IRL...

...but back IVL at least one more time because there is nothing else to do on my 11 hour flight from South East Asia back to Frankfurt/Copenhagen (prepare for a long post). Ever since our son was born almost 11 months ago I´ve become very cautious about putting my time only on things that in the long run brings value or allows me to use life fully in the moment. Spending time writing blogs might give some value to whoever will read it, but is not really something I´ve prioritized during the last year as you might have noticed. This may be the last post, or not, we will see. But I am really happy to spend 100% of my time IRL (in real life) rather than getting stuck IVL (in virtual life) with Facebook or blogging for hours every day, as some people do nowadays.But who am I to judge, as long as it makes you happy, then fine.

I´ve been visiting Shenzhen (China), Hong Kong and Taipei (Taiwan) over the last few days with work, and I can´t wait to get back home to Sara and Vilgot. Too bad teleportation doesn´t exist. I´ve been able to see some of the highlights in both Hong Kong and Taipei, but I hope to be able to go back for vacation (at least to Taiwan) in the future, because that country is just magnificent, and the people are the friendliest I´ve ever met (e.g. they opened the gym 1.5 hours earlier this morning for me to be able to run before leaving for the airport). However the best part of the trip was probably when speaking to Sara and Vilgot over Skype and I think I heard a “pappa” (or at least an attempt) for the first time, while he pointed at the computer screen where I was displayed. Very hard to understand how daddy could speak from the computer and that it wasn´t possible to give me a hug even though I was there (he tried to reach out to hug the computer)…

Adventure running in taipei...

The last 12 months have been the best of my life. And my silent and constant new years resolution to myself which I´ve had for the last 3 years, to try to make the coming year the best in my life (so far), has actually worked out so far. And I plan to make the coming year even better and hope and pray that this will be the case.

A few weeks ago we went to Nice for vacation. Since I had never been to France (other than in flight transit) it was a first both for me, Sara, Vilgot and Sara´s family. We stayed there for 9 days and had a really good time. One of the “objectives” of the trip was to complete Ironman France and try to qualify for Ironman Hawaii. Even though I missed my goal this time (of qualifying) there will be more chances, and I am really happy to have completed the Ironman race in Nice, because it´s one of the toughest courses for Ironman (crazy swim start with 2500 athletes, very hilly and technical bike ride, and a hot hot run) in the world. It´s also a very classical city for triathlon with one of the oldest races (started in the 80s, when Mark Allen used to dominate the dojo) in the world. I´m glad to have completed it, but I will not go back to race there again (at least not if I want to qualify for Hawaii). Next challenge will be Järnmannen in Kalmar for the 4^th year in a row, which is coming up in only 3 weeks. The goal is to beat my personal/club/Blekinge record from last year, but I guess the ultimate goal is to try to have fun in the meanwhile.

Half summer is gone already, but it´s been a good one so far. I´m looking forward to 6 months of paternity leave starting from 1^st of September. Something tells me I won´t have more time to put on blogging then so bye for now. And remember to live your life to 100% (which of course means different things to you than to me) because it´s the only life we´ve got. At least on earth.

Ironman France 2011

Man kunde nästan ta på spänningen, förväntan och nerverna på morgonen innan start. Det skulle bli en varm dag, utan någon vind eller speciellt stora vågor. 2500 atleter, alla med en egen livssituation och anledning att stå här på stenstranden, men med samma mål just idag, trängdes i vattnet under uppvärmningen. Jag hade haft problem under morgonen med en glappande ventilförlängare på framdäcket, och trodde ett tag att jag skulle få ge upp innan det hade börjat, eftersom jag inte hade något reservhjul, och sannolikheten att någon okänd medtävlande skulle låna ut ett eventuellt framhjul var sjukt liten. Men till slut verkade det som om luften stannade kvar och ventilen hade låst sig. Jag var fortfarande inte övertygad om att glappet skulle klara den bergiga och stötiga cyklingen som väntade, men jag hade inte så mycket att välja på så gick ner mot simstarten, sa lycka till till Pär, som såg taggad ut, och försökte hitta en bra placering någonstans i mitten av 1.02-gruppen. Jag kände att jag borde kunna simma på runt 1.02, och det hade jag säkert kunnat om jag istället ställt mig längst fram i en av de långsammare grupperna istället (tips för nästa gång), för kaoset vid start var totalt. Jag trodde för ett tag att jag skulle drunkna. Vågade inte sätta ner huvudet och simma normalt pga risken för sparkar, bröstsim skulle antagligen göra att jag kickade personerna bakom mig, och att trampa vatten några sekunder för att hämta andan fanns inte på kartan med mängden atleter som befann sig bakom. Jag hade kunnat bryta där och då, men tanken på att de sista 6 månadernas träning var ämnade just för denna dag, och att vi hade åkt så långt gjorde att jag fortsatte. Efter 10 minuter spred fältet ut sig något, och man kunde börja simma med normala armtag och andning. Jag hade dock helt tappat fokus, och orkade mentalt inte pressa mig själv att simma på toppen av min förmåga. Så jag cruisade de resterande 3500 metrarna in till T1, tog det lugnt genom växlingen och bestämde mig för att göra en mental omstart så fort jag kommit på cykeln.

Det fanns fortfarande luft i framdäcket så jag tryckte på i bra tempo de första 2 milen av platt cykling. Passerade nog några hundra personer vilket var ganska kul. I alla fall något positivt med att simma långsammare än normalt. Efter 4 mil kom Pär ikapp mig, han hade kört på bra både uppför och nerför och tagit in ca 1 minut sedan T1. Vi snackade lite, höll ihop ett tag, men under en brant nerförskörning vågade jag inte hänga på (ja, han körde som en galning, och i tempobågen till råga på allt). Jag jagade ikapp igen i nästa uppförskörning och vi höll ihop ett tag till. Jag kände dock där och då att skulle jag tappa så mycket i varje brant och kurvig nerförskörning så skulle det bli svårt att köra på 5.15-5.20 som jag hade satt som ungefärligt mål. Cyklingen var väldigt mycket mer teknisk än jag hade förväntat mig, och med Sverige som enda träningsbas är det helt omöjligt att bli bra på serpentinkörning, även om uppförsklättringarna inte oroade mig så mycket. Men strategin att jaga ikapp de som hade kört ifrån mig nerför i varje efterföljande uppförskörning höll bara ett tag, sen fick jag slå av lite på takten uppför. Dessutom hade jag huvudvärk och hade antagligen druckit för lite så vid varje station saktade jag ner rejält för att få med mig 2 nya vätskeflaskor + mycket energikakor och gels. Utsikten var magnifik, och jag tänkte redan då och där att det antagligen var sista gången jag cyklade i dessa berg så det var lika bra att njuta lite av vyerna när jag ändå hade chansen. Vid ett vändpunktsparti mötte jag Pär, och insåg snart att han hade fortsatt att köra bra och dra ifrån. Det spelade ingen roll hur hårt jag körde på de platta partierna och uppför, jag tappade uppenbarligen tid ändå. Vid ett tillfälle missbedömde jag en kurva i en nerförskörning och bakdäcket slirade rejält och jag trodde att jag skulle krasha. Jag klarade mig som tur var, men det var inte långt borta. Lance Armstrong skriver i sin bok ”Every second counts” att ”You can´t win a race on a descent, but you can lose one, and you can lose your life, too. I don´t want to lose my life, all I have, on a mountainside”. För mig, var det här, i nerförskörningarna som jag förlorade mitt race mot en Hawaii-kvalplats. Även om jag fortfarande höll hoppet uppe under hela cykelsträckan visste jag nog innerst inne att det skulle krävas en omänsklig löptid för att reparera den långsamma simningen och cyklingen. När jag växlade ut till löpningen stod klockan på 6.49. Att döma av förra årets kvaltider skulle det krävas runt 9.50 för att ta en plats i min åldergrupp (det visade sig efter loppet att det i år krävdes sub 9.37 så det var ju kört redan här, men det visste jag inte då) så jag tog en chansning och gick ut i tempo som skulle motsvara en 3-timmarsmara. Förra året i Kalmar höll det hela vägen, men med 30-gradig värme utan skugga och relativt tunga ben från mycket klättring på cykelsträckan, höll det bara halvvägs. Jag insåg då att kvalplats antagligen var kört, så jag saktade ner rejält, såg till att äta och dricka mycket, sprang på gräspartier där det fanns, och varvade löpningen med gång, allt för att spara benen. Djupt inom mig hade nämligen en tanke på att kunna köra Kalmars Järnman bara 6 veckor senare, om jag nu ändå inte skulle till Hawaii, börjat formas. Så det var ju lika bra att spara benen så mycket som möjligt. Att bryta var inget alternativ. Av respekt till alla som inte kan delta i en Ironman av någon anledning, och till alla som skulle vara supernöjda med min sluttid 10.38, är det mot mina principer att bryta av någon annan anledning än skada eller kollaps. Dessutom hade Sara, Vilgot och Saras familj hejat hela dagen för att se mig korsa mållinjen. Har bara brutit ett lopp en enda gång i mitt liv och det var Stockholm maraton 2007 där jag svimmade av värmeslag/vätskebrist. Men jag är övertygad om att när det kommer till att fullfölja saker så stämmer ordspråket ”en gång är ingen gång, två gånger är en vana”. Därför tänker jag fortsätta ta mig i mål, om jag så ska krypa sista biten.

Jag tog mig alltså i mål till slut efter 10.38, relativt fräsch i benen och ganska mätt av all energi jag hade tryckt i mig under sista 2 timmarna. En väldigt rolig och spännande upplevelse, trots alla jobbiga stunder under dagen. Jag rekommenderar definitivt denna tävling om man vill testa sina gränser utanför Sveriges gränser, men kommer antagligen inte köra den igen då det finns så många andra tävlingar som passar mig bättre. De 650 $ som jag hade växlat innan vi åkte till Nice för en eventuell startplats i Hawaii kommer att få ligga kvar i byrålådan tills vidare. Någon gång ska jag väl få användning för dem. Simma lugnt, trampa på och spring för livet!

Kändisspotting efter 7:26 - Ö till Ö-filmen

Ö till ö 2010 from Swedish Mountain Film on Vimeo.

Ö till Ö

För att flytta fram sina gränser och utvecklas som person bör man varje år göra något med skräckblandad förtjusning. Det har varit mitt motto de senaste åren. Att övervinna ”skräcken” gör att man flyttar fram vad man tidigare trodde var möjligt, och förtjusningen gör att man kan njuta lite av livet på ett nytt sätt. Årets upplevelse enligt detta motto var Ö till Ö. Vad som började som ett vad i en bar i Stockholms skärgård för sex år sedan, har förvandlats till en av världens tuffaste och mest unika tävlingar i oslagbar skärgårdsmiljö (känner ni igen storyn? Det var väl just så det sägs att Ironman på Hawaii uppkom i slutet på 70-talet). En bra story gör ju bara tävlingen mer mytomspunnen, och 80 st 2-mannalag stod på startlinjen i Sandhamn kl 6.00 i måndags morse. Och vilken dag det blev. Vädret var perfekt och vattentemperaturen runt 15 grader, vilket var behagligt. Rikard och jag hade lagt upp taktiken kvällen innan, tryckt i oss varsin 200g chokladkaka efter en tidig middag och lagt oss vid 8.

Redan under första långsimningen lyckades vi navigera fel och sikta på fel ö, vilket gjorde att vi tappade 11 minuter till tätlagen. Just då kändes det lite frustrerande, men samtidigt ganska skönt att slippa dras med i deras ursinniga tempo. Dessutom kunde vi ju under i stort sett hela dagen plocka placeringar istället för att tappa dem ju längre loppet gick, eftersom vi hade hamnat långt bak i fältet. Vyerna var breathtaking, vi kände oss starka och fulla av energi. Jag fick kämpa under långsimningarna för att hänga med Rikard, som var superstark i vattnet. Vid flera tillfällen fick han stanna upp lite, släppa upp mig på sina fötter, och sen fortsätta trycka vatten bakåt. De snabbaste lagen hade alla valt att köra med paddlar, men vi hade valt att köra så lätt som möjligt och rationaliserat bort allt utom obligatorisk utrustning.

Vi hade kul, småsnackade med varandra och andra lag som vi passerade, tryckte i oss gel, försökte dricka på de få ordentliga stigar som fanns på öarna, då resten av löpningen gick i obanad terräng där det hade varit direkt livsfarligt att försöka sig på att plocka upp flaskan och dricka. Totalt skulle vi avverka 11 km i vattnet och 55 på land. Jag hade aldrig simmat längre än 6km på en och samma dag, och bara en gång tidigare i livet sprungit längre än 55km. Däri låg utmaningen.

Under en av de längre simsträckorna efter kanske sex timmars tävlande, fick jag krampkänning i låren, hade stora problem att hänga med i Rikards tempo och började frysa. Min första tanke var ALDRIG MER Ö TILL Ö, men antagligen för att jag har lärt mig att vara vän med smärtan och svårigheten i sådana här situationer, var min andra tanke NJUT AV STUNDEN, DU KANSKE ALDRIG MER SKA GÖRA DETTA. Om det är något jag vill få ut av att hålla på med de uthållighetssporter som jag gör förutom ett längre liv pga min aktiva livsstil och det roliga jag har för stunden, så är det just denna inställning, som jag försöker ta med mig till andra situationer i livet när det kan kännas tungt.

Efter sju timmar kom vi fram till Ornö som skulle bjuda på dagens längsta sammanhängande löpsträcka på 17 km. Solen hade tittat fram, det stekte rejält på oss och Rikard hade svårt att få i sig tillräckligt med vätska, vilket självklart satte sina spår under en långlöpning i våtdräkt. Vi saktade ner ganska rejält ett tag för att istället kunna avsluta starkt och ta oss i mål. Hade vi nu tagit oss så här långt, lämnat våra familjer för att uppfylla våra egna drömmar, och satt höga förväntningar på oss själva att klara av denna nya utmaning, var det inte värt att chansa på att vi inte skulle kunna ta oss i mål. Det hade blivit ett riktigt antiklimax. Energin återvände, vi kunde börja springa igen, och det var otroligt skönt att komma fram till första simsträckan efter Ornö och få kyla av sig igen. Resten av loppet gick över små obanade öar och relativt korta simsträckor och vi kunde passa på att njuta lite mer av naturen, vår prestation, sällskapet och vetskapen om att vi nu skulle ta oss i mål på en respektabel placering dessutom. När vi korsade mållinjen på Utö och gav varandra en segerkram mer än 11 timmar efter att starten gått från Sandhamn fanns det bara tre saker i mitt huvud. Mat, dusch och att ringa Sara och Vilgot och berätta att jag fortfarande levde. Tack till Rikard för en oförglömlig upplevelse, det gjorde vi bra!

Some media space for Ö till Ö

Maran som blev en ultra a.k.a fjärdeplats på SM del 2

Sprang Soteledens terrängmarathon i helgen och kan väl inte annat än att hålla med om taglinen från hemsidan "Sveriges tuffaste marathon". 42.2 km kuperad smal stig där rötterna avlöstes av stenar och stora klipphällar som skulle forceras, och stora vattenpölar som kylde ner fötterna med jämna mellanrum (vilket iofs var skönt). På vissa ställen var det så brant/halt/lerigt att det fanns rep uppsatta som man kunde hålla sig i för att inte ramla/halka. Det som också var roligt var att tävlingen var SM i traillöpning och jag insåg redan innan start att det skulle krävas mycket snabbare tider detta året jämfört med tidigare upplagor av tävlingen (vinnartiden var runt 4.15 förra året) för att ha chans på en bra SM-placering.

Starten gick och jag hängde på två killar som bara skulle springa halvmaran men som höll ett bra tempo. Efter ett par kilometer upptäcker vi alla tre att markeringarna har upphört och att vi troligen har sprungit fel. Bara att vända tillbaka. När vi kom tillbaka till korsningen där vi hade valt fel väg hamnade vi mitt i fältet, och jag hade ingen aning hur långt efter ledaren i marathonklassen jag var. Mitt lilla misstag hade kostat en extra kilometer och drygt 4 minuter. Alltså hade jag precis förvandlat en mara till en ultra genom att ofrivilligt förlänga banan med en kilometer :)

Jag gick in i hunting mode och började plocka placeringar. Dock var det lite frustrerande att inte veta alls hur långt efter täten jag låg och hur många placeringar jag hade upp till toppen. Efter ca 15 km kom jag ifatt en kille som kände igen mig från Ursviks Ultra. Det visade sig att det var killen som hade tagit 3e-platsen i Ursvik. En bra kille att hänga på alltså. Vi småsnackade om allt möjligt och det var riktigt skönt att ha någon att dela den underbara naturupplevelsen med. Efter halva loppet när vi gick in för varvning ropade jag till funktionärerna för att få reda på var i fältet vi låg. Visade sig att vi låg 6a och 7a. Jag kände mig pigg och gick upp och drog direkt efter varvningen, tänkte ge jagandet ytterligare en chans för att se om jag kunde fånga in 5an. Vid 28km stod en hejaklack och jag frågade hur långt efter 5an de trodde att vi var. Vi var 5 min bakom närmaste man. 5 minuter är ganska mycket när man bara har 14 km kvar så jag insåg att det antagligen skulle bli en 6e plats för mig idag. Jag kände mig pigg och min nuvunna kompis Niklas fick slita för att hänga på. Dessutom visste jag att det inte är många som slår mig i en eventuell spurt så 6e platsen började kännas relativt säker. 

Jag sänkte tempot en aning och försökte njuta lite av upplevelsen, naturen och solen istället. Tänk att kunna njuta efter 30 km löpning trots värkande ben och skavsår på tår och fötter. Det var dagens skönaste känsla. Helt plötsligt såg jag en gående kille lite längre fram i en uppförsbacke. Jag insåg att medan jag sprang där och njöt av livet hade vi plockat in 5 minuter på bara några kilometer. Vi dundrade förbi och plötsligt var jag uppe på en 5e plats. En stund senare släppte Niklas mig och jag gick återigen in i njutar-mode, eftersom jag kände mig ganska nöjd med insatsen att hämta upp ett misstag till en 5e plats på SM. Med 3 km kvar till mål sliskade jag i mig den gel som legat i den obligatoriska väskan hela vägen. Med en liten extra energikick är det möjligt att jag omedvetet ökade tempot igen för helt plötsligt såg jag ryggtavlan på ytterligare en löpare längre fram. Han höll bra tempo och jag fick kämpa lite för att ta mig ifatt. Han verkade ganska överaskad av att jag kom ifatt honom. Jag lade mig i rygg och i nästa nerförsbacke försökte han dra ifrån igen (nerförlöpning är min svaghet och det märkte han). Jag bet i och visste att i en eventuellt spurt skulle han inte ha en chans :) Sen blev det plant/svagt motlut och då drog jag på och han var tvungen att släppa. Nöjd med dispositionen av loppet trippade jag i mål på en fjärdeplats på en sluttid som var 12 minuter snabbare än vinnartiden förra året. Resultat.

Resten av helgen spenderade Sara och jag längs Bohusläns vackra kust.

Viva la Mexico & Himalaya

Bara två veckor kvar nu. Sen bär det av till varma Mexico. Ska bli helt underbart. En escape från den svenska kylan, långt från allt snack om lågkonjunktur och finanskris. Mananadagar på stranden med snorkel och cyklop i ena handen och Sara i den andra. Tänkte starta en ny vana dessutom i samband med resan. För varje flygresa jag gör framöver (jobb eller privat) tänker jag plantera ett träd. Så med en mellanlandning på vägen till Mexico och en på hemvägen har jag nu planterat 4 träd i Himalaya. Lätt som en plätt. Kanske en vana som fler bör ta efter?