Respekt och träningsvärk

18 sekunder. Tiden det tar att byta en glödlampa, eller tiden det tar för mitt hjärta att slå 14 ggr i viloläge. 18 sekunder är oftast en obetydlig tidsrymd, och medan du har läst dessa 2 meningar har det om jag lägger in några ord till nu så att det tar lite längre tid att läsa denna meningen säkert gått 18 sekunder. 

Idag är jag stel i benen. Det ska man vara efter ett marathonlopp. Ju mer träningsvärk man har, desto större prestation har man genomfört och desto nöjdare ska man vara med sig själv. Så nästa gång du får träningsvärk, se det som en belöning och inte ett straff. Det är ett bevis på att du har presterat något.

Startskottet går, både solen och Fredrik skiner. Foto: Martin.

Växjö marathon, Sveriges näst största marathon, hade i år 303 startande. Arrangörerna var väldigt noga med att nämna att det faktiskt var Sveriges näst största mara, vilket låter bättre än det är eftersom man då genast jämför med Sveriges största mara som brukar ha runt 14 000 löpare som tar sig runt Stockholm. Men är man näst störst så är man.

Mina löparkompisar för dagen och slutspurt på väg in mot mål. Foto: Martin.

Så hur gick det då? Kan väl börja med att säga att jag har återfått respekten för marathondistansen som jag till viss del tappade efter järnmannen tidigare i år. Under järnmannen gick vissa triathleter runt med tröjor där det stod "Runners do marathons, we do them as cool downs" och även om jag inte höll med till 100% att det var riktigt samma sak så kände jag nästan inför Växjö marathon att det här skulle bli 'a walk in the park' jämfört med järnmannen. Visst var det skillnad, men en mara är ALLTID en mara. Och det är ingen 'walk in the park'. Tyvärr gick jag ut en aning för snabbt och passerade halvmaraskylten efter 1.21. Med tanke på att jag hade målet att springa på 2.50 så var det nog i snabbaste laget att öppna så snabbt, men jag hittade en bra grupp som höll jämnt tempo så jag tänkte inte efter så mycket. Kan väl bara säga att jag fick betala för det under de sista 10km, men men. Missade min måltid med 18 sekunder men var ganska nöjd ändå att jag hade tagit mig i mål. Direkt efter målgång blev jag påhoppad av den gamla tennislegenden Janne Gunnarsson som ville göra en intervju för P4. Det visade sig att jag hade blivit bästa Kronobergare, vilket är ganska kul eftersom jag aldrig har bott i Kronobergs län. Men jag tävlade ju för Brittatorp som är en Växjöklubb så det fanns ju en logisk förklaring. Intervjun finns tillgänglig här i 30 dagar, inslaget kommer efter 3:25.

Fredrik och Charlotte, som nog också är lite sugen på att testa en mara? Foto: Martin.

Extra kul var också att lillebror Fredrik (kolla in hans blogg här), som såg sjukt stabil och rutinerad ut under hela loppet trots att det var första löptävlingen någonsin, tog sig i mål på en bra tid. Bra jobbat! Må träningsvärken vara med dig.