Kalmar triathlon 2011

Revanschlusten efter en halvbra insats under Ironman France bara sex veckor innan Kalmar, var vad som drev mig att försöka hålla i den goda formen jag hade byggt under vinter och vår trots den mentala urladdning som en Ironmantävling innebär och den planerade slappmånad som juli skulle blivit. Kroppen kändes bättre än vanligt redan två veckor efter Ironman France, och knoppen var helt inställd på revansch, men det var inte förrän ungefär en vecka innan starten I Kalmar som jag verkligen kände att hjärtat (känslomässigt) verkligen var med på tåget. Huruvida kroppen var 100% återhämtad visste jag inte, men det skulle jag antagligen få reda på förr eller senare under loppet, förhoppningsvis senare. Det var värt att testa.

Efter att ha fått en ny referensram under Ironman France runt vad trång och tuff simstart innebär, kändes det som en swim-in-the-park att starta tillsammans med bara 800 andra och få fritt vatten redan efter 200m. Simningen kändes bra, men vid andra bojen tappade jag en grupp på ca 8 simmare som drog på lite hårdare plötsligt. Jag hade nog orkat hänga på om jag bara varit mer beredd och hade antagligen kunnat simma på sub 60 min om jag hade gjort det. Jag låg verkligen inte på max utan kunde hålla bra tempo utan att ta ut mig överhuvudtaget men att jaga ikapp gruppen hade tagit för mycket energi. Varvade på 31.30 och insåg då att sub 60 skulle bli tufft så fokus under andra varvet var att hitta bra fötter i behagligt men snabbt tempo. Upp ur vattnet efter 1.02.46. Nytt personbästa, men inte 100% av min kapacitet för dagen som det kändes. Såg Fredriks Nilssons rygg längre fram i växlingsområdet så spurtade lite för att hinna ifatt och ge en ryggdunk innan jag stack ut på cykeln.

Taktiken på cykeln var att köra relativt hårt de första 2 varven för att hinna ifatt några av de bästa triathleterna som simmat snabbare än jag, för att sedan kunna ta hjälp av dem för att hålla tempot på det tredje och sista varvet. Jag visste att jag hade kapacitet att köra på ner mot 4.40 om allt kändes bra. Planen höll i två varv och jag varvade då på 8e plats, vilket var mycket bättre än väntat. Det visade sig att de flesta i täten cyklade ungefär i samma tempo som jag vilket var uppmuntrande. Tyvärr hade jag inte 100%ig kraft i benen under sista varvet. Kan ha berott på Ironman France sex veckor tidigare, eller att jag valt bort de riktigt långa cykelpassen i år för att testa ett nytt träningsupplägg med mer intensitet och färre långa pass för att få livet i övrigt att gå ihop. Höll ihop cyklingen ok ändå och körde in på 11e plats för andra växlingen efter 4.47.22, vilket också var nytt personbästa.

Jag kände direkt ut på löpningen att jag inte hade samma sting i benen som förra året. Löpträningen hade gått bra och jag tror att detta berodde helt och hållet på Ironman France och sviterna av det. Kunde ändå hålla ok tempo med kontrollerad puls, men med tyngre ben än normalt. Jag hade ätit väldigt mycket på cykeln och strategin var att slippa äta någonting förutom ett par gels på löpningen och förlita mig på langad dricka och cola lite då och då. Det funkade toppen. Jag fick verkligen använda löparna framför mig för att motivera mig att hålla upp tempot men jag sprang jämt med alla i täten utom Pontus Lindberg som flög fram. Inför sista varvet var jag uppe på en 7e plats med ungefär 90 sekunder upp till sjätteplatsen men bara några sekunder bak till 8e. Det motiverade mig att försöka öka något för att om möjligt jaga ikapp och sen plocka en sjätteplats på upploppet. I ett sånt läge är det skönt att veta att man aldrig förlorat en spurt. Då gäller det ju såklart att man kommer ifatt så att det blir en spurtuppgörelse. Det gjorde jag aldrig och även om jag plockade lite tid till Oscar Olsson på sjätteplatsen så kom jag aldrig närmare än 45 sekunder. Dock fick jag spurta ändå eftersom 8e man kom starkt bakifrån under de sista kilometrarna, vilket var kul. Låg på gränsen till kramp under sista 500m men lyckades hålla mig på rätt sida gränsen och spurta ifrån med 200m kvar. I mål efter 3.05.03 i löparskorna, och 8.57.47 totalt. En putsning av personrekordet med knappt en minut, vilket var en rolig avslutning på en rolig dag. Tack till alla supportrar och till er som skänkte mig en tanke under dagen även om ni inte var på plats.

Kalmar Järnmannen 2011

Fredrik N och jag är med efter 1.45, Klas är med efter 1.50.

Flashbacks from Ironman France

IRL...

...but back IVL at least one more time because there is nothing else to do on my 11 hour flight from South East Asia back to Frankfurt/Copenhagen (prepare for a long post). Ever since our son was born almost 11 months ago I´ve become very cautious about putting my time only on things that in the long run brings value or allows me to use life fully in the moment. Spending time writing blogs might give some value to whoever will read it, but is not really something I´ve prioritized during the last year as you might have noticed. This may be the last post, or not, we will see. But I am really happy to spend 100% of my time IRL (in real life) rather than getting stuck IVL (in virtual life) with Facebook or blogging for hours every day, as some people do nowadays.But who am I to judge, as long as it makes you happy, then fine.

I´ve been visiting Shenzhen (China), Hong Kong and Taipei (Taiwan) over the last few days with work, and I can´t wait to get back home to Sara and Vilgot. Too bad teleportation doesn´t exist. I´ve been able to see some of the highlights in both Hong Kong and Taipei, but I hope to be able to go back for vacation (at least to Taiwan) in the future, because that country is just magnificent, and the people are the friendliest I´ve ever met (e.g. they opened the gym 1.5 hours earlier this morning for me to be able to run before leaving for the airport). However the best part of the trip was probably when speaking to Sara and Vilgot over Skype and I think I heard a “pappa” (or at least an attempt) for the first time, while he pointed at the computer screen where I was displayed. Very hard to understand how daddy could speak from the computer and that it wasn´t possible to give me a hug even though I was there (he tried to reach out to hug the computer)…

Adventure running in taipei...

The last 12 months have been the best of my life. And my silent and constant new years resolution to myself which I´ve had for the last 3 years, to try to make the coming year the best in my life (so far), has actually worked out so far. And I plan to make the coming year even better and hope and pray that this will be the case.

A few weeks ago we went to Nice for vacation. Since I had never been to France (other than in flight transit) it was a first both for me, Sara, Vilgot and Sara´s family. We stayed there for 9 days and had a really good time. One of the “objectives” of the trip was to complete Ironman France and try to qualify for Ironman Hawaii. Even though I missed my goal this time (of qualifying) there will be more chances, and I am really happy to have completed the Ironman race in Nice, because it´s one of the toughest courses for Ironman (crazy swim start with 2500 athletes, very hilly and technical bike ride, and a hot hot run) in the world. It´s also a very classical city for triathlon with one of the oldest races (started in the 80s, when Mark Allen used to dominate the dojo) in the world. I´m glad to have completed it, but I will not go back to race there again (at least not if I want to qualify for Hawaii). Next challenge will be Järnmannen in Kalmar for the 4^th year in a row, which is coming up in only 3 weeks. The goal is to beat my personal/club/Blekinge record from last year, but I guess the ultimate goal is to try to have fun in the meanwhile.

Half summer is gone already, but it´s been a good one so far. I´m looking forward to 6 months of paternity leave starting from 1^st of September. Something tells me I won´t have more time to put on blogging then so bye for now. And remember to live your life to 100% (which of course means different things to you than to me) because it´s the only life we´ve got. At least on earth.

Ironman France 2011

Man kunde nästan ta på spänningen, förväntan och nerverna på morgonen innan start. Det skulle bli en varm dag, utan någon vind eller speciellt stora vågor. 2500 atleter, alla med en egen livssituation och anledning att stå här på stenstranden, men med samma mål just idag, trängdes i vattnet under uppvärmningen. Jag hade haft problem under morgonen med en glappande ventilförlängare på framdäcket, och trodde ett tag att jag skulle få ge upp innan det hade börjat, eftersom jag inte hade något reservhjul, och sannolikheten att någon okänd medtävlande skulle låna ut ett eventuellt framhjul var sjukt liten. Men till slut verkade det som om luften stannade kvar och ventilen hade låst sig. Jag var fortfarande inte övertygad om att glappet skulle klara den bergiga och stötiga cyklingen som väntade, men jag hade inte så mycket att välja på så gick ner mot simstarten, sa lycka till till Pär, som såg taggad ut, och försökte hitta en bra placering någonstans i mitten av 1.02-gruppen. Jag kände att jag borde kunna simma på runt 1.02, och det hade jag säkert kunnat om jag istället ställt mig längst fram i en av de långsammare grupperna istället (tips för nästa gång), för kaoset vid start var totalt. Jag trodde för ett tag att jag skulle drunkna. Vågade inte sätta ner huvudet och simma normalt pga risken för sparkar, bröstsim skulle antagligen göra att jag kickade personerna bakom mig, och att trampa vatten några sekunder för att hämta andan fanns inte på kartan med mängden atleter som befann sig bakom. Jag hade kunnat bryta där och då, men tanken på att de sista 6 månadernas träning var ämnade just för denna dag, och att vi hade åkt så långt gjorde att jag fortsatte. Efter 10 minuter spred fältet ut sig något, och man kunde börja simma med normala armtag och andning. Jag hade dock helt tappat fokus, och orkade mentalt inte pressa mig själv att simma på toppen av min förmåga. Så jag cruisade de resterande 3500 metrarna in till T1, tog det lugnt genom växlingen och bestämde mig för att göra en mental omstart så fort jag kommit på cykeln.

Det fanns fortfarande luft i framdäcket så jag tryckte på i bra tempo de första 2 milen av platt cykling. Passerade nog några hundra personer vilket var ganska kul. I alla fall något positivt med att simma långsammare än normalt. Efter 4 mil kom Pär ikapp mig, han hade kört på bra både uppför och nerför och tagit in ca 1 minut sedan T1. Vi snackade lite, höll ihop ett tag, men under en brant nerförskörning vågade jag inte hänga på (ja, han körde som en galning, och i tempobågen till råga på allt). Jag jagade ikapp igen i nästa uppförskörning och vi höll ihop ett tag till. Jag kände dock där och då att skulle jag tappa så mycket i varje brant och kurvig nerförskörning så skulle det bli svårt att köra på 5.15-5.20 som jag hade satt som ungefärligt mål. Cyklingen var väldigt mycket mer teknisk än jag hade förväntat mig, och med Sverige som enda träningsbas är det helt omöjligt att bli bra på serpentinkörning, även om uppförsklättringarna inte oroade mig så mycket. Men strategin att jaga ikapp de som hade kört ifrån mig nerför i varje efterföljande uppförskörning höll bara ett tag, sen fick jag slå av lite på takten uppför. Dessutom hade jag huvudvärk och hade antagligen druckit för lite så vid varje station saktade jag ner rejält för att få med mig 2 nya vätskeflaskor + mycket energikakor och gels. Utsikten var magnifik, och jag tänkte redan då och där att det antagligen var sista gången jag cyklade i dessa berg så det var lika bra att njuta lite av vyerna när jag ändå hade chansen. Vid ett vändpunktsparti mötte jag Pär, och insåg snart att han hade fortsatt att köra bra och dra ifrån. Det spelade ingen roll hur hårt jag körde på de platta partierna och uppför, jag tappade uppenbarligen tid ändå. Vid ett tillfälle missbedömde jag en kurva i en nerförskörning och bakdäcket slirade rejält och jag trodde att jag skulle krasha. Jag klarade mig som tur var, men det var inte långt borta. Lance Armstrong skriver i sin bok ”Every second counts” att ”You can´t win a race on a descent, but you can lose one, and you can lose your life, too. I don´t want to lose my life, all I have, on a mountainside”. För mig, var det här, i nerförskörningarna som jag förlorade mitt race mot en Hawaii-kvalplats. Även om jag fortfarande höll hoppet uppe under hela cykelsträckan visste jag nog innerst inne att det skulle krävas en omänsklig löptid för att reparera den långsamma simningen och cyklingen. När jag växlade ut till löpningen stod klockan på 6.49. Att döma av förra årets kvaltider skulle det krävas runt 9.50 för att ta en plats i min åldergrupp (det visade sig efter loppet att det i år krävdes sub 9.37 så det var ju kört redan här, men det visste jag inte då) så jag tog en chansning och gick ut i tempo som skulle motsvara en 3-timmarsmara. Förra året i Kalmar höll det hela vägen, men med 30-gradig värme utan skugga och relativt tunga ben från mycket klättring på cykelsträckan, höll det bara halvvägs. Jag insåg då att kvalplats antagligen var kört, så jag saktade ner rejält, såg till att äta och dricka mycket, sprang på gräspartier där det fanns, och varvade löpningen med gång, allt för att spara benen. Djupt inom mig hade nämligen en tanke på att kunna köra Kalmars Järnman bara 6 veckor senare, om jag nu ändå inte skulle till Hawaii, börjat formas. Så det var ju lika bra att spara benen så mycket som möjligt. Att bryta var inget alternativ. Av respekt till alla som inte kan delta i en Ironman av någon anledning, och till alla som skulle vara supernöjda med min sluttid 10.38, är det mot mina principer att bryta av någon annan anledning än skada eller kollaps. Dessutom hade Sara, Vilgot och Saras familj hejat hela dagen för att se mig korsa mållinjen. Har bara brutit ett lopp en enda gång i mitt liv och det var Stockholm maraton 2007 där jag svimmade av värmeslag/vätskebrist. Men jag är övertygad om att när det kommer till att fullfölja saker så stämmer ordspråket ”en gång är ingen gång, två gånger är en vana”. Därför tänker jag fortsätta ta mig i mål, om jag så ska krypa sista biten.

Jag tog mig alltså i mål till slut efter 10.38, relativt fräsch i benen och ganska mätt av all energi jag hade tryckt i mig under sista 2 timmarna. En väldigt rolig och spännande upplevelse, trots alla jobbiga stunder under dagen. Jag rekommenderar definitivt denna tävling om man vill testa sina gränser utanför Sveriges gränser, men kommer antagligen inte köra den igen då det finns så många andra tävlingar som passar mig bättre. De 650 $ som jag hade växlat innan vi åkte till Nice för en eventuell startplats i Hawaii kommer att få ligga kvar i byrålådan tills vidare. Någon gång ska jag väl få användning för dem. Simma lugnt, trampa på och spring för livet!

Hawaii 2010 - recap, visst blir man sugen?

Kändisspotting efter 7:26 - Ö till Ö-filmen

Ö till ö 2010 from Swedish Mountain Film on Vimeo.

Race report Kalmar tri 2010

Det var något som saknades. Klockan var runt 6.00 och Pär och jag stod i kön till incheckningen. Kroppen kändes bra och lagom utvilad, all utrustning var i ryggsäcken eller på cykeln och maten i magen sedan en timme tillbaka. Det enda jag saknade var ”just idag är jag stark”-låten med Kenta som de alltid brukar spela innan start och som brukar få de sista sovande fjärilarna i magen att vakna till liv. Men å andra sidan är det ju ett gott betyg åt arrangören om just denna lilla detalj är det enda som man i efterhand har att anmärka på.

Det var kallt i vattnet, nästan för kallt, och en gnagande rädsla hos många av oss som skulle jaga personbästatider snarare än placeringar var att de skulle korta ner simningen, vilket hade förminskat ett eventuellt personbästa några snäpp. Men tack och lov fick man förmånen att slita sig igenom 3860 trånga, kalla men ändå sköna meter. Målet var att simma på 1.02 vilket skulle göra att jag hade 4.50 respektive 3.05 på mig för de andra disciplinerna med en total växlingstid på 3 minuter för att klara målet med stort M på sub 9 timmar som jag fokuserat på de senaste 10 månaderna. Men fick inte in någon direkt rytm i simningen förrän på 3e och 4e varvet pga trängseln, och när jag slog ett öga på klockan på väg upp från vattnet hade den runnit iväg till över 1.04, så jag ställde direkt in mig på att försöka plocka in den förlorade tiden genom att köra ganska hårt på första cykelvarvet och sen hitta tänkt tempo resten av varven. 6 flaskor, 3 Chrillekakor (receptet är inte hemligt BTW), 1 snickers, 5 gels, en AHR på 143-145 och 4.49 senare hängde jag cykeln på stället igen.

Jag hade ca 18 atleter framför mig vid växling, men det var jag inte medveten om i det läget, utan fokuserade bara på att kolla noga på klockan vad jag behövde göra maran på för att fortfarande ha chans på 9 timmar. 3.02.30, ok, det blir tufft, men inte omöjligt.

Benen kändes bra, och publikens stöd gjorde att jag fick upp en bra fart direkt. Efter att de första två kilometrarna hade gått på ca 3:40-tempo/km, vilket jag insåg inte skulle funka i längden, hittade jag ett bekvämt 4:10-tempo med pulsen ca 10 slag lägre (AHR 150) än förra året i ungefär samma tempo. Vinterns alla cykel- och löppass i strax under funktionströskeln hade gett resultat och jag kunde hålla det tänkta tempot på långt under den medelpuls jag hade satt upp som maxgräns. Första varvet kändes lätt och gick på runt 56 minuter. Jag började nu snegla på placeringar och märkte att jag hade runt 10 st framför mig. Jag tog in på i stort sett alla, även ledarna, vilket stärkte mitt självförtroende då kroppen fortfarande kändes helt ok och jag kunde hålla det tempo jag ville. Langning av Cecilia och Sara gjorde att jag slapp stanna till vid vätskestationerna, och jag tror att jag sparade minst 1-2 minuter bara på det.

Nu började det bli svårare och svårare att springa ifatt de som låg framför, och när jag väl kom ifatt la jag mig bakom några sekunder, hämtade andan lite och sen tryckte på så att de inte skulle få för sig att ta rygg och hitta oanade krafter till en tempoökning. Jag var inte säker på att jag hade räknat rätt men efter 2 av 3 varv var jag ganska övertygad om att jag hade tagit mig upp till 5e-platsen. Jag visste att topp-4 hade ett ganska stort försprång och att jag snarare skulle fokusera på att se till att ta mig i mål under 9 timmar istället för att jaga fler ryggar. Bakåt kändes det relativt lugnt också så målet var bara att undvika kramp men ändå hålla uppe steget, tempot och huvudet den sista halvtimmen in mot mål. Med 2 km kvar kände jag att jag hade min måltid som i en liten box. Av ren glädje råkade jag öka takten lite, vilket direkt gav mig krampkänning i vaderna. Fokus fokus fokus, avslappnat och med bra stegfrekvens.

Den långa upploppsrakan som var ny för i år hade jag redan innan drömt sköna drömmar om.

Publikens jubel, vissheten om att det mål som jag för 10 månader sedan hade satt upp och har haft som morot under varje träningspass som varit jobbigt och känslan av att veta att jag var på väg mot en femteplats i SM i Ironman gjorde att gåshuden började göra sig påmind. Jag viskade ett kort TACK till gud som jag visste varit med under dagen. Vinkade åt hejaklacken som hade hoppats, hejat, peppat, langat och väntat hela dagen. 8.58.16 stannade den officiella klockan på. Magisk känsla. Glufsade i mig diverse godsaker från post-racebordet, tackade min hejaklack och tog ett segerdopp med kläder och skor direkt från hamnkajen. Mission accomplished.

The official Kalmar tri movie

The official Kalmar tri movie 2010. After 2.22 you can catch a glimpse of me running from the swim end towards my bike. Might write a short story about the race when I get some inspiration.

SVT från Kalmar triathlon 2010

Jippi

hedersvärd utmärkelse

Simcamp med Colting och Pasi

Full av nya intryck, proppmätt av en stor portion lunch, och inspirerad till tusen att ta mig an utmaningen att ta nästa steg mot Sverigeeliten i långdistanstriathlon, lämnade jag Herrljunga igår eftermiddag. 2,5 dygn enbart fokuserade på att bli en bättre simmare, i sällskap med andra tri- och träningsnördar, ingen dator, inget jobbande, ingen TV, inget annat att göra (Herrljunga är inte världens centrum precis) än att snacka träning, simma, äta och sova. Skönt att för en gångs skull ta sig tid att stretcha ordentligt, ta en tupplur efter lunch innan nästa träningspass, få mat serverad direkt efter passen och bara fokusera på en sak. Att bli mer lik en fisk. Och med två av Sveriges mest rutinerade triathleter på bassängkanten kunde det ju inte bli annat än kul och inspirerande.

Tack Sara m familj för chansen att få spendera 10 000m i poolen med andra nördar, ivrigt påhejad av två legender. Förvandlingen från medelmåttig simmare till någon att räkna med även under första halvan av tri-tävlingar har börjat. Se upp i vattnet nästa sommar.

Hawaii 2011 - Lance and I head to head?

Ja, man kan ju alltid drömma...

The grand slam of triathlon

http://ironman.com/

http://www.ironmantalk.com/IMTalk/KonaSuperSpecial.html

Intervjuer med proffsen av mina favvo-podcastare, IM Talk.

Karlskrona triathlon

Dags att testa om du inte gjort det! Alla är välkomna!

Kalmar Järnmannen - nu är du filmstjärna bro

Kalmar Järnmannen - under ytan

Hur hamnade jag här? Ja, det var i stort sett min enda tanke där på prisutdelningen, morgonen efter den där dagen som jag kommer minnas för resten av mitt liv. Dagen då över 550 vältränade, superpeppade och kolhydratladdade atleter ställde väckarklockan på 5.00 för att ta sig ett gemensamt och pulsrusande morgondopp i Kalmarsunds vågrika vatten. Efter att ha hälsat på och sagt ”bra kört” till Sveriges triathlonelit i form av de 7 herrar som lyckades slå mig i SM-klassen som av någon anledning hade hamnat på samma scen som jag, så kunde jag till och med njuta av de stela stapplande stegen nerför scentrappan, blodblåsorna på tårna som gjorde sig påminda för varje steg jag tog och den stela nacken. Smärtan under och efter tävling är liksom en del av helhetsupplevelsen, och utan den skulle man inte känna att det man lyckats fullfölja hade varit tillräckligt utmanande. Kalla mig fakir, men viss typ av smärta är faktiskt njutbar. När kroppens alla delar samspelar mot ett och samma mål, trots att alla nervsignaler till hjärnan skriker hjälp, då känner jag att jag lever.

Jag njöt av stämningen redan innan startskottet gick av. På något sätt kände jag mig hemma bland mina medkombattanter, en känsla som aldrig infunnit sig ordentligt innan på någon tri-tävling. Det var det här som jag hade sett fram emot ända sedan jag korsade mållinjen för nästan exakt ett år sedan. Det var dags nu. Det var trångt och man kunde riktigt känna både förväntningar och våtdräktsinklädda kroppar runt sig. Efter ett tag lossnade det, och jag kom in i en bra rytm. Det var motvågor (?) stora delar av banan, och på andra varvet började jag känna mig aningen yr, säkert både pga guppandet och att jag var kall om pannan. Men trots allt hade jag en positiv känsla genom hela simningen och lyckades förbättra min tid från förra året med 8 min.

Tog det ganska lugnt i växlingen för att få på mig strumpor och torka fötterna lite grann för att undvika skavsår senare under dagen. Det tog ett tag att komma in i cykelflowet som infann sig efter kanske 2 mil eller så. En hel del motvind gjorde det aningen tyngre än vad det hade behövt vara om det varit mindre blåst. Men motvind är ju bara motvind på ett håll, och medvind på det andra, så när vändpunkten var nådd efter 3 mil kunde jag trumma på i hög fart på låg puls och återhämta mig lite. Det var en skön känsla att komma in för varvning efter 6 mil och se hela stora hejaklacken mana på mig inför ett andra varv. Jag lät känslan styra farten precis som under de sista tre månadernas träningspass som jag kört helt utan cykeldator. Tror att man lär känna sin kropp bättre genom att bara känna efter vad som är lagom tempo istället för att vara slav under en hastighetsmätare. Efter 13 mil högg det till i utsidan av högerknät. Jag blev riktigt rädd, och många tankar hann flyga igenom mitt huvud under de följande kilometrarna. Skulle jag bli tvungen att bryta? Jag växlade ner lite och ökade kadensen istället, men det släppte inte. Dags att ta till plan B. Efter en snabb bön om hjälp, släppte värken mirakulöst, och lycklig av att inte vara ensam i kampen mot målet, avslutade jag bra och klarade min måltid med 5 sekunder till godo. 17 min snabbare än förra året.

Dags att försöka sig på konststycket att växla snabbast av alla. En helt meningslös ”tävling i tävlingen” men ändå roligt att ha lite delmål på vägen för att hålla fokus uppe. 44 sekunder senare var jag ute på relativt pigga ben i löpspåret med dagens näst snabbaste växling bakom mig. Med ytterligare hejningar i ryggen tog jag mig an första löpvarvet och försökte paca mig själv mot tävlingens ledare Ted Ås genom att efter varje vändpunkt eller varning räkna ut om jag tog eller tappade tid på honom. Under första två varven tog jag in några sekunder för varje gång jag mötte honom. Clas Björling som nu låg tvåa gick snabbare än jag, det märkte jag direkt. Första varvet kändes lätt, och strategin var att försöka slappna av i så stor utsträckning som möjligt och bara lita på att löpsteget fanns där trots stela ben. Så fort jag ”glömde bort” att slappna av kände jag att krampen var nära, vilket fick mig att slappna av igen. Mycket sportdryck, cola och chips för att hålla saltbalansen uppe och ge kroppen lite välbehövligt koffein för att hålla sig pigg. Och minst en mugg vatten över huvudet på varje station för att hålla huvudet kallt i den stekande eftermiddagssolen. Skönt att se klubbkamraterna kämpa på och när jag under sista varvet äntligen fick syn på lillebror Fredrik som jag de senaste timmarna inte sett till en enda gång på varken cykeln eller i löpspåret och var ganska orolig för, så kunde jag slappna av och fokusera på att ta mig i mål på en löptid som var 13 minuter snabbare än förra året. Placeringar hade jag inte någon koll på över huvud taget men jag kostade på mig ett litet glädjevrål när jag korsade mållinjen med 40 min kapade från förra året. Nöjd med att ha lyckats få ut 100% av min kapacitet på exakt rätt dag. Det var inte förrän en stund senare jag insåg att jag just hade tagit en 8e plats på SM. 81585 hjärtslag, 8600 kcal (enligt pulsklockan) och ett antal svettdroppar efter mitt tidiga morgondopp fick jag äntligen slänga mig i havet igen. Årets skönaste bad.

Det är så lätt att fastna i siffror både under och efter tävlingar som denna. Splittider hit, pulsslag dit, och placeringar både hit och dit. Men vad spelar siffrorna för roll. Upplevelsen är så mycket mer än så, och känslan av att kunna prestera maximalt när det verkligen gäller, och ha gott sällskap av över 500 andra med exakt samma mål och hejaklack som bara vill bära en fram med sina hejarop och lyckönskningar, det är mäktigt. Man kan lära sig mycket om sig själv och om livet i stort under en dag som denna. Dagen då allt föll på plats och jag fick chans att visa för mig själv och alla andra att bara man vill någonting tillräckligt mycket så är ingenting omöjligt.

Ode to cycling

5 timmar, 1 punktering, en störtskur, ~4000 kalorier senare. Underbara upplevelser tillsammans med team-polarna. Solnedgång bakom molnen, tysta, regndränkta sädesfält. Hjärtslag i takt med cykeltramp, flåsande, brännande lårmuskler, fartvind, fågelkvitter. Fartfyllt, fridfullt, jobbigt och avslappnande på samma gång. Dags att däcka i soffan med en triathlontidning...

Dagen då allt föll på plats

Sövde triathlon. En halv Ironman. Det började på värsta tänkbara sätt. En vass sten på Sövdesjöstranden råkade ligga precis där jag satte högerfoten efter bara ett par steg ut i vattnet och det brände till ordentligt. Jag kom igång i ett behagligt simtempo direkt, men foten värkte för varje kick jag gjorde. Mot slutet av det första av två varv hade jag lyckats förtränga att jag hade ont i foten, antagligen hade hjärnan börjat pumpa ut tillräckligt med endorfiner för att jag inte skulle känna skärsåret längre. Och ett sår på foten skulle inte få stoppa mig nu. I bättre form än någonsin och med målen att göra en totaltid på neråt 4.20, slå klubbrekord, ta en topp 5-placering och se till att försöka ha snabbaste löpsplit av alla.

Simningen var behaglig och jag hittade relativt bra fötter att gå på hela tiden. Vid varvning kom Fredrik N ifatt mig och jag tog rygg (eller snarare fötter) på honom. Med tanke på senaste veckans lite svalare väder hade vattentemperaturen sjunkit till 19 grader, och det var jag väldigt glad för eftersom våtdräkten är en halvtaskig simmares bästa kompis och gränsen för när det är tillåtet att använda den är 21 grader. Vid yttersta bojen tappade jag Fredriks fötter pga en dålig bojpassering, samtidigt blev det lite trångt så jag fick stanna upp lite för att inte bli sparkad. Jag försökte förgäves fånga in Fredrik igen, men lyckades aldrig och stapplade upp ur vattnet några sekunder efter bästa KSS-simmare för dagen efter 32:37. Påhejad på stranden av Emelie, Ronny, Andreas, Pontus mfl kändes allt bra, och växlingen till cykeln gick relativt smidigt (1:06). Kostade på mig att dra på ett par strumpor också för att undvika skavsår. Ut på cyklingen, påhejad av Sara, Irene, pappa och Charlotte, kändes allt bra. Jag passerade några redan under första halvmilen, men hade inte en chans att hänga på när Petter (som skulle ta en andraplats till slut) blåste förbi några minuter in på cyklingen.

Motvinden och två sega uppförsbackar på vägen ut mot vändpunkten var väl det enda som kändes aningen tungt, men överlag flöt allt på bra under första delen av cyklingen. Alltid kul att se hur långt efter täten man ligger när man börjar möta de bästa strax innan vändpunkten. Jag vet inte exakt, men jag tror att jag var runt 5 min efter, vilket inte är så farligt med tanke på hur långt efter de bästa simmarna jag brukar vara i början på cykelmomentet. Det fina vädret höll i sig, och det var precis lagom varmt. Lite blåsigt, men inte värre än man kan förvänta sig på de skånska fälten. En otroligt fin och omväxlande cykelbana som jag faktiskt försökte njuta så mycket som möjligt av. Jag kände mig stark under i stort sett hela cykelmomentet och sparade lite på krafterna när tillfälle gavs. Medvinden och ett par långa nerförsbackar på tillbakavägen gjorde att jag kunde vila benen och ändå hålla i stort sett samma fart som om jag hade trampat på. Mot slutet av cyklingen vid sista vändningen försökte jag räkna in hur många jag hade framför mig och kom fram till att jag låg på en 12e plats totalt. Flera av kombattanterna framför vara bara 2-3 minuter före så jag visste att jag skulle ha bra chans att ta dem på löpningen. Hoppade av cykeln efter 90 km på 2:26:31. 7e snabbaste cykeltid.

En snabb växling (näst snabbaste av alla efter Kristian Hallsten, tom snabbare än T2-mästaren Pär F) på 42 sekunder och sen bar det iväg ut på löpningen. Jag tror jag passerade 2 man bara under växlingsmomentet och speakern kommenterade när jag sprang ut att ”Christian Malmström från Karlskrona Simsällskap växlar väldigt snabbt”. Direkt passerade jag ytterligare 2 man under första löpkilometern. Jag försökte springa snabbt men kontrollerat för att inte förhasta mig i jakten på en topp-5-placering. Tålamod brukar löna sig och hellre ett jämnt tempo genom hela löpmomentet än ett snabbt första varv och tre långsammare. Ivrigt påhejad av den samlade hejaklacken under flera delar av löpbanan kändes allt bra även om jag kände mig väldigt hungrig och kände lite krampkänningar i låren. Med tanke på att jag bara hade druckit vatten och Dextropur (druvsocker) löst i vatten under cyklingen tillsammans med några geler så började jag fundera på om krampkänningen kanske berodde på att jag hade fått i mig för lite salt längs vägen. Jag började dricka sportdryck på varje vätskestation och det hjälpte för några kilometer senare kändes det bra igen. Första varvet av fyra gick på 19:45, jag hade kommit igång direkt med bra löpfart (tacka brickpassen för det) och började närma mig några löpare framför. Nu började löpbanan fyllas med folk som var ute på sitt första varv och vissa av dem höll ganska bra fart så det var helt omöjligt att veta om det var någon som var lika långt som jag eller någon som hade sprungit ett varv mindre när jag passerade löpare efter löpare. De enda två jag hade koll på var Kristian Hallsten och den där snabbe cyklisten (Petter) som hade bränt om mig på cykelmomentet men de båda låg alldeles för långt framför för att jag skulle kunna jaga dem. Passerade kvartsmaran på runt 40:15, kunde fortfarande hålla i stort sett samma tempo men hade ingen koll alls på var jag låg resultatmässigt. Ingen annan verkade veta heller, för jag frågade både funktionärer och hejaklack när jag passerade, men jag tror inte ens speakern på tävlingsområdet hade koll på hur totalställningen såg när det var 1-2 varv kvar av löpningen.

Utan att ha någon speciell att jaga var det tanken på att försöka prestera dagens snabbaste löpsplit av alla som fick mig att hålla tempot uppe. Pappa pacade mig mot ledaren (Kristian H) och rapporterade varje varv att jag sprang jämnt med honom. Så jag tänkte att om jag håller i och kostar på mig en liten spurt på slutet så kanske det räcker för att lyckas med det delmålet. Det var inspirerande att se så många KSSare kämpa på och vi gjorde vad vi kunde för att heja på varandra när vi möttes eller passerade varandra. Pär, Per, Angelica, Fredrik N och Fredrik Å, bra kämpat. Speciell eloge till lillebror Fredrik och Angelica som gjorde bra prestationer på sina triathlondebuter. Bra kört också Fredrik N som kämpade på så länge foten och benen tillät och de eviga kombatanterna Pär och Per som båda krossade 5-timmarsmålet. Spurt på upploppet ackompanjerad av hejaklacken (tack för stödet), Fredrik N med 3 fingrar i luften och speakern som nu insett att jag var på väg mot mål. Lycklig trippade jag i mål efter sista halvmaran på 1:21:19, dagens snabbaste löpsplit och en total 3e plats. Klubbrekord på 4:22:13 som grädde på moset. Två vattenmelonsklyftor, en banan, vatten, en varm dusch, behandling av skärsåret och ett antal verbala ”ryggdunkningar” senare var det dags för prisutdelning. Surrealistisk känsla att få kliva upp på prispallen (resultat) i en nationell triathlontävling bredvid folk som Kristian Hallsten och Terese Omme. Vad som började som ett mellanår för att löpningen kändes för monoton, har blivit en passion, och med passion kan man flytta berg. Dags att fokusera på nästa berg, Ironman i Kalmar om 3 veckor. Då ska jag vara fit for fight igen, eller kanske t.o.m fitter for fight!

Born to run - but not to swim

Med ´Tourbilen´ från förra bloggposten gav vi oss i iväg i lördags. 4 glada och morgonpigga KSSare med cyklarna på taket, matsäcken packad och humöret på topp. Tredje deltävlingen i Powerade Svenska Cupen i triathlon (Örserum) var dagens mål, den andra tri-tävlingen för i år för min del, även denna på olympisk distans (1500m/40km/10km). Med två veckors strålande sol var det kanske inte så oväntat att vattentemperaturen i sjön där simsträckan låg var över gränsvärdet 21 grader, vilket för oss halvkassa simmare som lever på våtdräktens flytkraft inte var speciellt bra. Samma sträcka som för 4 veckor sedan (1500m), 3 min långsammare simtid, katastrofalt dåligt. Efter 27 min var simningen överstökad, nu kom nästa problem med att våtdräkten inte satt på kroppen. Tröja och nummerlapp skulle tas på under växlingen. Hur lång tid tar det att ta på en tight tröja på en blöt överkropp när man är lite halvstressad? För lång tid.

Nåväl, dags att ut och rasta kolfiber-hästen. Några sjuka backar (med Svenska mått mätt) längs cykelbanan gjorde att det var väldigt svårt att komma in i ett bra tempo och bara ligga (sedan när ligger man och cyklar?) och mala på. Backarna sög rejält i benen uppför, och nerför vågade jag inte ligga i bågen hela tiden eftersom det hade börjat regna (2 veckors sol, och så regnar det under just de 2 timmar när tävlingen går) och hastigheten nog gick upp mot 60km/h. Nerförsback, regn, skarp kurva = ha händerna på bromsarna. Cyklingen var tung och tog också ca 3 min längre tid än beräknat. Så med två grenar avklarade visste jag redan att två av dagens mål var körda. Klubbrekordet var i det läget onåbart och tiden 2.08 som jag tror jag skulle kunna klara under normala förhållanden var ännu mer avlägset. Dags att se till att dagens tredje målsättning klarades av iallafall, vilket var att ha topp3 snabbaste löptid av alla.

Löpningen kändes bra direkt. Första kilometern gick på 3.20 och jag plockade ett antal placeringar redan under det första av 4 varv. Påhejad av coach och träningskompis Fredrik som skrek tidsangivelser till folk framför ångade jag på och passerade halvvägs efter 18.01. Sista två varven öste regnet ner men jag fortsatte ånga på och lyckades med konststycket att för första gången göra en sk ´negative split´ under löpmomentet. Alltså springa andra halvan snabbare än första. Efter 35.37 korsade jag mållinjen på en total 10e plats och med dagens näst snabbaste löpsplit. Bra formbesked inför nästa helgs halv-IM (1900m/90km/21km) i Sövde. Då blir det en ny attack på klubbrekordet på den distansen. Ska försöka ta en topp 5 placering också och tredje målet är att njuta av dagen, heja på lagkamrater längs vägen och ha snabbaste löptid av alla (ok det var kanske 3 mål i ett). Sawadee.