Segerintervjuer är ju alltid roliga

Klockan är 04.39, har precis satt mig på tåget mot Göteborg. Säga vad man vill om att stiga upp vid 03.50 en måndagmorgon men det finns något fridfullt, avslappnande och inspirerande med att gå genom tomma, tysta gator kompanjerad av solens första strålar för dagen och några kvittrande morgonpigga fåglars hesa morgonserenad. Ögonlocken känns sådär lagom tunga, tillräckligt öppna för att kunna se ut över ett vaknande landskap men tillräckligt mycket John Blund-pulver för att kunna småslumra ytterligare ett par timmar på vägen.

I lördags vann jag min första pokal i livet i vad som var tänkt som ett högkvalitativt brickträningspass med 5 mil cykel som uppvärmning, följt av 10kms-loppet Kristianopel Runt, och sen 4 mil cykel som ”nervarning”. Benen kändes som allt annat än tegelstenar efter den inledande cyklingen och med 12 min till start anlände jag till tävlingsstarten och fick höra mitt namn läsas upp av speakern som en av favoriterna på 10km-distansen. Första gången det

händer. Hade ingen direkt koll på motståndet, men eftersom det bara var ett träningspass så spelade det ju egentligen mindre roll. Visade sig att jag knappt hade något motstånd och hade jag bara varit ute efter att vinna loppet hade jag nog kunnat småjogga mig igenom loppet. Men målet för dagen var ju att få till ett bra genrep inför 5 veckors triathlontävlingar.

Blev sololöpning i stort sett hela loppet och passerade halvvägs på 17.15. Hade egentligen inga direkta tidsmål men kände väl att 36 min borde vara rimligt trots cykelpasset innan loppet.

Med ett par kilometer kvar insåg jag att det kanske t.o.m skulle bli möjligt att springa på runt 35 min så jag ökade takten lite ytterligare. Sista kilometern var den näst snabbaste (näst efter den första) och gick på 3.17. Benen kändes oväntat bra, och när jag efter en spurt förbi hejaklacken korsade mållinjen och tittade på klockan insåg jag att jag hade lyckats med konsstycket att slå nytt pers, 34.31. Snacka om jämn pacing, andra halvan gick bara 1 sekund långsammare än första.

Skönt med ett rejält formbesked såhär inför de intensiva triathlonveckorna som ligger framför. Formen är bättre än någonsin, och nu ska jag bara slipa lite på simformen den sista veckan inför Örserum triathlon (1500m/40km/10km), där målet är att ta mig under 2.08, slå nytt klubbrekord och ha topp 3 snabbaste löptid av alla. Vi får la se hur det går.

Lördagens andra glädjeämne var att pappa sprang sitt första löplopp någonsin, 53 år ung brände han av en halvmara på 2.13. Nästan 17 minuter snabbare än sin måltid på 2.30.

Och trots att han direkt efter målgång sade att det definitivt vad första och sista gången som han avverkade en halvmara, så gick det inte att ta miste på glädjen och känslan av att klara av något han aldrig trodde att han skulle ge sig på. Jag blir inte förvånad om han står på startlinjen nästa år också när Kusthalvmaran går av stapeln. Och pappa, du kan räkna med mig som hejaklack!