gått från Sandhamn fanns det bara tre saker i mitt huvud. Mat, dusch och att ringa Sara och Vilgot och berätta att jag fortfarande levde. Tack till Rikard för en oförglömlig upplevelse, det gjorde vi bra!

Some media space for Ö till Ö

Race report Kalmar tri 2010

Det var något som saknades. Klockan var runt 6.00 och Pär och jag stod i kön till incheckningen. Kroppen kändes bra och lagom utvilad, all utrustning var i ryggsäcken eller på cykeln och maten i magen sedan en timme tillbaka. Det enda jag saknade var ”just idag är jag stark”-låten med Kenta som de alltid brukar spela innan start och som brukar få de sista sovande fjärilarna i magen att vakna till liv. Men å andra sidan är det ju ett gott betyg åt arrangören om just denna lilla detalj är det enda som man i efterhand har att anmärka på.

Det var kallt i vattnet, nästan för kallt, och en gnagande rädsla hos många av oss som skulle jaga personbästatider snarare än placeringar var att de skulle korta ner simningen, vilket hade förminskat ett eventuellt personbästa några snäpp. Men tack och lov fick man förmånen att slita sig igenom 3860 trånga, kalla men ändå sköna meter. Målet var att simma på 1.02 vilket skulle göra att jag hade 4.50 respektive 3.05 på mig för de andra disciplinerna med en total växlingstid på 3 minuter för att klara målet med stort M på sub 9 timmar som jag fokuserat på de senaste 10 månaderna. Men fick inte in någon direkt rytm i simningen förrän på 3e och 4e varvet pga trängseln, och när jag slog ett öga på klockan på väg upp från vattnet hade den runnit iväg till över 1.04, så jag ställde direkt in mig på att försöka plocka in den förlorade tiden genom att köra ganska hårt på första cykelvarvet och sen hitta tänkt tempo resten av varven. 6 flaskor, 3 Chrillekakor (receptet är inte hemligt BTW), 1 snickers, 5 gels, en AHR på 143-145 och 4.49 senare hängde jag cykeln på stället igen.

Jag hade ca 18 atleter framför mig vid växling, men det var jag inte medveten om i det läget, utan fokuserade bara på att kolla noga på klockan vad jag behövde göra maran på för att fortfarande ha chans på 9 timmar. 3.02.30, ok, det blir tufft, men inte omöjligt.

Benen kändes bra, och publikens stöd gjorde att jag fick upp en bra fart direkt. Efter att de första två kilometrarna hade gått på ca 3:40-tempo/km, vilket jag insåg inte skulle funka i längden, hittade jag ett bekvämt 4:10-tempo med pulsen ca 10 slag lägre (AHR 150) än förra året i ungefär samma tempo. Vinterns alla cykel- och löppass i strax under funktionströskeln hade gett resultat och jag kunde hålla det tänkta tempot på långt under den medelpuls jag hade satt upp som maxgräns. Första varvet kändes lätt och gick på runt 56 minuter. Jag började nu snegla på placeringar och märkte att jag hade runt 10 st framför mig. Jag tog in på i stort sett alla, även ledarna, vilket stärkte mitt självförtroende då kroppen fortfarande kändes helt ok och jag kunde hålla det tempo jag ville. Langning av Cecilia och Sara gjorde att jag slapp stanna till vid vätskestationerna, och jag tror att jag sparade minst 1-2 minuter bara på det.

Nu började det bli svårare och svårare att springa ifatt de som låg framför, och när jag väl kom ifatt la jag mig bakom några sekunder, hämtade andan lite och sen tryckte på så att de inte skulle få för sig att ta rygg och hitta oanade krafter till en tempoökning. Jag var inte säker på att jag hade räknat rätt men efter 2 av 3 varv var jag ganska övertygad om att jag hade tagit mig upp till 5e-platsen. Jag visste att topp-4 hade ett ganska stort försprång och att jag snarare skulle fokusera på att se till att ta mig i mål under 9 timmar istället för att jaga fler ryggar. Bakåt kändes det relativt lugnt också så målet var bara att undvika kramp men ändå hålla uppe steget, tempot och huvudet den sista halvtimmen in mot mål. Med 2 km kvar kände jag att jag hade min måltid som i en liten box. Av ren glädje råkade jag öka takten lite, vilket direkt gav mig krampkänning i vaderna. Fokus fokus fokus, avslappnat och med bra stegfrekvens.

Den långa upploppsrakan som var ny för i år hade jag redan innan drömt sköna drömmar om.

Publikens jubel, vissheten om att det mål som jag för 10 månader sedan hade satt upp och har haft som morot under varje träningspass som varit jobbigt och känslan av att veta att jag var på väg mot en femteplats i SM i Ironman gjorde att gåshuden började göra sig påmind. Jag viskade ett kort TACK till gud som jag visste varit med under dagen. Vinkade åt hejaklacken som hade hoppats, hejat, peppat, langat och väntat hela dagen. 8.58.16 stannade den officiella klockan på. Magisk känsla. Glufsade i mig diverse godsaker från post-racebordet, tackade min hejaklack och tog ett segerdopp med kläder och skor direkt från hamnkajen. Mission accomplished.

The official Kalmar tri movie

The official Kalmar tri movie 2010. After 2.22 you can catch a glimpse of me running from the swim end towards my bike. Might write a short story about the race when I get some inspiration.

SVT från Kalmar triathlon 2010

Vad världen behöver

Kolla in denna intressanta nyheten från Vagabond. Kolla även datumet. Men det hade varit en intressant sak, som kanske är precis vad världen behöver. Folk brukar ju bry sig mer om sina plånböcker än sina egna kroppar, så en extra spark i baken för att kunna fynda nästa resa vore ju inte så dumt...

Världshälsodagen

Idag är det världshälsodagen. Av alla nyinstiftade specialdagar som kanelbullens dag eller våffeldagen så finns det faktiskt en lite mer meningsfull innebörd än att bara få en ursäkt att äta en extra kanelbulle eller ha våffelkalas. Idag kan du göra skillnad för världshälsan genom att börja med dig själv och sedan sprida lite glädje till någon annan. 4 saker DU bör göra idag:

- Ät en extra frukt eller grönsak (helst ekologisk eller närodlad)
- Get off the couch och rör på dig lite mer än vanligt
- Säg till någon att han/hon ser snygg ut idag eller uppmuntra på något annat sätt
- Skänk 100kr till något projekt som främjar världshälsan, t.ex. Individuell Människohjälp så får du också 4 nummer av tidningen Medmänsklighet på köpet

Lätt som en plätt, dessutom kommer du själv att må bättre om du lyckas med alla 4. Skriv gärna en kommentar om du är på!

Slow down

Omslags-doldis

Imorgon kommer nya Outside träning ut i butik. Köp den eller låna av mig.

The future of newspapers and magazines

Living Magazine Cover & Spread - Outside Magazine from Alexx Henry on Vimeo.

Jippi

hedersvärd utmärkelse

Lovely

First outdoor biking this year

Maxpuls

Lactate acid testing

7 stings and 50 mins later i was exhausted but pleased. This was fun. Result that came out was that I have a Vo2max of 76 ml/kg/min. Found this on wikipedia ;)

"World class male athletes, cyclists and cross-country skiers typically exceed 75 ml/kg/min and a rare few may exceed 85 ml/kg/min for men and 70 ml/kg/min for women."

Slackline - oh thats hard

Cool hotel

Stayed at mornington sports hotel in sthlm. First time i have a balance board, pilates ball, lots of adventure books and a basketball basket in my hotel room. Too bad it was too cold to use the climbing wall at the outside wall...

David Blaine - och ni kallar mig galen

Christherunner - coproducer of this movie

Simcamp med Colting och Pasi

Full av nya intryck, proppmätt av en stor portion lunch, och inspirerad till tusen att ta mig an utmaningen att ta nästa steg mot Sverigeeliten i långdistanstriathlon, lämnade jag Herrljunga igår eftermiddag. 2,5 dygn enbart fokuserade på att bli en bättre simmare, i sällskap med andra tri- och träningsnördar, ingen dator, inget jobbande, ingen TV, inget annat att göra (Herrljunga är inte världens centrum precis) än att snacka träning, simma, äta och sova. Skönt att för en gångs skull ta sig tid att stretcha ordentligt, ta en tupplur efter lunch innan nästa träningspass, få mat serverad direkt efter passen och bara fokusera på en sak. Att bli mer lik en fisk. Och med två av Sveriges mest rutinerade triathleter på bassängkanten kunde det ju inte bli annat än kul och inspirerande.

Tack Sara m familj för chansen att få spendera 10 000m i poolen med andra nördar, ivrigt påhejad av två legender. Förvandlingen från medelmåttig simmare till någon att räkna med även under första halvan av tri-tävlingar har börjat. Se upp i vattnet nästa sommar.

Goodiebag

5200m kakelnötande idag och redan sugen på mer...siminspiration till tusen när man dunkar kakel på banan bredvid colting.

Mmm...sushiwrap

Up - 3D-bio med snygga glösagon