Ö till Ö

För att flytta fram sina gränser och utvecklas som person bör man varje år göra något med skräckblandad förtjusning. Det har varit mitt motto de senaste åren. Att övervinna ”skräcken” gör att man flyttar fram vad man tidigare trodde var möjligt, och förtjusningen gör att man kan njuta lite av livet på ett nytt sätt. Årets upplevelse enligt detta motto var Ö till Ö. Vad som började som ett vad i en bar i Stockholms skärgård för sex år sedan, har förvandlats till en av världens tuffaste och mest unika tävlingar i oslagbar skärgårdsmiljö (känner ni igen storyn? Det var väl just så det sägs att Ironman på Hawaii uppkom i slutet på 70-talet). En bra story gör ju bara tävlingen mer mytomspunnen, och 80 st 2-mannalag stod på startlinjen i Sandhamn kl 6.00 i måndags morse. Och vilken dag det blev. Vädret var perfekt och vattentemperaturen runt 15 grader, vilket var behagligt. Rikard och jag hade lagt upp taktiken kvällen innan, tryckt i oss varsin 200g chokladkaka efter en tidig middag och lagt oss vid 8.

Redan under första långsimningen lyckades vi navigera fel och sikta på fel ö, vilket gjorde att vi tappade 11 minuter till tätlagen. Just då kändes det lite frustrerande, men samtidigt ganska skönt att slippa dras med i deras ursinniga tempo. Dessutom kunde vi ju under i stort sett hela dagen plocka placeringar istället för att tappa dem ju längre loppet gick, eftersom vi hade hamnat långt bak i fältet. Vyerna var breathtaking, vi kände oss starka och fulla av energi. Jag fick kämpa under långsimningarna för att hänga med Rikard, som var superstark i vattnet. Vid flera tillfällen fick han stanna upp lite, släppa upp mig på sina fötter, och sen fortsätta trycka vatten bakåt. De snabbaste lagen hade alla valt att köra med paddlar, men vi hade valt att köra så lätt som möjligt och rationaliserat bort allt utom obligatorisk utrustning.

Vi hade kul, småsnackade med varandra och andra lag som vi passerade, tryckte i oss gel, försökte dricka på de få ordentliga stigar som fanns på öarna, då resten av löpningen gick i obanad terräng där det hade varit direkt livsfarligt att försöka sig på att plocka upp flaskan och dricka. Totalt skulle vi avverka 11 km i vattnet och 55 på land. Jag hade aldrig simmat längre än 6km på en och samma dag, och bara en gång tidigare i livet sprungit längre än 55km. Däri låg utmaningen.

Under en av de längre simsträckorna efter kanske sex timmars tävlande, fick jag krampkänning i låren, hade stora problem att hänga med i Rikards tempo och började frysa. Min första tanke var ALDRIG MER Ö TILL Ö, men antagligen för att jag har lärt mig att vara vän med smärtan och svårigheten i sådana här situationer, var min andra tanke NJUT AV STUNDEN, DU KANSKE ALDRIG MER SKA GÖRA DETTA. Om det är något jag vill få ut av att hålla på med de uthållighetssporter som jag gör förutom ett längre liv pga min aktiva livsstil och det roliga jag har för stunden, så är det just denna inställning, som jag försöker ta med mig till andra situationer i livet när det kan kännas tungt.

Efter sju timmar kom vi fram till Ornö som skulle bjuda på dagens längsta sammanhängande löpsträcka på 17 km. Solen hade tittat fram, det stekte rejält på oss och Rikard hade svårt att få i sig tillräckligt med vätska, vilket självklart satte sina spår under en långlöpning i våtdräkt. Vi saktade ner ganska rejält ett tag för att istället kunna avsluta starkt och ta oss i mål. Hade vi nu tagit oss så här långt, lämnat våra familjer för att uppfylla våra egna drömmar, och satt höga förväntningar på oss själva att klara av denna nya utmaning, var det inte värt att chansa på att vi inte skulle kunna ta oss i mål. Det hade blivit ett riktigt antiklimax. Energin återvände, vi kunde börja springa igen, och det var otroligt skönt att komma fram till första simsträckan efter Ornö och få kyla av sig igen. Resten av loppet gick över små obanade öar och relativt korta simsträckor och vi kunde passa på att njuta lite mer av naturen, vår prestation, sällskapet och vetskapen om att vi nu skulle ta oss i mål på en respektabel placering dessutom. När vi korsade mållinjen på Utö och gav varandra en segerkram mer än 11 timmar efter att starten gått från Sandhamn fanns det bara tre saker i mitt huvud. Mat, dusch och att ringa Sara och Vilgot och berätta att jag fortfarande levde. Tack till Rikard för en oförglömlig upplevelse, det gjorde vi bra!