The day when my running shoes inspired me

Have you ever been inspired by a brand? Nike - ´just do it´ or Jaguar - ´born to perform´. ASICS has always been my favourite running shoe brand, mostly because it fits my feet so well, and I know that it has the best technology to prevent injuries and maximise performance. One day I wanted to find out what ASICS got it´s name from, so I checked it out on wikipedia and found out that it means "anima sana in corpore sano", which is latin and means "a healthy soul in a healthy body". Just like with phychosomatic illnesses, where an unhealhty mind gives an unhealthy body, we work the other way around as well, a healthy body gives a healthy mind and soul. Inspiring, isn´t it?

Another thing that has inspired me lately is that Dean Karnazes has written a new book (50/50) which I just bought and look forward to reading. Dean is one of the persons I really look up to, and his first book Ultramarathon man was really really inspiring to read. What I admire about him is not only that he once ran 350 miles without stopping/sleeping or managed to run 50 marathons in 50 days in 50 different states in the US, but that he is putting a lot of energy on inspiring people to get more active in their lives, whether it is by running 1km/week, taking the bike to work or sign up for a marathon. If I, by pushing my limits beyond what I know I can do, can inspire only 0.1 % of the people he inspires, I´ll be happy...

Muhammed Ali once said "Champions aren't made in the gyms. Champions are made from something they have deep inside them -- a desire, a dream, a vision". 

I think this is not only valid for champions, but for all of us, without dreams and visions about what we want to achieve in our lives (doesn´t have to be sport related of course), we can never get 100% out of our lives, and since we only live once on this earth that would be a waiste, wouldn´t it?

Never too late to start running

STANFORD, Calif. — Regular running slows the effects of aging, according to a new study from the Stanford University School of Medicine that has tracked 500 older runners for more than 20 years. Elderly runners have fewer disabilities, a longer span of active life and are half as likely as aging nonrunners to die early deaths, the research found.

http://med.stanford.edu/news_releases/2008/august/running.html

Har precis avslutat en bok som heter Deception Point som handlar om några personer som frenetiskt söker efter ett hemligt elixir eller bortglömd hemlighet om hur man kan förlänga livet genom att stoppa cellerna från att brytas ner. Ganska roligt sammanträffande att Stanford precis släppte resultatet från en studie som har pågått sedan 1984 som visar att hemligheten till ett långt och friskt liv stavas LÖPNING och det är aldrig för sent att börja...vi ses i terrängspåren!

Tour de croatia, åska och glass

Vi sitter och lapar den sista solen för denna gången. Ska snart ta sista badet. Vi har konsumerat 35 liter vatten under veckan. Enorma mängder frukt och flera tuber solkräm. Sol varje dag utom igår då vi var tacksamma att molnen kylde luften en aning eftersom vi hyrde cyklar och gav oss ut på st mauro trail. En 42 km lång tripp med både terräng och klättring upp till 3 olika bergsbyar. Vi hade kul och såg mycket fin natur. På kvällen kom värsta åskvädret och regnet öste ner. Skönt att vi hann hem. Idag har vi varit inne i porec igen och handlat lite. Vi åt också lite mer italiensk glass. Yammie. Dags för sista doppet...

Fisk och lite annat kul

Efter en solig och rolig dag på en båt sitter vi nu och spelar kort på verandan och tänker tillbaka på en händelserik dag. Andreas quote of the day fälldes efter en hel dag på båten med kroatisk musik, 'det är nästan så att man saknar de svenska hitsen'. Efter båtturen gick vi på ett akvarium där sara dansade med ålarna medan andreas och jag tävlade i fula miner med marulkarna. Kanske ska förklara bilden. Jag var bara tvungen att föreviga ögonblicket när sara och andreas åt helstekt fisk. Har aldrig hänt innan. Men makrillen slank ner.

Stairway to heaven

Efterlängtat bad i Vrsar efter några timmars båtfärd. Vågor. Salt. Mätta av italiensk glass. Oslagbart.

Lyxcappucino

Vi är i rovinj. Är ute på en heldagsutflykt med båt och första stoppet var rovinj. Jättesöt liten stad precis vid havet. Smala gränder. Gamla charmiga hus. Vi hittade ett café med stans bästa utsikt. 8 kuna (typ 10 kr) för en dubbel cappucino. Och god var den också. Nu ska vi tillbaka till båten och äta lunch.

29 grader, salta bad och tennis

Sitter och slökollar på OS-simning på tysk eurosport. Det har varit en skön dag. Vi har hängt vid havet hela dagen. Hittade ett jättebra ställe idag. Har snorklat lite och spelat tennis. Andreas och Chrille delade förstaplatsen i antal glasskulor från desertbuffen efter middagen. Dagens citat kommer från andreas under ett av många salta bad, 'det är typ som att doppa 5 saltkar i ögonen'. Laku noc!

Kroatien dag 1

Efter en lång och nästan helt sömnlös natt kom vi fram till porec vid lunchtid idag. På vägen gjorde vi ett kort stopp i slovenien. Eftermiddagen spenderade vi på hotellstranden som mer bör kallas betongplatta modell östtyskland. Ikväll har vi gått lite längs kusten och hittat mycket bättre badställen som vi ska testa imorgon. Middagsbuffen var god och nu har vi varit inne i gamla stan i porec. Fångade solnedgången på vägen in till stan. Dagens citat är: 'fattar inte varför flygplansmat är så underskattad' (andreas tuggar glatt i sig frukosten på flyget), 'är det buffe på efterrätten också? (Andreas inser att han kommer att gå upp 5 kg denna veckan) och sist men inte minst saras kommentar vid middagsbuffen 'man måste inte smaka ALLA efterrätterna varje kväll' (varför inte tänker både andreas och jag). Nu ska vi sova gott efter 36 timmar utan ordentlig sömn. Zzz...

Light the passion, share the dream

Svetten dryper, drömmar infrias och krossas, hjärtan pumpar, viljor kämpar, rävspel på högsta nivå, omänskliga prestationer, stolthelt, besvikelse, äntligen är det dags för världens största idrottsevenemang. De bästa är på plats, världen håller andan. Det är nu det ska ske.

This is where we are staying during our week in Croatia, if you zoom you will see our hotel :)

View Larger Map

Kroppen - en gåva från Gud

Kroppen börjar återhämta sig, min upplevda ålder (som i söndags låg närmare 120år) börjar långsamt återgå till 27, jag kan gå i trappor igen, men mina stortånaglar ser fortfarande förskräckliga ut. Det är nu det är dags att tacka kroppen för att den klarade av helgens galna bravader. Tänk vad otroligt avancerad kroppen är ändå. Alldeles för avancerad för att vara resultatet av miljontals år av evolution från en bakterie eller cell. Jag är inte en slump.

Precis som när vi tankar bilen och är noga med att hälla rätt bensin i tanken så mår kroppen bäst av att få det bästa bränslet för att fungera till 100%. Jag förstår inte människor som är mer rädda om sin bil (som är tillverkad i en kinesisk fabrik tillsammans med 100 000 andra exakt likadana bilar) än sin egen kropp (som är snillrikt designad och helt unik i hela universum). Det är inte så konstigt att välfärdssjukdomarna sprider ut sig när folk tankar kroppen med snabbmat full av mättat fett, läsk med onaturliga sötningsmedel, och onaturliga tillsatser i halvfabrikat istället för att go back to basic och äta egenlagad mat. Självklart äter jag också 'dåligt' bränsle ibland, men faktum är att jag märker skillnad i kroppen när jag har ätit bra mat. Jag kan prestera 100% när jag tränar och tävlar och känner mig mycket piggare rent generellt. Sen finns det ju vissa som bara vill utnyttja sin kropp och kapacitet till 50%, och då är inte jag rätt person att bedöma vilket bränsle som är det bästa. Over and out.

Järnmannen - the complete story

Var ska jag börja? Ja, kan väl börja med att tacka alla som var på plats och hejade samt övriga som skänkte en tanke åt mig under dagen. Utan er hjälp hade det varit mycket tyngre och definitivt tristare. Dagen som jag hade sett fram emot under de senaste 7-8 månaderna hade kommit, fjärilarna dansade parningsdans i magen och klarvakna ögon slogs upp vid 4.40 för att äta den mest fiberfattiga/GI-höga frukosten på länge (antagligen sedan jag var liten och brukade äta cornflakes med socker och mjölk och ljust bröd med smör och honung :). Tipset från veteranerna var att undvika fibrer för att inte sätta igång magen onödigt mycket.

Starten liknade ett gäng pingviner enligt pappa. Foto Pappa.

Starten gick 7.00 i 20 gradigt lugnt vatten, det var en halvmolning men fin morgon. Perfekt tävlingsväder än så länge. Det var väldigt trångt i starten och det tog typ 10 minuter innan man kunde simma på utan att oroa sig för sparkar och armbågar hela tiden. Var inte särskilt mycket alger heller så allt kändes ok. Upp för varvning efter 1930m, en snabb mugg vatten, några djupa andetag och sen i igen. Andra varvet gick också smärtfritt och när jag kom upp ur vattnet efter 1.14.43 var stora delar av hejaklacken på plats vilket var inspirerande.

Uppe efter simningen, morgonsolen hade tittat fram och hejaklacken var på plats. Grymt. Foto Sara.
Växling 1 gick bra och det var dags för dagens längsta och mest osäkra etapp. 18 mil på min dåliga cykel. Hade cyklat 15 mil som längst tidigare (och efter de passen var jag ganska så död i benen) så visste inte riktigt hur det skulle kännas. Första varvet flöt på bra, banan var ganska platt vilket var bra eftersom man aldrig hann samla på sig mjölksyra i benen i någon backe utan kunde ligga och mala på i relativt jämnt tempo. Åt ganska mycket redan från början, framförallt energikakor och bananer och en massa sportdryck. Upptäckte ganska snart att magen knep till lite av sportdrycken (Vitargo) som langades vid vätskestationerna så jag försökte spara på den ena av de flaskorna som jag hade med mig från början med Maxim och istället börja ta vatten på stationerna.

Ut på andra varvet, inget regn än så länge och trogna supportrar i bakgrunden. Foto Per Fransson crew.

Mitt på det andra varvet började det ösregna. Inte det bästa vädret för cykling, men jag tog det lite lugnare i kurvorna för att inte halka. Det flöt på bra trots vädret. Andra varvet gick aningen långsammare än första. Förberedde mig på ett tungt 3e varv. Började ta cola på vätskestationerna för att hålla mig pigg. Sträckan ut mot vändpunkten på sista varvet var den tyngsta, både mentalt och fysiskt, och jag drog avsiktligt ner lite på tempot för att inte dra på mig någon mjölksyra eller få brist på energi. Sista 3 milen hem från vändpunkten gick lättare. Momentet som jag hade sett fram emot hela dagen närmade sig, löpningen...

Bad till gud att cykeln skulle hålla sista biten, och det gjorde den. På upploppet mot varvningen gick det rysningar längs ryggraden, dels för att det var många som hejade på mig, och för att det värsta (trodde jag) nu var över. Oerhört skönt att få hoppa av cykeln efter 5.17.11 och kul att klara mitt tidsmål med nästan 3 minuters marginal trots att sista varvet hade gått lite långsammare än de andra.

Vid 2a växlingen, småsnackade lite med Emelie innan jag stack ut. Foto Emelie.

Kände mig superrutinerad (sure) eftersom jag hade kommit ihåg att lägga löpskorna och ett par nya strumpor i en plastpåse ifall det skulle bli regn. Med tanke på att det hade regnat i flera timmar var mina fötter ganska glada över att få åtmistone inleda löpsträckan torra. Hade agressiva tankar i huvudet när jag gick ut på löpningen, nu skulle det köttas rejält. Visste att jag hade många framför mig som fick göra sig beredda på att bli nertryckta i skorna när jag skuttade förbi med lätta ben :)

På med klockan och full fart ut på löpningen. Foto Sara.

Tappade räkningen efter 10 st, men skulle gissa att jag iallafall passerade 25 st under första varvet. Kändes grymt. Drack på varannan station ungefär, cola ibland och vatten ibland. Andra varvet var lite tyngre och gick också lite långsammare. Mot slutet av varvet var jag riktigt trött, adrenalinet av att passera en massa andra löpare hade lagt sig och benen kändes riktigt stela. Som tur var hejade klacken vid sista varvningen så att jag iallafall fick lite anledning att hålla mig springande istället för att ge efter för benens skrikande SOS-meddelande om att det var dags att börja gå. Jag visste att om jag sprang de sista 14km på 1.15 så skulle jag klara 10 timmar, vilket hade varit över alla förväntningar och sjukt kul. Det är inte jättemånga som tar sig under drömgränsen 10 timmar, ca 115 st svenskar genom tiderna enligt svenska triathlonförbundet, så det var ju lite speciellt. Definitivt värt att plåga sig lite till för att lyckas med.

Varje vätskestation var ett delmål på sista varvet. Hade Dean Karnazes ledord i huvudet hela tiden, "Run if you can, walk if you have to, crawl if you must, just never give up". Även om benen inte ville så KUNDE jag ju faktiskt fortfarande springa, alltså det var ju inte fysiskt omöjligt även om alla varningsignaler från kroppen försökte lura min hjärna att tro det. Bestämde att jag fick gå igenom varje vätskestation medan jag drack men att jag skulle springa resten av varvet. Drack på varje station (såklart, annars hade jag ju inte fått gå :). Var sugen på kaffe efter alla söta saker, men det var ingen station som hade det trots att det var utlovat på förhand, så cola fick duga. Försökte hitta ryggar att gå på mellan varje station. Folk som var ute på sitt första varv var fortfarande tillräckligt pigga för att kunna hålla tempot åt mig. När jag passerade 41km-markeringen insåg jag att det skulle gå vägen, både att ta mig i mål och att klara 10 timmar. Då kom dagens andra rysning. Vilken känsla.

Målgång. Äntligen. Inte ett steg till. Yes. Grymt. Foto Emelie.

Stapplade över mållinjen efter en 3.19.15-mara och fick sluttiden 9.56.05. Vilken lättnad. Vad skönt att krama Sara och säga hej i lugn och ro till övriga hejaklacken, vad skönt att få stå still, vad skönt att få lite kaffe, vad skönt att ta av skorna (för att mötas av två halvlösa naglar och en fete-blåsa under ena foten), vad skönt att få bada av sig dagens svett, vad skönt att få sitta ner, vad skönt att få halvsova hela vägen hem i bilen, vad skönt att de senaste 9 månadernas träning hade gett resultat, vad skönt att hjälpen från ovan hade stöttat mig hela dagen.

En efterlängtad kram av Sara i målet. Foto Pappa.
Lärdomar?? Bara man bestämmer sig för något och vill det tillräckligt gärna så går det. Eller för att citera Gunde, "Ingenting är omöjligt".

Pain is temporary, pride is forever

Det får bli dagens visdomsord. Känner mig som en 120-årig gammal man ungefär för så här mycket träningsvärk har jag ALDRIG haft, och då har jag haft träningsvärk många gånger förut. När enkla saker som att vända sig i sängen gör ont och det är nästan omöjligt att sätta sig ner på toaletten (skulle behövt handikapptoa) så undrar jag verkligen hur jag överhuvudtaget kunde springa på slutet, men hjärnans vilja är starkare än kroppens varningssignaler. Mina stortånaglar kommer nog ligga i soporna inom några dagar. Tänker skriva lite om tävlingen också så fort jag har fått lite bilder av mina hovfotografer och samlat intrycken en aning. Tack alla ni som hejade, det hjälpte verkligen!!!