IRL...

...but back IVL at least one more time because there is nothing else to do on my 11 hour flight from South East Asia back to Frankfurt/Copenhagen (prepare for a long post). Ever since our son was born almost 11 months ago I´ve become very cautious about putting my time only on things that in the long run brings value or allows me to use life fully in the moment. Spending time writing blogs might give some value to whoever will read it, but is not really something I´ve prioritized during the last year as you might have noticed. This may be the last post, or not, we will see. But I am really happy to spend 100% of my time IRL (in real life) rather than getting stuck IVL (in virtual life) with Facebook or blogging for hours every day, as some people do nowadays.But who am I to judge, as long as it makes you happy, then fine.

I´ve been visiting Shenzhen (China), Hong Kong and Taipei (Taiwan) over the last few days with work, and I can´t wait to get back home to Sara and Vilgot. Too bad teleportation doesn´t exist. I´ve been able to see some of the highlights in both Hong Kong and Taipei, but I hope to be able to go back for vacation (at least to Taiwan) in the future, because that country is just magnificent, and the people are the friendliest I´ve ever met (e.g. they opened the gym 1.5 hours earlier this morning for me to be able to run before leaving for the airport). However the best part of the trip was probably when speaking to Sara and Vilgot over Skype and I think I heard a “pappa” (or at least an attempt) for the first time, while he pointed at the computer screen where I was displayed. Very hard to understand how daddy could speak from the computer and that it wasn´t possible to give me a hug even though I was there (he tried to reach out to hug the computer)…

Adventure running in taipei...

The last 12 months have been the best of my life. And my silent and constant new years resolution to myself which I´ve had for the last 3 years, to try to make the coming year the best in my life (so far), has actually worked out so far. And I plan to make the coming year even better and hope and pray that this will be the case.

A few weeks ago we went to Nice for vacation. Since I had never been to France (other than in flight transit) it was a first both for me, Sara, Vilgot and Sara´s family. We stayed there for 9 days and had a really good time. One of the “objectives” of the trip was to complete Ironman France and try to qualify for Ironman Hawaii. Even though I missed my goal this time (of qualifying) there will be more chances, and I am really happy to have completed the Ironman race in Nice, because it´s one of the toughest courses for Ironman (crazy swim start with 2500 athletes, very hilly and technical bike ride, and a hot hot run) in the world. It´s also a very classical city for triathlon with one of the oldest races (started in the 80s, when Mark Allen used to dominate the dojo) in the world. I´m glad to have completed it, but I will not go back to race there again (at least not if I want to qualify for Hawaii). Next challenge will be Järnmannen in Kalmar for the 4^th year in a row, which is coming up in only 3 weeks. The goal is to beat my personal/club/Blekinge record from last year, but I guess the ultimate goal is to try to have fun in the meanwhile.

Half summer is gone already, but it´s been a good one so far. I´m looking forward to 6 months of paternity leave starting from 1^st of September. Something tells me I won´t have more time to put on blogging then so bye for now. And remember to live your life to 100% (which of course means different things to you than to me) because it´s the only life we´ve got. At least on earth.

Ironman France 2011

Man kunde nästan ta på spänningen, förväntan och nerverna på morgonen innan start. Det skulle bli en varm dag, utan någon vind eller speciellt stora vågor. 2500 atleter, alla med en egen livssituation och anledning att stå här på stenstranden, men med samma mål just idag, trängdes i vattnet under uppvärmningen. Jag hade haft problem under morgonen med en glappande ventilförlängare på framdäcket, och trodde ett tag att jag skulle få ge upp innan det hade börjat, eftersom jag inte hade något reservhjul, och sannolikheten att någon okänd medtävlande skulle låna ut ett eventuellt framhjul var sjukt liten. Men till slut verkade det som om luften stannade kvar och ventilen hade låst sig. Jag var fortfarande inte övertygad om att glappet skulle klara den bergiga och stötiga cyklingen som väntade, men jag hade inte så mycket att välja på så gick ner mot simstarten, sa lycka till till Pär, som såg taggad ut, och försökte hitta en bra placering någonstans i mitten av 1.02-gruppen. Jag kände att jag borde kunna simma på runt 1.02, och det hade jag säkert kunnat om jag istället ställt mig längst fram i en av de långsammare grupperna istället (tips för nästa gång), för kaoset vid start var totalt. Jag trodde för ett tag att jag skulle drunkna. Vågade inte sätta ner huvudet och simma normalt pga risken för sparkar, bröstsim skulle antagligen göra att jag kickade personerna bakom mig, och att trampa vatten några sekunder för att hämta andan fanns inte på kartan med mängden atleter som befann sig bakom. Jag hade kunnat bryta där och då, men tanken på att de sista 6 månadernas träning var ämnade just för denna dag, och att vi hade åkt så långt gjorde att jag fortsatte. Efter 10 minuter spred fältet ut sig något, och man kunde börja simma med normala armtag och andning. Jag hade dock helt tappat fokus, och orkade mentalt inte pressa mig själv att simma på toppen av min förmåga. Så jag cruisade de resterande 3500 metrarna in till T1, tog det lugnt genom växlingen och bestämde mig för att göra en mental omstart så fort jag kommit på cykeln.

Det fanns fortfarande luft i framdäcket så jag tryckte på i bra tempo de första 2 milen av platt cykling. Passerade nog några hundra personer vilket var ganska kul. I alla fall något positivt med att simma långsammare än normalt. Efter 4 mil kom Pär ikapp mig, han hade kört på bra både uppför och nerför och tagit in ca 1 minut sedan T1. Vi snackade lite, höll ihop ett tag, men under en brant nerförskörning vågade jag inte hänga på (ja, han körde som en galning, och i tempobågen till råga på allt). Jag jagade ikapp igen i nästa uppförskörning och vi höll ihop ett tag till. Jag kände dock där och då att skulle jag tappa så mycket i varje brant och kurvig nerförskörning så skulle det bli svårt att köra på 5.15-5.20 som jag hade satt som ungefärligt mål. Cyklingen var väldigt mycket mer teknisk än jag hade förväntat mig, och med Sverige som enda träningsbas är det helt omöjligt att bli bra på serpentinkörning, även om uppförsklättringarna inte oroade mig så mycket. Men strategin att jaga ikapp de som hade kört ifrån mig nerför i varje efterföljande uppförskörning höll bara ett tag, sen fick jag slå av lite på takten uppför. Dessutom hade jag huvudvärk och hade antagligen druckit för lite så vid varje station saktade jag ner rejält för att få med mig 2 nya vätskeflaskor + mycket energikakor och gels. Utsikten var magnifik, och jag tänkte redan då och där att det antagligen var sista gången jag cyklade i dessa berg så det var lika bra att njuta lite av vyerna när jag ändå hade chansen. Vid ett vändpunktsparti mötte jag Pär, och insåg snart att han hade fortsatt att köra bra och dra ifrån. Det spelade ingen roll hur hårt jag körde på de platta partierna och uppför, jag tappade uppenbarligen tid ändå. Vid ett tillfälle missbedömde jag en kurva i en nerförskörning och bakdäcket slirade rejält och jag trodde att jag skulle krasha. Jag klarade mig som tur var, men det var inte långt borta. Lance Armstrong skriver i sin bok ”Every second counts” att ”You can´t win a race on a descent, but you can lose one, and you can lose your life, too. I don´t want to lose my life, all I have, on a mountainside”. För mig, var det här, i nerförskörningarna som jag förlorade mitt race mot en Hawaii-kvalplats. Även om jag fortfarande höll hoppet uppe under hela cykelsträckan visste jag nog innerst inne att det skulle krävas en omänsklig löptid för att reparera den långsamma simningen och cyklingen. När jag växlade ut till löpningen stod klockan på 6.49. Att döma av förra årets kvaltider skulle det krävas runt 9.50 för att ta en plats i min åldergrupp (det visade sig efter loppet att det i år krävdes sub 9.37 så det var ju kört redan här, men det visste jag inte då) så jag tog en chansning och gick ut i tempo som skulle motsvara en 3-timmarsmara. Förra året i Kalmar höll det hela vägen, men med 30-gradig värme utan skugga och relativt tunga ben från mycket klättring på cykelsträckan, höll det bara halvvägs. Jag insåg då att kvalplats antagligen var kört, så jag saktade ner rejält, såg till att äta och dricka mycket, sprang på gräspartier där det fanns, och varvade löpningen med gång, allt för att spara benen. Djupt inom mig hade nämligen en tanke på att kunna köra Kalmars Järnman bara 6 veckor senare, om jag nu ändå inte skulle till Hawaii, börjat formas. Så det var ju lika bra att spara benen så mycket som möjligt. Att bryta var inget alternativ. Av respekt till alla som inte kan delta i en Ironman av någon anledning, och till alla som skulle vara supernöjda med min sluttid 10.38, är det mot mina principer att bryta av någon annan anledning än skada eller kollaps. Dessutom hade Sara, Vilgot och Saras familj hejat hela dagen för att se mig korsa mållinjen. Har bara brutit ett lopp en enda gång i mitt liv och det var Stockholm maraton 2007 där jag svimmade av värmeslag/vätskebrist. Men jag är övertygad om att när det kommer till att fullfölja saker så stämmer ordspråket ”en gång är ingen gång, två gånger är en vana”. Därför tänker jag fortsätta ta mig i mål, om jag så ska krypa sista biten.

Jag tog mig alltså i mål till slut efter 10.38, relativt fräsch i benen och ganska mätt av all energi jag hade tryckt i mig under sista 2 timmarna. En väldigt rolig och spännande upplevelse, trots alla jobbiga stunder under dagen. Jag rekommenderar definitivt denna tävling om man vill testa sina gränser utanför Sveriges gränser, men kommer antagligen inte köra den igen då det finns så många andra tävlingar som passar mig bättre. De 650 $ som jag hade växlat innan vi åkte till Nice för en eventuell startplats i Hawaii kommer att få ligga kvar i byrålådan tills vidare. Någon gång ska jag väl få användning för dem. Simma lugnt, trampa på och spring för livet!

Maran som blev en ultra a.k.a fjärdeplats på SM del 2

Sprang Soteledens terrängmarathon i helgen och kan väl inte annat än att hålla med om taglinen från hemsidan "Sveriges tuffaste marathon". 42.2 km kuperad smal stig där rötterna avlöstes av stenar och stora klipphällar som skulle forceras, och stora vattenpölar som kylde ner fötterna med jämna mellanrum (vilket iofs var skönt). På vissa ställen var det så brant/halt/lerigt att det fanns rep uppsatta som man kunde hålla sig i för att inte ramla/halka. Det som också var roligt var att tävlingen var SM i traillöpning och jag insåg redan innan start att det skulle krävas mycket snabbare tider detta året jämfört med tidigare upplagor av tävlingen (vinnartiden var runt 4.15 förra året) för att ha chans på en bra SM-placering.

Starten gick och jag hängde på två killar som bara skulle springa halvmaran men som höll ett bra tempo. Efter ett par kilometer upptäcker vi alla tre att markeringarna har upphört och att vi troligen har sprungit fel. Bara att vända tillbaka. När vi kom tillbaka till korsningen där vi hade valt fel väg hamnade vi mitt i fältet, och jag hade ingen aning hur långt efter ledaren i marathonklassen jag var. Mitt lilla misstag hade kostat en extra kilometer och drygt 4 minuter. Alltså hade jag precis förvandlat en mara till en ultra genom att ofrivilligt förlänga banan med en kilometer :)

Jag gick in i hunting mode och började plocka placeringar. Dock var det lite frustrerande att inte veta alls hur långt efter täten jag låg och hur många placeringar jag hade upp till toppen. Efter ca 15 km kom jag ifatt en kille som kände igen mig från Ursviks Ultra. Det visade sig att det var killen som hade tagit 3e-platsen i Ursvik. En bra kille att hänga på alltså. Vi småsnackade om allt möjligt och det var riktigt skönt att ha någon att dela den underbara naturupplevelsen med. Efter halva loppet när vi gick in för varvning ropade jag till funktionärerna för att få reda på var i fältet vi låg. Visade sig att vi låg 6a och 7a. Jag kände mig pigg och gick upp och drog direkt efter varvningen, tänkte ge jagandet ytterligare en chans för att se om jag kunde fånga in 5an. Vid 28km stod en hejaklack och jag frågade hur långt efter 5an de trodde att vi var. Vi var 5 min bakom närmaste man. 5 minuter är ganska mycket när man bara har 14 km kvar så jag insåg att det antagligen skulle bli en 6e plats för mig idag. Jag kände mig pigg och min nuvunna kompis Niklas fick slita för att hänga på. Dessutom visste jag att det inte är många som slår mig i en eventuell spurt så 6e platsen började kännas relativt säker. 

Jag sänkte tempot en aning och försökte njuta lite av upplevelsen, naturen och solen istället. Tänk att kunna njuta efter 30 km löpning trots värkande ben och skavsår på tår och fötter. Det var dagens skönaste känsla. Helt plötsligt såg jag en gående kille lite längre fram i en uppförsbacke. Jag insåg att medan jag sprang där och njöt av livet hade vi plockat in 5 minuter på bara några kilometer. Vi dundrade förbi och plötsligt var jag uppe på en 5e plats. En stund senare släppte Niklas mig och jag gick återigen in i njutar-mode, eftersom jag kände mig ganska nöjd med insatsen att hämta upp ett misstag till en 5e plats på SM. Med 3 km kvar till mål sliskade jag i mig den gel som legat i den obligatoriska väskan hela vägen. Med en liten extra energikick är det möjligt att jag omedvetet ökade tempot igen för helt plötsligt såg jag ryggtavlan på ytterligare en löpare längre fram. Han höll bra tempo och jag fick kämpa lite för att ta mig ifatt. Han verkade ganska överaskad av att jag kom ifatt honom. Jag lade mig i rygg och i nästa nerförsbacke försökte han dra ifrån igen (nerförlöpning är min svaghet och det märkte han). Jag bet i och visste att i en eventuellt spurt skulle han inte ha en chans :) Sen blev det plant/svagt motlut och då drog jag på och han var tvungen att släppa. Nöjd med dispositionen av loppet trippade jag i mål på en fjärdeplats på en sluttid som var 12 minuter snabbare än vinnartiden förra året. Resultat.

Resten av helgen spenderade Sara och jag längs Bohusläns vackra kust.

Semesterns sista dag

De senaste 3 månaderna har varit mitt livs längsta semester. Visserligen utan semestertillägg och med något mindre pengar på lönekontot än förut. Men jag har försökt att njuta trots osäkerheten om hur länge semestern skulle vara (=när jag skulle hitta ett nytt jobb) . Med vetskapen om att min framtid och livet i allmänhet vilar tryggt i Guds hand, har det varit ganska lätt att se de senaste månaderna som semester snarare än att bli panikslagen över en oviss framtid. Tryggheten att veta att det finns någon med makt över allt på jorden som älskar lilla mig och vill mitt bästa är större än all oro i världen. Därför känner jag mig också säker på att det nya jobb som från och med måndag blir min nya heltidssysselsättning (tillbaka till träning på fritiden, grrrr) kommer att bli roligt, utmanande och utvecklande. Key Account Manager på Appello Systems AB i Göteborg så det blir veckopendling framöver.

Under sista lediga veckan passar jag på att toppa semestern med en sista veckas hårdträning som grädde på moset. Formen är bättre än någonsin coh snart får Sveriges triathlonelit se upp...nåja har väl en bit kvar dit, men avståndet krymper sakta men säkert. Sitter på balkongen och mumsar på en apelsin, det är sommarvärme, och dagens 2 träningspass är redan avklarade. Kickstartade dagen med ett 2-timmarspass på cykel med Fredrik N, min oas i triathlonöknen, kajplats i stormen och sim- och cykelpolare nummer uno på senaste tiden. Vi avslutade rundan med fika på Nyfiket. Viktigt med kolhydratspåfyllning direkt efter passet :)

Efter en kort löpning och 30 min styrka på Friskis och Svettis, blev det lunch på balkongen i eftersvettningsmode (tröja och strumpor av). Sen tog jag tillfället i akt att hälsa på lillebror Andreas som passande nog praoar på Waynes Coffee i två veckor. Cappucino, mini-biscottis och DN. In tha sun. Ja jag är ganska nöjd med min semester. Och tur är väl det för i sommar lär det inte bli mycket av den varan. Njut av solen och låt bli tändstickorna ikväll. Happy Valborg!

Tour de croatia, åska och glass

Vi sitter och lapar den sista solen för denna gången. Ska snart ta sista badet. Vi har konsumerat 35 liter vatten under veckan. Enorma mängder frukt och flera tuber solkräm. Sol varje dag utom igår då vi var tacksamma att molnen kylde luften en aning eftersom vi hyrde cyklar och gav oss ut på st mauro trail. En 42 km lång tripp med både terräng och klättring upp till 3 olika bergsbyar. Vi hade kul och såg mycket fin natur. På kvällen kom värsta åskvädret och regnet öste ner. Skönt att vi hann hem. Idag har vi varit inne i porec igen och handlat lite. Vi åt också lite mer italiensk glass. Yammie. Dags för sista doppet...

Fisk och lite annat kul

Efter en solig och rolig dag på en båt sitter vi nu och spelar kort på verandan och tänker tillbaka på en händelserik dag. Andreas quote of the day fälldes efter en hel dag på båten med kroatisk musik, 'det är nästan så att man saknar de svenska hitsen'. Efter båtturen gick vi på ett akvarium där sara dansade med ålarna medan andreas och jag tävlade i fula miner med marulkarna. Kanske ska förklara bilden. Jag var bara tvungen att föreviga ögonblicket när sara och andreas åt helstekt fisk. Har aldrig hänt innan. Men makrillen slank ner.

Stairway to heaven

Efterlängtat bad i Vrsar efter några timmars båtfärd. Vågor. Salt. Mätta av italiensk glass. Oslagbart.

Lyxcappucino

Vi är i rovinj. Är ute på en heldagsutflykt med båt och första stoppet var rovinj. Jättesöt liten stad precis vid havet. Smala gränder. Gamla charmiga hus. Vi hittade ett café med stans bästa utsikt. 8 kuna (typ 10 kr) för en dubbel cappucino. Och god var den också. Nu ska vi tillbaka till båten och äta lunch.

29 grader, salta bad och tennis

Sitter och slökollar på OS-simning på tysk eurosport. Det har varit en skön dag. Vi har hängt vid havet hela dagen. Hittade ett jättebra ställe idag. Har snorklat lite och spelat tennis. Andreas och Chrille delade förstaplatsen i antal glasskulor från desertbuffen efter middagen. Dagens citat kommer från andreas under ett av många salta bad, 'det är typ som att doppa 5 saltkar i ögonen'. Laku noc!

Kroatien dag 1

Efter en lång och nästan helt sömnlös natt kom vi fram till porec vid lunchtid idag. På vägen gjorde vi ett kort stopp i slovenien. Eftermiddagen spenderade vi på hotellstranden som mer bör kallas betongplatta modell östtyskland. Ikväll har vi gått lite längs kusten och hittat mycket bättre badställen som vi ska testa imorgon. Middagsbuffen var god och nu har vi varit inne i gamla stan i porec. Fångade solnedgången på vägen in till stan. Dagens citat är: 'fattar inte varför flygplansmat är så underskattad' (andreas tuggar glatt i sig frukosten på flyget), 'är det buffe på efterrätten också? (Andreas inser att han kommer att gå upp 5 kg denna veckan) och sist men inte minst saras kommentar vid middagsbuffen 'man måste inte smaka ALLA efterrätterna varje kväll' (varför inte tänker både andreas och jag). Nu ska vi sova gott efter 36 timmar utan ordentlig sömn. Zzz...

This is where we are staying during our week in Croatia, if you zoom you will see our hotel :)

View Larger Map