Wierd things

För nästan exakt ett år sedan stod jag på Twin Peaks i San Fransisco och tittade ut över en vaknande stad. Jag var ute på ett tidigt morgonpass innan jobbet och lyckades ta mig upp till toppen av kullarna. Visst var utsikten fin då, men kolla in denna ´capture´av San Fransisco från Twin Peaks. Fototekniken kallas time-lapse, och det är en kille som heter Chad Richard som verkar vara duktig på sin sak.

Twin Peaks San Francisco Sunrise (HDR time-lapse) from Chad Richard on Vimeo.

Sen fick jag en sjuk film av en arbetskompis, denna killen (såklart är han från Japan) har kopplat in sig till sin dator och låter elektriska impulser styrda av musiken kontrollerna hans ansiktsmuskler, ganska scary, men väldigt kul. Sayonara!

Änglavakt

Gårdagens cykelpass hem från jobbet kunde slutat riktigt illa. För en gångs skull var jag glad över att komma hem med en lätt stukad fot och riktigt ont i ena låret. Om man tänker på alternativen så kändes det som en vinstlott att bara vara lätt skadad efter passet. Trots att min cykel inte har någon pakethållare verkar det som om någon åkte med mig och räddade mig i sista sekunden. I ett ögonblick av ouppmärksamnet, med bara en hand på styret, körde jag i en grop i vägen så att cykeln började vobbla fram och tillbaka. Jag hade ingen kontroll alls och eftersom fötterna satt fast funkade inte instinkten att sätta ner dem för att stanna. Vet iofs inte om det skulle hjälpt ändå. Jag körde ju ändå 30km/h och bilarna som kom bakom höll ungefär 70 km/h. Innan jag fick stopp på cykeln genom att lyckas få tag i styret och slänga in kroppen mot diket var jag bara centimeter från att bli påkörd av en van vars förare lyckligtvis såg mig och gjorde en undanmanöver. Pulsen stack upp mot 200 och efter några minuters pustande i vägkanten kom vanen tillbaka och frågade hur det hade gått och om jag var skadad och behövde skjuts. Medmänsklighet när den är som bäst. Foten och låret gjorde ont, och kedjan hade hoppat, men jag var tillräckligt ok för att kunna fortsätta hemåt på egen hand. Med TVÅ händer på styret. Vem som åkte med på min osynliga pakethållare? Min skyddsängel såklart...

Respekt och träningsvärk

18 sekunder. Tiden det tar att byta en glödlampa, eller tiden det tar för mitt hjärta att slå 14 ggr i viloläge. 18 sekunder är oftast en obetydlig tidsrymd, och medan du har läst dessa 2 meningar har det om jag lägger in några ord till nu så att det tar lite längre tid att läsa denna meningen säkert gått 18 sekunder. 

Idag är jag stel i benen. Det ska man vara efter ett marathonlopp. Ju mer träningsvärk man har, desto större prestation har man genomfört och desto nöjdare ska man vara med sig själv. Så nästa gång du får träningsvärk, se det som en belöning och inte ett straff. Det är ett bevis på att du har presterat något.

Startskottet går, både solen och Fredrik skiner. Foto: Martin.

Växjö marathon, Sveriges näst största marathon, hade i år 303 startande. Arrangörerna var väldigt noga med att nämna att det faktiskt var Sveriges näst största mara, vilket låter bättre än det är eftersom man då genast jämför med Sveriges största mara som brukar ha runt 14 000 löpare som tar sig runt Stockholm. Men är man näst störst så är man.

Mina löparkompisar för dagen och slutspurt på väg in mot mål. Foto: Martin.

Så hur gick det då? Kan väl börja med att säga att jag har återfått respekten för marathondistansen som jag till viss del tappade efter järnmannen tidigare i år. Under järnmannen gick vissa triathleter runt med tröjor där det stod "Runners do marathons, we do them as cool downs" och även om jag inte höll med till 100% att det var riktigt samma sak så kände jag nästan inför Växjö marathon att det här skulle bli 'a walk in the park' jämfört med järnmannen. Visst var det skillnad, men en mara är ALLTID en mara. Och det är ingen 'walk in the park'. Tyvärr gick jag ut en aning för snabbt och passerade halvmaraskylten efter 1.21. Med tanke på att jag hade målet att springa på 2.50 så var det nog i snabbaste laget att öppna så snabbt, men jag hittade en bra grupp som höll jämnt tempo så jag tänkte inte efter så mycket. Kan väl bara säga att jag fick betala för det under de sista 10km, men men. Missade min måltid med 18 sekunder men var ganska nöjd ändå att jag hade tagit mig i mål. Direkt efter målgång blev jag påhoppad av den gamla tennislegenden Janne Gunnarsson som ville göra en intervju för P4. Det visade sig att jag hade blivit bästa Kronobergare, vilket är ganska kul eftersom jag aldrig har bott i Kronobergs län. Men jag tävlade ju för Brittatorp som är en Växjöklubb så det fanns ju en logisk förklaring. Intervjun finns tillgänglig här i 30 dagar, inslaget kommer efter 3:25.

Fredrik och Charlotte, som nog också är lite sugen på att testa en mara? Foto: Martin.

Extra kul var också att lillebror Fredrik (kolla in hans blogg här), som såg sjukt stabil och rutinerad ut under hela loppet trots att det var första löptävlingen någonsin, tog sig i mål på en bra tid. Bra jobbat! Må träningsvärken vara med dig.

Ironman Hawaii

One night in a bar in Hawaii, back in 1977, a group of people were debating which athletes were more fit, runners or swimmers. They knew what they were talking about, because they all were either runners or swimmers themselves, but they couldn´t agree. To make the debate even hotter US Navy Commander John Collins involved himself in the discussion claiming to have read that the cyclist Eddie Merckx had the highest oxygen uptake ever measured among athletes. There and then they decided to find out who the fittest athlete was by combining the Waikiki Roughwater Swim (3.85 km), the Around-Oahu Bike Race (180,2 km, originally a two-day event) and the Honolulu Marathon (42 195 m). The rest is history.



Participants in the first race in 1978 got a handwritten note before the race saying "Swim 2.4 miles! Bike 112 miles! Run 26.2 miles! Brag for the rest of your life". John Collins declared before the race that "whoever finishes first, we'll call him the Ironman" (which was later changed to "whoever finishes at all, we'll call an Ironman"). Gordon Haller won this first race after 11 hours, 46 minutes and 58 seconds.

One of the moments in the Ironman history that helped mythify the sport. Julie Moss is 20 minutes ahead of the 2nd woman in the 1982 Ironman Hawaii, when her body shuts down...



So time for this years race, the first one I will try to watch from start to finish. I say "try" because the challenge of staying awake for over 8 hours in front of a screen might be just as hard as doing the Ironman itself. But we´ll see.

Marathon moments

Såhär tänker jag INTE krossa mållinjen i Växjö... 

...Paula Radcliff gör ett pit stop...


...världens bästa marathonlöpare slår rekord igen HÄR...

...och så här kommer det kännas efteråt...

Vackra färger, segelflygning och träningsprogram

Dags för en ny vecka. Vädret gör mig glad. Strålande sol, gul-röda träd och klarblå himmel. När hösten skapades slet nog gud ut ett antal färgpaletter och miljontals penslar. Bara för vår skull. Appropå färglada saker, så är min röda iPod på väg nu. Fick en segelflygning i födelsedagspresent i förra veckan av Malmströms, riktigt coolt, får vänta tills i maj, men sen bär det av. Kul att Fredrik har kommit igång med bloggandet igen. Keep it up! Sen tar jag mina första stapplande steg som nybliven, självutnämnd PT (med betoning på självutnämnd). Alltså Personlig Tränare. Det är grymt inne att ha en PT, och två stycken som är med i matchen är Emelie och Sara. De är alltså mina försökskaniner fram till nyår. Får se hur det går.